Gäldenären har överlåtit en fordran på ersättning för rättegångskostnad till sitt rättegångsombud. På grund av bristande denuntiation har överlåtelsen inte medfört skydd mot utmätningsborgenärerna. Ombudet har heller inte ansetts ha någon egen s.k. direktkravsrätt.

Avgörande

NJA 2012 s. 697

Saken

I ett tvistemål företräddes AK av ombudet TB. AK:s motpart förpliktades att till AK utge ersättning för dennes rättegångskostnader (motsvarande TB:s arvodesfordran mot AK). Sedan TB för AK:s räkning begärt verkställighet hos KFM för utfående av ersättningsfordringen betalade motparten in ersättningsbeloppet till KFM.

De hos KFM innestående medlen utmättes för betalning av bl.a. AK:s skatteskulder.

TB överklagade utmätningen och gjorde gällande bättre rätt till de hos KFM innestående medlen. TB hävdade i första hand att AK överlåtit sin ersättningsfordran till TB och att gäldenären, d.v.s. motparten i tvistemålet, underrättats (denuntierats) om överlåtelsen genom sitt rättegångsombud, CS. Till stöd för att CS hade behörighet att ta emot denuntiationen åberopade TB den rättegångsfullmakt som motparten hade ställt ut för CS i tvistemålet. Vidare åberopades att CS:s assistent hade informerat AK:s motpart om att betalning lämpligen kunde ske till TB. I andra hand hävdade TB att medlen hos KFM var att se som TB:s redovisningsmedel, i vilka denna hade kvittningsrätt mot sin egen arvodesfordran.

Tingsrätten avslog överklagandet eftersom det inte ansågs visat att en sakrättsligt giltig överlåtelse skett eller att det i övrigt fanns skäl till bifall. Efter att TB först vägrats prövningstillstånd i hovrätten beslutade HD om sådant tillstånd (NJA 2009 N 65). Härefter gjorde TB i hovrätten även gällande att hans arvodesfordran mot AK var så nära kopplad till rättegångskostnadsfordringen mot AK:s motpart att TB på denna grund hade rätt till den senare fordringen och vad som influtit på denna framför AK:s utmätningsborgenärer (s.k. direktkravsrätt).

Även hovrätten avslog överklagandet. Direktkravsrätt ansågs inte föreligga och hovrätten fann det heller inte visat att ersättningsfordringen överlåtits till TB före utmätningen eller att CS haft behörighet att motta en sakrättsligt giltig denuntiation för motpartens räkning. Inte heller utgjorde de hos KFM innestående medlen TB:s redovisningsmedel.

Även HD avslog överklagandet och gjorde följande bedömningar:

Sakrättsligt verksamt förvärv av fordran

För sakrättsligt skydd krävs, i analogi med 31 § första stycket skuldebrevslagen (1936:81), att TB underrättat AK:s motpart om överlåtelsen (se NJA 2005 s. 871).

Enligt HD är det i och för sig tillräckligt att en fullmäktig tar emot underrättelsen, under förutsättning att fullmakten omfattar mottagande av denuntiation. Fullmaktens omfattning bör tolkas utifrån uppdragets karaktär. I litteraturen har uttalats att en fullmakt bör tolkas restriktivt och att det som inte uttryckligen framgår av fullmakten i regel inte heller ger upphov till någon kompetens.

I det aktuella fallet framgick det inte uttryckligen av CS:s rättegångsfullmakt att fullmakten omfattade en behörighet att ta emot en denuntiation. Inte heller ansågs detta ligga i klientens intresse. Fullmakten kunde därför inte anses omfatta en sådan behörighet. Inte heller ansågs denuntiation ha skett genom den information som CS:s assistent lämnat till AK:s motpart. Något sakrättsligt skyddat fordringsförvärv förelåg därmed inte.

Rätt till medlen på grund av direktkravsrätt

Huvudregeln i svensk rätt är att ett avtal är bindande endast parterna emellan. En avtalspart kan alltså inte kräva ersättning från medkontrahentens medkontrahent därför att denne fått förmåner eller ådragit sig förpliktelser i förhållande till medkontrahenten. Undantagsvis har dock tredje man i vissa situationer tillerkänts en självständig rätt i ett rättsförhållande mellan två andra parter. Som exempel nämner HD vissa lagreglerade situationer inom transport-, konsument- och försäkringsrättsområdena. Vidare omnämner HD den praxis som etablerats i fråga om rättsskyddsförsäkringar, där den som bistått en part i ett rättsskyddsärende ansetts ha en självständig rätt mot försäkringsbolaget (s.k. fingerat tredjemansavtal, se NJA 1996 s. 400 och NJA 2000 s. 48). En sådan rätt för en borgenär att vända sig direkt till medkontrahentens medkontrahent (gäldenärens gäldenär) innebär att borgenären vid medkontrahentens konkurs eller vid utmätning hos denne kan göra gällande medkontrahentens fordran mot dennes medkontrahent som sin egen, med företräde framför övriga borgenärer (separationsrätt).

