Fråga om förmånsrätt för regressfordran avseende lönegarantiersättning

Avgörande

Göta hovrätts beslut 2009-03-13 i mål Ö 2070-08

Saken

Ett bolag beviljades företagsrekonstruktion i mars 2007. Under företagsrekonstruktionen betalades det ut lönegarantiersättning. Bolaget försattes i konkurs i augusti 2007. I konkursen bevakade Skatteverket statens fordran på lönegarantiregress.

Tvist uppkom huruvida staten hade förmånsrätt för lönegarantiregress avseende lön under mars månad 2007 till arbetstagare som inte omfattades av någon lönegaranti under konkursen. Till grund för yrkandet om förmånsrätt åberopade staten alternativregeln i 12 § första stycket femte meningen FRL. Denna regel, som har sin grund i att löneförmånsrätten begränsas av vissa tidsramar, innebär att vid beräkning av förmånsrätt i en konkurs som föregåtts av en företagsrekonstruktion har arbetstagaren möjlighet att välja om tidsramen ska räknas från ansökan om företagsrekonstruktion eller från det att konkursansökan gjordes. Skatteverket ville att förmånsrätten skulle beräknas med utgångspunkt från ansökan om rekonstruktion. Om man inte valde detta alternativ utan i stället utgick från ansökan om konkurs skulle fordringarna ligga utanför den tillåtna tidsramen (lönen intjänad tidigare än tre månader före konkursansökningen) och därmed sakna förmånsrätt.  

Konkursförvaltaren hävdade att den av verket åberopade alternativregeln var en rättighetsregel som endast kunde åberopas av den enskilde arbetstagaren. Ingen enskild arbetstagare hade åberopat denna regel. Skatteverkets regressfordran var därför oprioriterad.

Hovrätten fann att alternativregeln inte nödvändigtvis måste åberopas av den enskilde arbetstagaren. Enligt hovrätten gav tvärtom ordalydelsen vid handen att det alternativa beräkningssättet ska tillämpas under förutsättning att detta objektivt sett leder till ett mer förmånligt resultat för arbetstagaren. Att alternativregeln i första hand är en rättighetsregel att användas av den enskilde arbetstagaren behöver inte heller medföra att staten i en regressituation som den aktuella är förhindrad att åberopa bestämmelsen. Utformningen av 28 § LGL ger i sig inte vid handen att staten bör frånkännas motsvarande rätt som arbetstagaren att välja vilken tidsperiod som förmånsrätten ska omfatta. I det aktuella fallet stod det klart att alternativregeln var det mest förmånliga alternativet för såväl arbetstagaren som staten. Med hänsyn till utformningen av de aktuella bestämmelserna fann hovrätten – i avsaknad av uttryckligt stöd för en annan tolkning – att regressfordringen omfattades av förmånsrätt.

Skatteverkets kommentar

När staten enligt 28 § LGL träder in arbetstagarens ställe innebär detta att staten även övertar rätten att åberopa alternativregeln i 12 § första stycket femte meningen FRL, förutsatt att detta inte är oförenligt med vad arbetstagaren haft anledning hävda.

Det ska observeras att statens förmånsrätt för lönegarantiregress slopats den 1 januari 2009 (SFS 2008:995, prop. 2007/08:161). I 28 § första stycket LGL har tillagts en ny mening, där det anges att staten inte inträder i arbetstagarens rätt enligt 12  eller 13 § FRL. I en övergångsbestämmelse anges att äldre bestämmelser ska tillämpas i en konkurs som har beslutats på grund av en ansökan som inkommit till domstolen före ikraftträdandet. Detta innebär att möjligen att åberopa alternativregeln i 12 § FRL gäller endast i sådana konkurser som beslutats på grund av en ansökan som inkommit före den 1 januari 2009.

Lagrum

3, 12 och 13 §§ förmånsrättslagen (1970:979)

7 och  28 §§ lönegarantilagen (1992:497)