EU:s insolvensförordning - fråga om en i Sverige folkbokförd person haft sina huvudsakliga intressen (COMI) här.

Svea hovrätts beslut den 21 juni 2011 i mål nr Ö 3232-11.

SAKEN

Allmänt

Målet rörde tillämpningen av artikel 3.1 i EU:s insolvensförordning (1346/2000), som i likhet med andra EU-förordningar är direkt tillämplig i Sverige och har företräde framför nationell rätt. I artikeln anges att domstolen i ett medlemsland har behörighet att inleda ett s.k. huvudinsolvensförfarande (i Sverige konkurs och företagsrekonstruktion) under förutsättning att ”platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen” (Centre of Main Interest, COMI) finns i detta land.

För Sveriges del har vissa tillämpningsföreskrifter införts i lagen (2005:1046) med kompletterande bestämmelser till insolvensförordningen. Där anges bl.a. att sökanden ska styrka de omständigheter som ligger till grund för svensk domstols behörighet och för det förfarande enligt insolvensförordningen som ansökan avser (2 § ).

När det gäller fysiska personer som inte är näringsidkare (privatpersoner) har HD i rättsfallet NJA 2009 s. 383 uttalat att vid prövning av artikel 3.1 i insolvensförordningen ska folkbok-föringsorten anses utgöra platsen för det huvudsakliga intresset, om inte annat visas. – Under hänvisning till EU-domstolens dom den 17 januari 2006 i mål C-1/04 slog även HD fast att domstolens behörighetsprövning ska göras med utgångspunkt från förhållandena vid tidpunkten för borgenärens ansökan. HD-avgörandet finns tidigare kommenterat i RÄB 17-09.

Ärendet ifråga

C.L. hade ådragit sig skattekontoskulder. Efter ansökan av Skatteverket i februari 2011 försattes C.L. i konkurs vid Nacka tingsrätt i mars 2011. C.L. var sedan augusti 2003 folkbokförd på en adress i Nacka. Brev som skickats till denna adress hade inte kommit i retur eller återredovisats med uppgift om att adressaten avflyttat. Både KFM och Skatteverket hade skickat betalningskrav till adressen under 2009 och 2010 och betalning hade skett i anslutning till att kravbreven skickades.

C.L. överklagade konkursbeslutet och anförde att han var fransk medborgare och hade flyttat från Sverige till Frankrike i april 2008, där han bott sedan dess. C.L. åberopade ett bodelningsavtal från mars 2008, där det framgick att bostaden på den adress i Nacka där han var folkbokförd hade tillskiftats hans före detta sambo. Vidare gav han in ett försäkringsintyg för en bostad i Frankrike för perioden maj 2008 – december 2008, elfakturor för en bostad i Frankrike under perioden juni 2008 – april 2010, ett intyg från hans nuvarande sambo i Frankrike att han bott där sedan 2010 samt mobilfakturor för juni och juli 2010.

Hovrätten, som konstaterade att C.L. inte hade några bolagsengagemang i Sverige och inte förekom i några svenska register, undanröjde tingsrättens beslut och avvisade Skatteverkets konkursansökan. Hovrätten anförde att L hade inkommit med omfattande bevisning till stöd för sitt påstående att han hade sina huvudsakliga intressen i Frankrike och att Skatteverket – som hade bevisbördan för att C.L. hade sina huvudsakliga intressen i Sverige – inte hade förebragt någon utredning som egentligen talade mot detta. Vid en samlad bedömning fann hovrätten att Skatteverket inte kunde anses ha styrkt att C.L. hade sina huvudsakliga intressen i Sverige.

