Konkursansökan mot utländskt bolag med filial i Sverige

Hovrättens för Övre Norrland beslut den 5 november 2013 i ärende Ö 507-12

1 Sammanfattning

En konkursansökan mot ett utländskt bolag som bedrivit verksamhet i Sverige genom en hos Bolagsverket registrerad filial har ansetts kunna tas upp till prövning så länge filialen inte avregistrerats hos Bolagsverket.

Denna rättsfallskommentar kompletterar en tidigare rättsfallskommentar om att en konkursansökan mot ett utländskt bolag med driftställe i Sverige bör ges in innan verksamheten helt avvecklats här.

2 Referat

Det irländska limited-bolaget WSL bedrev rederiverksamhet i Sverige genom en hos Bolagsverket registrerad filial. C, som hade varit anställd på bolagets fartyg, ansökte den 1 december 2011 vid Umeå TR om att bolaget skulle försättas i konkurs.  C angav att ansökan i första hand avsåg ett huvudinsolvensförfarande enligt artikel 3.1 EU:s insolvensförordning, baserat på att bolaget hade sina huvudsakliga intressen i Sverige, och i andra hand ett territoriellt begränsat förfarande enligt artikel 3.2 i förordningen, baserat på att bolaget hade ett driftställe i Sverige.  

Tingsrätten avvisade C:s ansökan med motiveringen att bolagets huvudsakliga intressen fanns på Irland (innebärande att ett huvudinsolvensförordnande endast kunde inledas där) och att bolaget hade ett driftställe i Sverige endast fram till dess att filialen skattemässigt avregistrerades den 10 november 2011, men inte därefter.

C överklagade till hovrätten, som undanröjde tingsrättens beslut och återförvisade målet till tingsrätten för fortsatt handläggning.

Hovrätten delade tingsrättens bedömning att det inte framkommit annat än att bolaget hade sina huvudsakliga intressen (s.k. COMI) på Irland. Något huvudinsolvensförfarande enligt artikel 3.1 kunde alltså inte inledas i Sverige. 

Beträffande behörigheten att inleda ett självständigt territoriellt förfarande enligt artikel 3.2 eller ett sekundärt förfarande enligt artikel 3.3 konstaterade hovrätten att detta förutsätter att gäldenären har ett driftställe här. På motsvarande sätt som när det gäller att bestämma platsen för de huvudsakliga intressena ska denna fråga avgöras på grundval av uppgifter som är objektiva och fastställbara för tredje man, för att garantera rättssäkerheten och förutsebarheten vid fastställandet av behörig domstol. Hovrätten hänvisade här till vad EU-domstolen uttalat i punkterna 61 till 63 i sitt avgörande den 20 oktober 2011 i mål C 396/09 (Interedil).

Härefter konstaterade hovrätten att en registrerad filial är ett driftställe enligt artikel 2 h i insolvensförordningen. Med hänvisning till EU-domstolens uttalanden i p. 58 i Interidil- avgörandet bedömde hovrätten att ett utländskt bolag som har filial registrerad i landet och som har utövat ekonomisk verksamhet här kan saksökas för konkurs i landet enligt insolvensförordningen, så länge filialen är registrerad.

I det aktuella fallet avregistrerades filialen ur moms- och skatteregistret den 10 november 2011 men ur filialregistret först den 21 december 2011. Eftersom den senare avregistreringen skett efter att konkursansökan lämnades in ansåg hovrätten att tingsrätten varit behörig att ta upp konkursansökan mot bolaget antingen med tillämpning av artikel 3.2  i insolvensförordningen (självständigt territoriellt förfarande) eller enligt artikel 3.3 (sekundärt territoriellt förfarande).

3 Skatteverkets kommentarer

Det förhållandet att hovrätten pekade på alternativ behörighet enligt antingen artikel 3.2 eller 3.3 berodde på att det i ärendet framkommit att bolaget den 7 november 2011 kallat sina borgenärer på Irland till ett möte den 21 november. Vid mötet beslutade borgenärerna att bolaget skulle försättas i likvidation och en likvidator utsågs. I ärendet var det dock inte utrett att någon domstol på Irland beslutat om ett insolvensförfarande enligt bilaga A till förordningen. Det var därmed oklart om ett eventuellt kommande konkursbeslut i tingsrätten skulle komma att avse ett självständigt territoriellt förfarande enligt artikel 3.2 eller ett sekundärt territoriellt förfarande enligt artikel 3.3.

När det gäller hovrättens hänvisning till p. 58 i Interedil-domen så var EU-domstolens uttalande där kopplat till behörigheten att inleda ett huvudinsolvensförfarande enligt artikel 3.1 för ett bolag som hade flyttat sitt säte från Italien till England och som hade registrerats i det engelska bolagsregistret. När konkursansökan gjordes (i Italien) hade emellertid bolaget avregistrerats från det engelska registret samt upphört med sin verksamhet. EU-domstolen ansåg inte att detta förändrade läget (p. 57 i domen) utan knöt behörigheten att inleda ett huvudinsolvensförfarande till den plats där bolaget senast hade sitt COMI, räknat från den tidpunkt när det ströks ur registret och upphörde med sin verksamhet (p. 58).

Med utgångspunkt från EU-domstolens uttalanden i Interedil-domen drar hovrätten slutsatsen att behörigheten att inleda ett territoriellt förfarande för ett filialregistrerat bolag löper så länge filialregistreringen består. Detta synes då gälla även om någon faktisk verksamhet inte längre bedrivs, något som i det aktuella fallet indikerades av beslutet om likvidation samt den skattemässiga avregistreringen. Den starka kopplingen till den objektivt konstaterbara avregistreringen ur filialregistret får anses innebära en viss förändring i förhållande till den inställning samma hovrätt tidigare intagit den 14 februari 2006  i det s.k. Batteriservice-målet (Ö 929-05). Då ansåg hovrätten att inledandet av ett territoriellt förfarande krävde att gäldenären vid ansökningstidpunkten varit ”ekonomiskt verksamt vid något driftställe i Sverige”, dvs. att det vid ansökningstillfället fanns en aktivt bedriven verksamhet. Det avgörandet har tidigare av Skatteverket kommenterats med att en konkursansökan bör ges in innan verksamheten helt avvecklats i Sverige. Beträffande filialregistrerade verksamheter bör nu detta kompletteras med att en konkursansökan kan prövas så länge avvecklingen inte har lett till att filialen avregistrerats.

4 Referenser

Artikel 2 h, 3.2, och 3.3 i rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden (EU:s insolvensförordning)