Kontrollavgift

Kammarrättens i Sundsvall dom den 6 februari 2013, mål nr 1284-12

Beslut om kontrollavgift undanröjt då Skatteverket vid kontrollbesök inte ansetts ha befogenhet att kontrollera om en tidigare personalliggarbok bevarats

Bakgrund

Skatteverket gjorde den 11 november 2011 kontrollbesök med stöd av 9 § lagen (2006:575) om särskild skattekontroll i vissa branscher (branschkontrollagen), i verksamhetslokalen Restaurang M. Restaurangverksamheten i lokalen bedrevs av M AB (bolaget). Skatteverket kunde konstatera att bolaget förde personalliggare manuellt. Personalen kunde visa upp den personalliggarbok som fördes vid besöket. Däremot hölls trots begäran inte personalliggarboken för en period dessförinnan, den 5 augusti till den 21 september 2011, tillgänglig i verksamhetslokalen. Skatteverket tog på den grunden ut kontrollavgift med 10 000 kr.

Bolaget överklagade. Förvaltningsrätten avslog överklagandet. Bolaget överklagade till kammarrätten som undanröjde kontrollavgiften. Skälen för kammarrättens dom var i huvudsak

att huvudsyftet med de aktuella kontrollerna är att kontrollera att den personal som befinner sig i lokalen vid kontrollbesöket är antecknad i personalliggaren,

att Skatteverket vid en revision inom ramen för tidigare taxeringslagens, numera skatteförfarandelagens (SFL) bestämmelser, har möjlighet att kontrollera även äldre personalliggare och

att det inte kan ställas upp ett krav på att Skatteverket vid ett kontrollbesök ska kunna kontrollera att bevarandeskyldigheten fullgjorts.

Kommentar

Kammarrättens dom aktualiserar främst två rättsfrågor, nämligen den om innebörden av begreppet personalliggare och den om Skatteverket får kontrollera bevarandekravet i 6 § tredje stycket branschkontrollagen (numera 9 kap. 5 § tredje stycket skatteförfarandeförordningen, SFS 2011:1261) vid ett kontrollbesök. Kammarrätten har i sin dom endast berört frågan om Skatteverkets befogenheter vid ett kontrollbesök.

Bestämmelser om personalliggare infördes genom branschkontrollagen men har överförts i sak i princip oförändrade till skatteförfarandelagen. Eftersom det aktuella ärendet inleddes före skatteförfarandelagens ikraftträdande har bestämmelserna i branschkontrollagen tillämpats i målet. Frågorna är dock lika aktuella vid tillämpningen av motsvarande regler i skatteförfarandelagen.

Den rättsliga innebörden av begreppet ”personalliggare”

Vad som menas med personalliggare framgår av kraven på innehåll i 6 § branschkontrollagen och av verkställighetsföreskrifter som utfärdats med stöd av 8 § samma lag (jfr prop. 2005/06:169 s. 126). Skatteverket har med stöd av det bemyndigandet meddelat närmare föreskrifter om personalliggarens form och hur den ska föras (se Skatteverkets föreskrifter om personalliggare SKVFS 2006:22). Enligt föreskrifterna får personalliggare föras manuellt eller elektroniskt (4 §).

Begreppet personalliggare är alltså inte närmare definierat i lagen. Mot bakgrund av regleringen i Skatteverkets föreskrifter får enligt Skatteverkets uppfattning uttrycket ”personalliggare” anses utgöra ett rättsligt begrepp som omfattar samtliga noterade uppgifter snarare än en viss bok eller ett visst elektroniskt medium. Det är samtliga dessa uppgifter som därför ska hållas tillgängliga för Skatteverket i verksamhetslokalen. Om nu näringsidkaren för liggaren manuellt och inte kan förete samtliga nämnda häften eller böcker vid Skatteverkets kontrollbesök, så är enligt Skatteverkets uppfattning tillgänglighetskravet i 7 § branschkontrollagen och i 39 kap. 12 § SFL inte uppfyllt.

Får bevarandekravet i 6 § branschkontrollagen/9 kap. 5 § skatteförfarandeförordningen kontrolleras vid kontrollbesök?

Det i 9 § branschkontrollagen angivna ändamålet med ett kontrollbesök är att identifiera i verksamhetslokalen verksamma personer och stämma av uppgifter om dessa mot personalliggaren. Skatteverket har i sin handledning 2010 för Skattebetalning skrivit (avsnitt 15.5.4.):

”Skatteverket har rätt att göra oanmälda kontrollbesök i restauranger och frisörsalonger för att stämma av antalet verksamma personer och deras identitet mot uppgifterna i liggaren. Annat får inte kontrolleras under besöket och inga frågor med annat syfte än denna avstämning och identitetskontroll får ställas till näringsidkaren och de verksamma”.

Det berörda avsnittet är avfattat med anledning av frågor om avgränsning mot sådan skattekontroll som får göras med stöd av andra bestämmelser än personalliggarlagstiftningen och utan att frågan om möjligheterna att kontrollera bevarandekravet beaktats.

Enligt nu gällande lagstiftning ska Skatteverket ta ut en kontrollavgift om verket vid kontrollbesök finner att den som är skyldig att dokumentera identifikationsuppgifter i en personalliggare inte fullgör denna skyldighet (50 kap. 3 § 1 SFL). I författningskommentar till lagrummet sägs följande:

”Skyldigheten att föra en personalliggare innefattar ett krav på att bevara de dokumenterade uppgifterna. Om uppgifterna inte bevaras ska alltså kontrollavgift tas ut enligt punkten 1. Det är bevarandekravet som sådant som kontrolleras och är sanktionerat genom kontrollavgift.” (prop. 2010/11:165 s. 959).

Författningskommentaren innebär att det citerade uttalandet i handledningen inte kan läggas till grund för handläggning enligt skatteförfarandelagen. En förutsättning för att kontrollavgift

ska kunna tas ut på grund av överträdelse av bevarandekravet i enlighet med bestämmelserna är ju att bristen konstaterats vid kontrollbesök. Skatteverket anser sig därför ha befogenheten att kontrollera bevarandekravet i skatteförfarandeförordningen vid ett kontrollbesök.

Ska kammarrättens dom överklagas?

Som anförts är det genom skatteförfarandelagens bestämmelser tydliggjort att Skatteverket får kontrollera bevarandekravet vid kontrollbesök. Antalet ärenden där det i en sådan fråga är aktuellt att tillämpa branschkontrollagen torde vara försumbart. Med hänsyn till bl.a. detta överklagar inte Skatteverket kammarrättens dom.