SKATTEVERKETS KOMMENTARER

I rättsfallet NJA 2009 s. 383 var fråga om att Skatteverket i oktober 2005 ansökt om konkurs för L.L., som vid tidpunkten för ansökan var folkbokförd i Sverige (Stockholm). Från Skatteverkets sida åberopades att L.L. då ägde fastigheter i Sverige (sålda under 2007), att han var underhållsskyldig mot barn i Sverige samt hade skattekonto- och felparkeringsavgifts-skulder här. – L.L. hävdade att han flyttat sina huvudsakliga intressen från Sverige till Spanien redan före konkursansökningstillfället men att han av förbiseende anmält flyttningen först senare. Till stöd för detta åberopade han ett hyreskontrakt från januari 2005 avseende en lägenhet i Spanien och en elräkning för samma lägenhet, ett köpebevis med avräkning i september 2004 avseende försäljning av hans lägenhet i Stockholm, räkningar för tiden september 2005 – mars 2006 från en tandläkare i Spanien samt en skrivelse från ett bolag i Spanien om att L.L. arbetat åt bolaget, huvudsakligen under tiden juni 2005 – november 2007.

Som tidigare nämnts gjorde HD ett generellt uttalande om att för en privatperson bör platsen för hans eller hennes huvudsakliga intressen anses vara folkbokföringsorten, om inte annat visas. I det aktuella fallet konstaterade HD härefter, att även om utredningen gav ett visst stöd för L.L:s invändningar kunde det inte anses visat att han vid tidpunkten för konkursansökan hade sina huvudsakliga intressen i Spanien. Därför avslogs L.L:s överklagande och konkursbeslutet stod fast.

Det sätt på vilket HD formulerat sig får närmast ses som att HD inte endast fört fram folkbokföringsförhållandet som ett bevisfaktum med högt bevisvärde utan gått längre än så och etablerat en bevisbörderegel i form av en presumtionsregel, som gör att bevisbördan kastas om. Detta innebär att sökanden genom att åberopa att personen ifråga är folkbokförd i Sverige får anses ha uppfyllt sin grundläggande skyldighet att styrka de omständigheter som ligger till grund för domstolens behörighet (dvs. att platsen för det huvudsakliga intresset finns i Sverige). Presumtionen kan dock brytas. Även om sökanden åberopat folkbokföringen i Sverige kan svaranden likväl hävda att han eller hon har sitt huvudsakliga intresse i annat land, men detta måste i så fall ”visas”. Presumtionen innebär att bevisbördan kastas om och läggs på svaranden. Presumtionen bryts alltså inte enbart av att svaranden presenterar utredning som gör frågan tveksam. Det krävs att utredningen styrker att det huvudsakliga intresset inte funnits i Sverige.

I det nu aktuella fallet har inte hovrätten - i vart fall inte uttryckligen - följt detta bevisbördemönster. Därmed inte sagt att utgången skulle ha blivit en annan om så gjorts. Om svaranden lägger fram utredning som i sig kan anses motbevisa presumtionen ankommer det härefter på sökanden att, utöver folkbokföringsförhållandet, lägga fram den ytterligare utredning som sammantaget gör att svarandens utredning inte kan anses tillräcklig för att bryta presumtionen. Det bör dock observeras att även i denna situation ligger, på grund av presumtionsregeln, bevisbördan i grunden kvar på svaranden.

Att det i HD-fallet från 2009 var fråga om en svensk medborgare och i det nu aktuella hovrättsfallet en fransk medborgare kan inte anses ha haft någon betydelse. Däremot var det i 2009 års fall klarlagt att personen ifråga vid tidpunkten för konkursansökan hade kvarvarande intressen i Sverige av såväl ekonomisk som personlig art. I nu aktuellt fall fanns inga liknande omständigheter, åtminstone inte som framkommit och gjorts gällande från Skatteverkets sida. Det får antas att detta blivit avgörande för utgången, som i sig framstår som rimlig. Med hänsyn till HD:s uttalanden i NJA 2009 s. 383 är det emellertid Skatteverkets uppfattning att hovrätten borde ha utformat sina skäl annorlunda och uttalat att C.L. genom sin oemotsagda utredning visat att platsen för hans huvudsakliga intressen inte funnits i Sverige.

LAGRUM

Artikel 3.1 i EU:s insolvensförordning (1346/2000), 2 § lagen (2005:1046) med kompletterande bestämmelser till insolvensförordningen.

.