HD anförde att stor försiktighet måste iakttas när det gäller att på detta sätt urholka principen om borgenärers lika rätt i exekutionsförfaranden. Särskilt gäller detta i ett fall som det förevarande, där borgenärens krav mot gäldenären varit kontraktuellt grundat och borgenären alltså som ett villkor för krediten kunnat avtalsmässigt kräva en självständig rätt mot gäldenärens gäldenär, men underlåtit att göra detta. HD konstaterade härefter att bestämmelserna i 18 kap. RB om ersättning för rättegångskostnad inte ger den vinnande partens ombud någon självständig rätt i förhållande till motparten. Det normala förhållandet är att ett rättegångsombud med stöd av sin rättegångsfullmakt och behörighetsbestämmelsen i 12 kap. 14 § första stycket 7 RB tar emot den av parten tillerkända rättegångskostnads-ersättningen och avskiljer den på ett klientmedelskonto. Ombudet har då möjlighet att kvitta sin redovisningsskuld till klienten mot sin egen arvodesfordran. Regleringen innebär att motparten kan betala till ombudet med befriande verkan och omvänt att ombudet direkt kan kräva motparten på beloppet. Motparten är dock inte förhindrad att betala direkt till klienten. Vidare kan fordringen, eller vad som vid indrivning influtit på denna, utmätas för klientens skulder. Har motparten betalat till ombudet är beloppet fredat från andra borgenärers anspråk i den utsträckning ombudet har en kvittningsgill fordran på klienten. Det är dock fråga om en annan situation än den som föreligger vid rättsskyddsförsäkring och något avtalsförhållande kan inte sägas uppstå mellan betalaren och ombudet.

Slutligen påpekade HD att ett ombud kan sakrättsligt skydda sin arvodesfordran genom förvärv eller pantsättning av klientens fordran mot motparten. Genom denuntiation av förvärvet eller pantsättningen uppnås ett liknande resultat som om direktkravsrätt hade tillåtits.

Sammantaget ansåg HD inte att det fanns skäl att genom direktkravsrätt ge ett rättegångsombud skydd mot sin klients borgenärer.

Redovisningsfordran

Eftersom motparten hade betalat ersättningen till KFM när utmätning skedde så kunde TB inte göra anspråk på det utmätta beloppet framför andra borgenärer genom kvittning inom ramen för hans sysslomannauppdrag. Någon redovisningsskuld att kvitta arvodesfordringen mot fanns inte.

Skatteverkets kommentar

Genom HD:s avgörande står det klart att ett rättegångsombud inte har någon egen självständig rätt i fråga om klientens ersättningsfordran. För att skydda fordringen i förhållande till klientens utmätningsborgenärer måste alltså ombudet före utmätningen ha förvärvat eller fått panträtt i klientens fordran. Den som förpliktats att utge ersättningen (gäldenärens gäldenär) måste underrättas (denuntieras) om förvärvet eller pantsättningen. Har den förpliktade företrätts av ett befullmäktigat ombud kan denuntiation ske genom ombudet endast om det står klart att fullmakten omfattar en sådan åtgärd. När staten som part i en process förpliktats att utge ersättning till motparten följer av NJA 2005 s 871 att det är den myndighet som för statens räkning fört processen som ska denuntieras. Av det avgörandet framgår också att det för sakrättsligt skydd alltid krävs en denuntiation, dvs. det räcker inte att myndigheten på annat sätt fått vetskap om förvärvet eller pantsättningen.

Det förhållandet att ombudet saknar egen betalrätt i förhållande till motparten innebär att motparten har rätt att betala direkt till klienten. Detta är betydelsefullt när motparten för egen del har en fordran mot klienten som förfallit till betalning. Motparten kan då betala genom att kvitta mot sin egen fordran. Denna kvittningsrätt kvarstår även om ombudet skulle förvärva eller få pant i fordringen och denuntiera motparten om detta, förutsatt att motfordringen förvärvats samt förfallit till betalning före överlåtelsen eller pantsättningen, se 28 § skuldebrevslagen. Denna kvittningsrätt får anses gälla även för Skatteverkets del, eftersom staten i egenskap av gäldenär i princip har samma möjligheter som andra gäldenärer att fullgöra sin betalningsskyldighet genom kvittning. Har Skatteverket i t.ex. ett konkurs- eller utsökningsmål förpliktats att ersätta motpartens rättegångskostnader kan alltså myndigheten fullgöra sin betalningsskyldighet genom att kvitta mot eventuella uppkomna och förfallna fordringar som staten har mot motparten. I handledningen för borgenärsarbetet 2012 anges på s. 598 att kvittning inte kan ske om motparten överlåtit eller pantsatt sin fordran. Detta uttalande är alltför kategoriskt och kommer att justeras. Har Skatteverkets motfordran uppkommit och förfallit till betalning före överlåtelsen eller pantsättningen kan kvittning ske.

Vad gäller en parts rätt till ersättning för ombud eller biträde enligt 43 kap. skatteförfarande-lagen (SFL) ska observeras att det numera är särskilt lagreglerat att Skatteverkets inte kan kvitta en sådan ersättning mot partens skatteskuld (se 71 kap. 4 § SFL). Parallellt med detta särskilda kvittningsförbud har det tidigare förbudet mot att överlåta en ersättningsfordran innan ersättningsbeslutet vunnit laga kraft mot det allmänna inte överförts till SFL. Detta möjliggör för den som har rätt till ersättning för kostnader för ombud eller biträde enligt 43 kap. SFL att överlåta sin fordran till sitt ombud eller biträde innan ersättningen kan betalas ut. Syftet med kvittningsförbudet och överlåtelserätten är att säkerställa att ersättningen kan betalas ut och att den inte mäts ut för den enskildes skulder (prop. 2010/11:165 s. 419 och 1188-1189). För att uppnå skydd mot utmätning krävs dock att Skatteverket har denuntierats om överlåtelsen eller pantsättningen. Finns det restförda fordringar och har Skatteverket inte denuntierats ska alltså Skatteverket – i enlighet med vad som anges i 7 § indrivnings-förordningen - snarast möjligt underrätta KFM om gäldenärens ersättningsfordran.

Lagrum

31 § första stycket skuldebrevslagen (1936:81)