Datum: 2011-12-15
Dnr: 131 862835-11/111
OBS! Frågan prövad genom dom i Högsta domstolen 2016-12-20, mål nr T309-16.
Om en skattskyldig (härefter inbetalare) kan visa att en inbetalning p.g.a. misstag som han/hon har gjort vid inbetalningen har tillgodoräknats fel skattekonto, ska Skatteverket i enlighet med Högsta domstolens avgörande på civilrättslig grund återbetala det inbetalda beloppet.
För att återbetalningsskyldighet ska föreligga måste inbetalaren kontakta Skatteverket snarast efter det att han har fått det skattekontoutdrag som visar att misstagsinbetalningen har skett.
Skatteverket anser att återbetalningsskyldigheten är begränsad till den del av det inbetalda beloppet som Skatteverket fortfarande disponerar över, antingen genom att det inbetalda beloppet finns kvar som ett överskott på det mottagande skattekontot (härefter mottagaren) eller har avräknats mot mottagarens obetalda skatt eller avgift. Återbetalningsskyldighet för verket föreligger inte till den del inbetalningen har utbetalats till mottagaren, utmätts av Kronofogdemyndigheten (KFM) för betalning av mottagarens restförda enskilda mål eller avräknats enligt lagen (SFS 1985:146) om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter, AvrL. för betalning av mottagarens andra statliga fordringar.
Skatteverket kommer att verkställa återbetalningsskyldigheten på så sätt att verket omför den del av det felinbetalda beloppet som verket är återbetalningsskyldigt för från mottagarens skattekonto till inbetalarens skattekonto som om någon misstagsinbetalning aldrig skett. Även de räntekonsekvenser som har uppstått p.g.a. misstagsinbetalningen kommer att korrigeras.
Skatteverkets åtgärd att vidta rättelse med anledning av ett anspråk på grund av condictio indebiti är inte myndighetsutövning och är därför inte ett förvaltningsrättsligt överklagbart beslut.
Det händer att inbetalare kontaktar Skatteverket och uppger att de gjort fel vid inbetalningen av skatt till Skatteverket, varvid inbetalning har kommit att tillgodoräkna annan skattskyldigs skattekonto, s.k. misstagsinbetalning. Inbetalaren brukar då begära att Skatteverket ska återbetala vad som har inbetalats felaktigt alternativt på annat sätt verka för att inbetalt belopp hamnar på rätt skattekonto. Inbetalarens misstag vid s.k. misstagsinbetalningar består vanligen i att han angett fel indentifikationsuppgifter; fel persons organisations- eller personnummer eller s.k. OCR-nummer vid inbetalningen. Skatteverket har ingen möjlighet att kontrollera om den som gör inbetalningen anger rätt identifikationsuppgifter.
Misstagsproblematiken och Skatteverkets eventuellt rättsliga skyldighet att rätta inbetalarens begångna fel har under flera år varit föremål för uppmärksamhet och diskussioner såväl externt som internt inom Skatteverket. Varken i gällande lagstiftning skattebetalningslagen (1997:483) eller skattebetalningsförordningen (1997:750) eller den kommande lagstiftningen skatteförfarandelagen eller skatteförfarandeförordningen regleras hur denna situation ska lösas. Skatteverket har hävdat att verket i normalfallet bara är återbetalningsskyldigt till den del det felinbetalda beloppet funnits kvar hos mottagaren som ett återbetalningsbart skattekontoöverskott (annat resonemang har gällt för felinbetalningar där mottagaren var i konkurs, se handledning för skattebetalning 2010, avsnitt 18:14). För eventuell kvarvarande del av det felinbetalda beloppet har Skatteverket ansett att verket inte har haft någon återbetalningsskyldighet varken enligt skatterättsliga regler eller enligt civilrättsliga regler. Inbetalaren har i och med att misstaget begåtts en civilrättslig fordran på mottagaren, vilken han fått göra gällande genom att processa i allmän domstol.
Högsta domstolen har dock i ett avgörande den 7 november 2011, målnr T 3855-10, slagit fast att Skatteverket, när fråga är om en s.k. misstagsinbetalning, är återbetalningsskyldigt enligt de civilrättsliga reglerna om condictio indebiti.
Skatteverket ska i detta ställningstagande dels ge uttryck för hur verket tolkat domen, dels kommentera hur vissa rättsliga följdfrågor som uppkommer i anledning av domen ska lösas.
