Kronofogdemyndigheten (KFM) har inte ansetts ha rätt att överklaga ett tingsrättsavgörande rörande förrättningskostnader hos KFM

Avgörande

Göta hovrätts beslut den 31 maj 2011 i mål nr ÖÄ 829-11

Saken

För betalning av M:s skulder i fyra A-mål och ett E-mål beslutade KFM om utmätning av M:s fastighet. Som förberedelse inför en kommande försäljning uppdrog KFM åt ett bolag att beskriva och värdera fastigheten. Bolagets värderingsman besökte fastigheten vid flera tillfällen, utan att M var hemma. Därefter betalade M utmätningsskulderna. KFM beslutade med stöd av 17 kap. 7 § UB om utsökning mot M för att få ersatt förrättningskostnader om 7 125 kr, avseende två s.k. bomkörningar. KFM registrerade ett nytt E-mål mot M, med en grundavgift om 600 kr.

M överklagade KFM:s beslut. Tingsrätten uppmanade Skatteverket att yttra sig i egenskap av motpart till M. Efter yttrande från Skatteverket avgjorde tingsrätten ärendet på så vis att det utsökningsbara beloppet bestämdes till 1 500 kr, varav 900 kr avsåg skälig del av kostnaden för en s.k. bomkörning och 600 kr grundavgift i det nya utsökningsmålet.

KFM överklagade tingsrättens beslut. Till stöd för att KFM hade talerätt åberopades 36 § lagen (1996:242) om domstolsärenden (ärendelagen). Hovrätten avvisade överklagandet eftersom KFM inte ansågs ha talerätt. Hovrätten hänvisade till 18 kap. 1 § tredje stycket UB, där det anges att KFM inte är part i ett domstolsärende när ärendet avser ett överklagat utsökningsmål. Enligt hovrätten fanns det därmed ingen rätt för KFM att överklaga det aktuella beslutet.

KFM klagade vidare till Högsta domstolen (HD) och hävdade, att eftersom förrättningskostnaderna i huvudsak motsvarade faktiska utlägg som KFM haft borde myndigheten betraktas som fordringsägare. Eftersom överklagandet endast avsåg förrättningskostnader borde KFM och inte Skatteverket vara rätt part. KFM framhöll, att om klaganden fick framgång med sin talan berördes KFM direkt av detta genom att kostnaderna stannade på myndigheten. Bestämmelsen i 18 kap. 1 § tredje stycket UB borde inte hindra att KFM betraktades som motpart eftersom den bestämmelsen inte avsåg att reglera den aktuella situationen.

HD fann inte skäl att meddela prövningstillstånd (beslut den 12 juni 2012 i mål nr Ö 3054-11). Hovrättens avgörande kom därmed att stå fast.

Skatteverkets kommentar

Allmänt om partsställningen i överklagade utsökningsmål

Överklagade utsökningsmål handläggs som domstolsärenden. Huvudregeln i sådana ärenden är att den myndighet som fattat det överklagade beslutet blir motpart till den som överklagat beslutet (11 § ärendelagen). När det gäller överklagade utsökningsmål innebär emellertid bestämmelsen i 18 kap. 1 § tredje stycket UB ett undantag från denna ordning. Att besluts-myndigheten KFM i dessa fall inte ska agera som part har sin grund i att utsökningsmålen bygger på ett ansökningsförfarande, där parterna består av den som begär verkställighet (sökanden, oftast en utmätningsborgenär) samt den mot vilken verkställigheten riktar sig (svaranden, oftast en utmätningsgäldenär). I A-mål agerar visserligen KFM inte bara som beslutande myndighet utan även som sökande, men i dessa fall är det särskilt reglerat att Skatteverket går in som motpart i domstolen vid ett överklagande (2 kap. 30 § första stycket andra meningen UB).

När bestämmelsen i 18 kap. 1 § tredje stycket UB infördes utgick lagstiftaren från att det knappast torde förekomma att den som överklagar ett beslut av KFM inte har någon motpart i domstolen (prop. 1995/96:115 s. 85). Vidare erinrades om att KFM normalt ska avge ett eget yttrande i samband med att ett överklagande skickas över till tingsrätten (17 kap. 3 § UF). I övrigt gällde vid den aktuella tidpunkten att det var KFM:s överordnade myndighet, Riksskatteverket, som var behörig motpart i domstol beträffande överklagade A-mål. Om även KFM blev part i händelse av ett överklagande skulle detta kunna leda till att myndigheten kom att stå i motsatsställning till sin överordnade myndighet (prop. 1995/96:115 s. 93). Genom organisationsförändringar är detta numera överspelat. KFM är idag en i förhållande till Skatteverket fristående myndighet.

