Inventarier och begreppet verkligt värde

1 Sammanfattning

Det är Skatteverkets uppfattning att, vid beräkningen av det verkliga värdet på inventarier enligt 18 kap. 18 § inkomstskattelagen, vägledning bör sökas i RR 17 Nedskrivningar eller i IAS 36 Nedskrivningar. Detta innebär att värdering ska ske till det högsta av nettoförsäljningsvärdet och nyttjandevärdet.

Bedömningen av om det verkliga värdet på inventarier understiger det skattemässiga värdet ska göras för samtliga inventarier och inte för enstaka inventarier eller en grupp av inventarier.

2 Bakgrund och frågeställning

Fråga har uppkommit om vad som avses med begreppet verkligt värde i 18 kap. 18 § inkomstskattelagen (IL).

3 Gällande rätt m.m.

I 18 kap. IL finns skattemässiga särregler om inventarier. Utgifter för att anskaffa inventarier ska enligt huvudregeln i 3 § dras av genom årliga värdeminskningsavdrag. Avdragen beräknas enligt bestämmelserna i 1322 §§ om räkenskapsenlig avskrivning och restvärdeavskrivning.

I 18 § finns en bestämmelse om lågt verkligt värde på inventarier. Om det skattemässiga värdet skulle komma att överstiga det verkliga värdet får ytterligare avdrag göras med ett belopp som motsvarar skillnaden. Vid tillämpning av bestämmelsen ska det bortses från värdet på sådana inventarier vars anskaffningsutgifter dragits av omedelbart med stöd av 18 kap. 4 § IL, dvs. inventarier som är av mindre värde eller kan antas ha en ekonomisk livslängd på högst tre år.

I 2 kap. 33 § IL anges att med skattemässigt värde på inventarier avses anskaffningsvärdet minskat med gjorda värdeminskningsavdrag och liknande avdrag.

Skatteverket har i ställningstagandet 2004-11-03 (dnr 130 586061-04/111), Verkligt värde på inventarier och rätten till räkenskapsenlig avskrivning, ansett att bedömningen av om det verkliga värdet på inventarier understiger det skattemässiga värdet ska göras för samtliga inventarier och inte bara för en grupp av inventarier, t.ex. immateriella rättigheter.

I ställningstagandet 2006-09-18 (dnr 131 558489-06/111), Verkligt värde på inventarier och överavskrivning, har Skatteverket ansett att man vid tillämpning av 18 kap. 18 § IL, när det gäller fastställandet av det skattemässiga värdet, även ska beakta ej avdraget värde av tidigare överavskrivna inventarier enligt 19 §.

I förarbetena till 18 kap. 18 § IL utvecklas inte närmare vad som avses med begreppet verkligt värde. Bestämmelsen om avskrivning ned till verkligt värde infördes redan år 1938 som ett komplement till den dåvarande planenliga avskrivningen. (prop. 1999/2000:2, del 2, s. 241 f .)

I prop. 1989/90:110 Reformerad inkomst- och företagsbeskattning, del 1, s. 536 anges följande: "En lägre värdering av inventarieinnehavet än som följer av huvudregeln och kompletteringsregeln är tillåten om den skattskyldige kan visa att en sådan nedvärdering är företagsekonomiskt motiverad (punkt 4 sjunde stycket av anvisningarna till 29 § KL)."

I 4 kap. 5 § årsredovisningslagen finns bestämmelser om att anläggningstillgångar ska skrivas ned om värdet på balansdagen är lägre än anskaffningsvärdet minskat med gjorda avskrivningar.

Inom redovisningsnormgivningen är det närmast Redovisningsrådets rekommendation RR 17, Nedskrivningar, som behandlar hur värdet på en anläggningstillgång bör beräknas. Motsvarande regler finns i den internationell redovisningsstandarden IAS 36 Nedskrivningar, som är god redovisningssed i Sverige genom RFR 2.2, Redovisning för juridiska personer, från Rådet för finansiell rapportering.

Enligt RR 17 ska en tillgång skrivas ner när det redovisade värdet överstiger det s.k. återvinningsvärdet. Med återvinningsvärde avses det högsta av en tillgångs nettoförsäljningsvärde och nyttjandevärde.

Nettoförsäljningsvärdet utgörs av det belopp till vilket en tillgång kan överlåtas mellan parter som är oberoende av varandra, välinformerade och med ett intresse av transaktionen. Avdrag ska göras för direkta försäljningskostnader.

Nyttjandevärdet utgörs av nuvärdet av de uppskattade framtida betalningar som tillgången väntas ge upphov till under sin nyttjandeperiod inklusive ett beräknat restvärde vid slutet av nyttjandeperioden.

4 Skatteverkets bedömning

Begreppet verkligt värde på inventarier i 18 kap. 18 § IL är inte närmare utvecklat i skattelagstiftningen och inte heller inom rättspraxis. I prop. 1989/90:110 anges dock att en nedvärdering ska vara företagsekonomiskt motiverad.

Om man i en fråga inte får tillräcklig vägledning av skattereglerna bör man, enligt Skatteverkets uppfattning, söka vägledning i andra regelverk. När det gäller beräkning av verkliga värden på inventarier är det naturligt att sådan vägledning hämtas från normgivningen på redovisningsområdet.

Det är Skatteverkets uppfattning att, vid beräkningen av det verkliga värdet på inventarier enligt 18 kap. 18 § IL, vägledning bör sökas i RR 17 Nedskrivningar eller i IAS 36 Nedskrivningar, vilket innebär att värdering ska ske till det högsta av nettoförsäljningsvärdet och nyttjandevärdet. Detta gäller oavsett vilken normgivning som tillämpas i redovisningen.

Av ställningstagandet 2004-11-03 (dnr 130 586061-04/111), Verkligt värde på inventarier och rätten till räkenskapsenlig avskrivning, framgår att Skatteverkets uppfattning är att bedömningen av om det verkliga värdet på inventarier understiger det skattemässiga värdet ska göras för samtliga inventarier och inte för enstaka inventarier eller en grupp av inventarier.