Högsta domstolen har som ovan sagts kommit fram till att Skatteverket är återbetalningsskyldigt vid s.k. misstagsinbetalning i enlighet med de civilrättsliga reglerna om condictio indebiti. Bakgrunden i målet var följande. Ett ombud hade betalat in skatt för två olika klienter, men av misstag angivit samma identifikationsuppgifter; OCR-nummer, för båda inbetalningarna. De båda inbetalningarna kom därför att gottskrivas enbart den ena av klienternas skattekonton (mottagaren av inbetalningen var vid tiden för inbetalningen föremål för företagsrekonstruktion men gick sedermera i konkurs). Den mottagande klientens skatteskulder (såväl redan restförda skatteskulder registrerade hos KFM som hos Skatteverket förfallna skatteskulder) kom därvid i sin helhet att bli betalda. Endast en mindre del av det inbetalda beloppet fanns kvar på mottagarens skattekonto som ett återbetalningsbart skattekontoöverskott. Det mottagande bolaget hade under processens gång inte haft någonting att invända mot att Skatteverket återbetalade genom att omföra inbetalningen till rätt skattekonto. Med hänsyn till vad som redovisats ovan om Skatteverkets inställning återbetalade/omförde verket bara det skattekontoöverskott som fanns på den mottagande klientens skattekonto till inbetalaren, men vägrade i övrigt att återbetala vad som betalats in fel. Den klient som således inte fått hela sin inbetalning tillgodoräknad på sitt skattekonto väckte då en civilrättslig talan mot Skatteverket i allmän domstol med yrkande om återbetalning av beloppet i sin helhet. Skatteverket bestred käromålet.
Högsta domstolen uttalar bl.a. följande i domen. Huvudregeln om condictio indebiti har sedan gammalt ansetts vara att den betalande har rätt att kräva tillbaka det erlagda. Avvägningen av de motstående intressen som gör sig gällande har dock lett till flera undantag, särskilt i fall då den som mottagit inbetalningen har varit i god tro och förbrukat det uppburna beloppet eller annars inrättat sig efter betalningen. Undantagen har inneburit att mottagaren i vissa fall fått behålla pengarna. Om denne inte skulle ha fått behålla det inbetalda i vissa fall skulle det ha inneburit att mottagaren utan egen åtgärd skulle ha fått en skuld som han kanske får mer eller mindre svårt att betala (HD:s dom p. 7-9). Ju längre tid betalaren dröjer med återkrav desto större skäl har mottagaren att tro att betalningen är definitiv (HD:s dom p. 7). I aktuellt mål menade Högsta domstolen att betalningen var att se som en sådan felaktig betalning på vilken principen om condictio indebiti är tillämplig (HD:s dom p. 11). Domstolen menade att den avstämning av skattekonton som sker enligt skattebetalningslagen i allmänhet inte kan anses innebära att Skatteverket därigenom inrättar sig efter den felaktiga betalningen. Återbetalningsskyldigheten har därmed i aktuellt fall inte upphört vid i ärendet aktuell avstämningstidpunkt, oavsett vilken bedömning som kan göras i frågan om Skatteverket var i god tro vid tidpunkten för den felaktiga betalningen (HD:s dom p. 13). Inbetalaren har också reagerat kort tid efter det att avstämningen av skattekontot skett (HD:s dom p. 14). Skatteverket är därmed skyldigt att återbetala den felaktigt gjorda betalningen.
Den tolkning som Skatteverket gör av domen är att verkets återbetalningsskyldighet är avhängig av att det verkligen är fråga om en s.k. misstagsinbetalning. Det får inte råda någon tvekan om att den uppkomna situationen beror på ett fel begånget av inbetalaren vid inbetalningen, vilket medfört att inbetalningsåtgärden fått en annan utgång än vad som varit hans avsikt. Det ska alltså vara fråga om en betalning som är gjord av inbetalaren utan rättslig grund och således inte på något sätt kan ses som ett uttryck för en medvetet gjord disposition av honom. Det är inbetalaren, som hävdar att det har skett en misstagsinbetalning, som har bevisbördan för att visa att så är fallet.
Vägledande för Skatteverkets bedömning av om det är fråga om en misstagsinbetalning ska i första hand vara det underlag som inbetalaren presenterar när denne hos Skatteverket begär återbetalning och åberopar misstagsinbetalning. En av flera indikationer på att fråga verkligen är om en misstagsinbetalning är att inbetalaren kan visa att han gjort inbetalningen och att han kan förklara och visa på vilket sätt felet uppstått. En annan indikation på att fråga är om en misstagsinbetalning är att mottagaren av inbetalningen inte kommer med en underbyggd invändning som kan tolkas som att betalningen trots allt ska bedömas som en korrekt menad disposition av inbetalaren till mottagarens konto. Om mottagaren motsätter sig en återbetalning eller inte svarar alls måste skälen för det vägas in i den sammanlagda bedömningen, men utgör inte ett principiellt hinder mot att återbetalning sker. Det krävs således att Skattverket i varje enskilt fall gör en värdering av alla omständigheter i ärendet för att avgöra om fråga verkligen är om en misstagsinbetalning.