Enligt 36 § ärendelagen får domstols beslut överklagas inte bara av den som varit part i domstolsärendet utan även av annan som berörs av beslutet. Vad som föreskrivs i 18 kap. 1 § tredje stycket UB om att KFM inte ska vara part i domstolen i överklagade utsökningsmål synes dock gälla generellt, i alla instanser. Om överklagandet avser ett A-mål kan därmed KFM inte i högre instans träda in som eventuell klagandepart vid sidan av Skatteverket (som ju enligt 2 kap. 30 § UB varit part i underinstansen).

Allmänt om förrättningskostnader hos KFM

I utsökningsmål och andra mål om verkställighet tar staten ut ersättning för förrättnings-kostnader i form av grundavgift, förberedelseavgift, försäljningsavgift och särskild avgift, se 17 kap. UB samt förordningen (1992:1094) om avgifter vid Kronofogdemyndigheten (FAK). Som exempel på särskilda avgifter kan nämnas KFM:s kostnader för värdering och transport av egendom.

I E-mål är sökanden ansvarig för förrättningskostnaderna och KFM kan begära att sökanden betalar ett förskott (17 kap. 5 § UB samt 4 § FAK). I A-mål svarar inte sökanden för förrättningskostnaderna (17 kap. 13 § UB).

Förrättningskostnaderna ska i möjligaste mån tas ut av svaranden, oberoende av om de förskotterats av sökanden eller inte. Detta ska ske utan någon särskild begäran från sökanden (17 kap. 6 § UB). Vid fördelningen av influtna medel ska förrättningskostnaderna räknas som en fordran i utsökningsmålet (13 kap. 6 § fjärde stycket UB). Förrättningskostnaderna tas ut före huvudfordringen. Om en förrättningskostnad är gemensam för flera utsökningsmål ska kostnaden tas ut före förrättningskostnad som hänför sig till endast ett av målen (17 kap. 7 § andra stycket UB). Kan kostnaderna i ett E-mål inte tas ut av svaranden ska KFM under utsökningsmålets handläggning begära att sökanden betalar kostnaderna (4 § tredje stycket FAK). Om sökanden inte betalar frivilligt kan kostnaderna utsökas hos denne (17 kap. 11 § andra stycket UB). I så fall ska ny grundavgift tas ut (5 f § FAK). Av tekniska skäl registrerar KFM i detta läge ett nytt E-mål mot sökanden.

KFM ska försöka ta ut förrättningskostnaderna av svaranden innan utsökningsmålet avslutas (16 a § FAK). Om svaranden betalat sin skuld till sökanden men däremot inte förrättningskostnaderna kan KFM i det aktuella utsökningsmålet besluta om utmätning mot svaranden för att få in betalning enbart för att täcka förrättningskostnaderna (17 kap. 7 § första stycket UB). Om KFM inte lyckas få in betalning för att täcka kostnaderna och utsökningsmålet avslutas har en sökande som betalat kostnaderna ingen exekutionstitel som berättigar till senare utmätning mot svaranden. Även om sökanden i detta läge kan bedömas ha en kvarstående fordran mot svaranden måste sökanden i vanlig ordning utverka en exekutionstitel för att på så vis kunna begära utmätning. Om förrättningskostnaderna i ett A-mål inte kan tas ut av svaranden kommer kostnaderna att stanna på staten.

Bedömningar

I det aktuella fallet är det oklart varför ett nytt E-mål registrerades mot M och vilket stöd KFM ansåg sig ha för att ta ut ny grundavgift. Bestämmelserna i UB och FAK bygger på att förrättningskostnaderna ska tas ut i det eller de utsökningsmål till vilka kostnaderna hänför sig. Att ny grundavgift kan tas ut vid utsökning av förrättningskostnader mot sökanden framgår uttryckligen av 5 f § FAK. Något motsvarande gäller inte när kostnader söks ut hos svaranden. I det aktuella fallet borde därmed kostnaderna ha bevakats och tagits ut i de utsökningsmål, huvudsakligen A-mål, som genererat kostnaderna.