För att Skatteverket ska vara återbetalningsskyldigt krävs det vidare enligt Högsta domstolens avgörande att den som gjort misstagsinbetalningen reagerat kort tid efter det att en avstämning gjorts av skattekontot. Det är Skatteverkets uppfattning att inbetalaren ska kontakta Skatteverket utan omotiverat dröjsmål efter det att han fick det skattekontoutdrag som visar att misstagsinbetalningen har skett och påtala att en av honom gjord inbetalning inte finns upptagen på kontoutdraget som en registrerad post.
Enligt Skatteverkets tolkning av domen är återbetalningsskyldigheten i viss mån begränsad. Högsta domstolen uttalar nämligen (p. 13 i domen) att en avstämning av skattekontot inte i allmänhet ska ses som att verket i god tro inrättat sig efter betalningen. Den tolkning verket gör av denna formulering är att återbetalningsskyldighet endast föreligger om Skatteverket tillgodogjort sig en inbetalning efter en avstämning av skattekontot på så sätt att förfallna och eventuellt restförda skattekontoskulder har reglerats. Verket har då inte i god tro inrättat sig efter inbetalningen. Detsamma gäller om misstagsinbetalningen fortfarande finns kvar som ett skattekontoöverskott hos mottagaren.
Skatteverket menar dock att ett tolkningsutrymme finns i domen för att hävda att om hela eller viss del av det felinbetalda beloppet hunnit förbrukas utanför den egna myndighetssfären innan inbetalaren hunnit reagera på skattekontoutdraget efter avstämningen där inbetalningsposten saknas, så är Skatteverket inte återbetalningsskyldigt för den förbrukade delen av det felinbetalda beloppet. Har således Skatteverket efter skattekontoavstämningen hunnit utbetala viss del av det inbetala beloppet till mottagaren av misstagsinbetalningen alternativt fört över beloppet till annan myndighet t.ex. KFM för reglering av mottagarens övriga skulder är verket inte återbetalningsskyldig för den delen av det felinbetalda beloppet. Inte heller om KFM med stöd av AvrL. avräknat ett belopp för betalning av mottagarens skuld till annan statlig myndighet ska återbetalning ske.
Om Skatteverket skulle vara återbetalningsskyldigt även för sådan del av det felinbetalda beloppet, skulle det innebära att Skatteverket i förhållande till mottagaren fått en fordran som verket skulle kunna ha svårt att reglera (Jfr HD:s dom p. 9). Skatteverket förfogar då inte längre över den delen av inbetalningen och kan därför inte heller vara skyldig att återbetala den. Skatteverket kan då endast informera inbetalaren om vem mottagaren av inbetalningen är.
Skatteverket kommer således sammanfattningsvis inte att återbetala det inbetalda beloppet till den del beloppet helt eller delvis efter en skattekontoavstämning hunnit
Skatteverkets kommer att verkställa återbetalningsskyldigheten på så sätt att verket återbetalar den del av det inbetalda beloppet som Skattverket anser ska återbetalas från mottagarens skattekonto till inbetalarens skattekonto som om misstagsinbetalningen aldrig skett. Detta sker genom att arbetsytan Felinbetalning i skattekontosystemet används. En konsekvens av denna hantering är att de skatter och avgifter som misstagsinbetalningen reglerat på mottagarens skattekonto på nytt kommer stå obetalda. Skatteverket anser att detta följer av återbetalningsskyldigheten av misstagsinbetalningen (p. 13 i domen).
Även de räntekonsekvenser som uppstått för inbetalaren och mottagaren pga. inbetalningen ska hanteras som om misstagsinbetalningen aldrig skett. Således kommer eventuell påförd kostnadsränta för inbetalaren att registreras bort. Detsamma gäller mottagarens räntekonsekvenser. Att eventuell påförd kostnadsränta därmed registreras bort beror inte på att räntebefrielsebestämmelsen i 19 kap. 11 SBL (eller framtidens 65 kap. 15 § SFL) tillämpas utan är i stället en direkt konsekvens av att Skatteverket på civilrättslig grund är återbetalningsskyldigt.
Det är vidare Skatteverkets uppfattning att anspråk grundat på condictio indebiti eller annan civilrättslig grund inte behandlas inom ramen för den myndighetsutövning som Skatteverket utövar. Av detta följer att Skatteverkets åtgärd att vidta rättelse på grund av ett sådant anspråk inte utgör ett förvaltningsrättsligt överklagbart beslut. Däremot så utesluter inte detta att Skatteverkets avstämning av skattekontot kan överklagas.