Med utgångspunkt från att förrättningskostnaderna i det aktuella fallet hänförde sig till A-mål uppkommer frågan om Skatteverkets partsroll i överklagade A-mål även omfattar situationen att den tvistiga frågan enbart avser KFM:s beslut att ta ut förrättningskostnader i A-målet. Som KFM angav i sitt överklagande till HD har KFM ett egenintresse i sakfrågan eftersom en nedsättning av kostnadsersättningen medför att kostnaden stannar hos KFM. Hovrättens lagakraftvunna avgörande talar dock för att partsförbudet för KFM omfattar även denna situation. Även om tvisten endast rör KFM:s omkostnader i A-målet skulle alltså Skatteverket träda in som part för det allmänna. Det är i sig inte ovanligt att Skatteverket i sin partsroll enligt 2 kap. 30 § UB tillvaratar andra myndigheters intressen, eftersom partsrollen gäller oberoende av vilken myndighet som beslutat om den underliggande fordringen. Skatteverket kan i processen behöva ta ställning i frågor som kan vara säregna för den myndighet som ansökt om indrivning (se t.ex. NJA 2012 s. 452). Mot den bakgrunden ter det sig inte anmärkningsvärt om det ankommer på Skatteverket att företräda det allmännas intressen även när tvistefrågan enbart rör förrättningskostnaderna i ett A-mål.

Situationen är annorlunda när överklagandet avser förrättningskostnader i ett E-mål. Det ligger då i både sökandens och svarandens intresse att en så liten del som möjligt av kostnaderna tas ut av parterna och att resten stannar på KFM. Eftersom tvistefrågan inte har sin grund i något utsökningsmål med det allmänna som sökande ger bestämmelsen i 2 kap. 30 § UB inget stöd för att Skatteverket kan träda in som part i processen. I tingsrätten kan visserligen KFM påverka genom sitt yttrande i ärendet, men om domstolen går på klagandens linje borde KFM kunna klaga på detta. Rimligen borde KFM, trots ordalydelsen i 18 kap. 1 § tredje stycket UB, vara oförhindrad att agera som part vad gäller omkostnader i ett E-mål. NJA 2013 s 3 ger stöd för ett sådant synsätt eftersom KFM (liksom Lantmäteriet i rättsfallet) har ett direkt intresse av prövningen av frågor om förrättningskostnader och det inte finns något annat samhälleligt organ som bevakar detta intresse.

KFM har för sin del fört fram att om tvistefrågan endast avser förrättningskostnader så bör klagandens motpart vara KFM. Detta skulle då gälla oavsett om kostnaderna hänför sig till ett A-mål eller ett E-mål. Det finns också exempel på att domstolarna agerat på detta sätt och antecknat KFM som ensam motpart, såväl när kostnaderna hänfört sig till ett E-mål som till ett A-mål (Nacka TR, beslut 2012-10-17 i mål nr Ä 4679-11 respektive beslut 2013-09-17 i mål nr Ä 4548-13). Men det förekommer även att Skatteverket förelagts att yttra sig, inte bara i tvister som rört förrättningskostnader i A-mål utan även i E-mål. Skatteverket har nyligen i ett hovrättsärende rörande förrättningskostnader i E-mål förklarat att myndigheten inte anser sig vara part och avstått från att yttra sig i sak (Svea hovrätt, mål nr ÖÄ 5815-13).

Även med beaktande av Göta hovrätts beslut den 31 maj 2011 framstår rättsläget som oklart. Det är angeläget att såväl Skatteverket som KFM fortsättningsvis agerar för att få klarlagt var gränserna för myndigheternas partsroller går. I avvaktan på ett slutligt klarläggande bör Skatteverket agera på följande sätt när myndigheten föreläggs av domstol att yttra sig i ett överklagat utsökningsmål som enbart rör uttag av förrättningskostnader.

Om överklagandet rör kostnader som hänför sig enbart till E-mål bör Skatteverket förklara att partsbehörighet enligt 2 kap. 30 § UB inte föreligger och att myndigheten avstår från att yttra sig i sak.

Om överklagandet rör kostnader som helt eller delvis hänför sig till ett A-mål bör Skatteverket yttra sig i sak i enlighet med föreläggandet. Det kan dock vara lämpligt att lyfta fram partsfrågan genom att påpeka att Skatteverket utgår från att myndighetens partsbehörighet enligt 2 kap. 30 § UB även omfattar situationen att tvistefrågan enbart rör förrättningskostnader i ett A-mål.

Avslutningsvis ska tilläggas att det tidigare förekommit att Skatteverket agerat part i processer rörande förrättningskostnader i E-mål (t.ex. RIC 39/05). Men det beror på att Skatteverket fram till den 1 juli 2006 var chefsmyndighet till KFM och företrädde staten vid domstol inom exekutionsväsendets verksamhetsområde (2 kap. 3 § i förordningen [1988:784] med instruktion för exekutionsväsendet).

Lagrum

18 kap. 1 § tredje stycket och 2 kap. 30 § andra stycket utsökningsbalken (1981:774)