Tillhandahållande av lunch mot kupong som ett företag självt ställt ut behöver inte registreras i ett kassaregister

Högsta förvaltningsdomstolens dom den 17 november 2014, mål nr 8160-13

1  Sammanfattning

Tillhandahållande av lunch mot kupong utgör inte en sådan försäljning som medför någon skyldighet att registrera i ett kassaregister. Detta gäller om tillhandahållandet av lunch sker mot kupong som ett företag självt har ställt ut.

2  Referat

Ett restaurangföretag har sålt kuponghäften som ger kunderna rätt att mot en kupong erhålla en lunch. Vid försäljningen av kuponghäftena har detta registrerats i ett kassaregister eftersom betalning har skett kontant eller med kontokort. När företaget tillhandahållit en lunch mot en lunchkupong har någon registrering inte gjorts i ett kassaregister.

Skatteverket har med stöd av 51 kap. 1 § 1 skatteförfarandelagen (2011:1244) påfört företaget kontrollavgift med 10 000 kronor för att tillhandahållande av lunch mot lunchkupong inte har registrerats i ett kassaregister. Grunden för beslutet är 39 kap. 4 § SFL som anger att den som i näringsverksamhet säljer varor eller tjänster mot kontant betalning eller mot betalning med kontokort ska använda kassaregister. Av 7 § samma kapitel framgår att all försäljning och annan löpande användning av ett kassaregister ska registreras i ett kassaregister. Vid varje försäljning ska ett av kassaregistret framställt kvitto tas fram och erbjudas kunden.

Förvaltningsrätten i Stockholm undanröjde den påförda kontrollavgiften med motiveringen att försäljningen av kuponghäften och tillhandahållande av luncher mot lunchkuponger utgör en försäljning. Kammarrätten i Stockholm biföll Skatteverkets överklagande och påförde företaget kontrollavgift, som bestämdes till 2 500 kronor i enlighet med Skatteverkets yrkande. Kammarrätten ansåg att tillhandahållande av måltider mot förutbetalda lunchkuponger utgör försäljningar i den mening som avses i 39 kap. 7 § SFL och att en sådan försäljning ska registreras i ett kassaregister. I domskälen uttalade kammarrätten att det inte har framkommit att de aktuella lunchkupongernas giltighet är begränsade till visst specifikt tillfälle eller till viss person. Kammarrätten ansåg att två separata avtal ingås; ett vid försäljningen av lunchkupongerna och ett annat i samband med att en lunchkupong faktiskt utnyttjas.

Högsta förvaltningsdomstolen biföll företagets överklagande och undanröjde den kontrollavgift som påförts. I domskälen gjorde Högsta förvaltningsdomen följande allmänna uttalande om kuponger. En kupong brukar i kommersiella sammanhang ha ett visst värde som gör det möjligt för innehavaren att använda den för kommande konsumtion av varor eller tjänster eftersom mottagaren i sin tur kan lösa in kupongen mot ersättning. Exempel på sådana kuponger är de som säljs av en utställare och som sedan kan användas som betalningsmedel i vissa angivna butiker, restauranger m.fl. som utställaren har avtal med. Värdebevis som mottagaren omedelbart kan omsätta i pengar likställs i bokföringssammanhang med sådana kontanta in- och utbetalningar som bokförs senast påföljande arbetsdag. Därefter konstaterade Högsta förvaltningsdomstolen att i målet är det fråga om en kupong som har utställts av mottagaren själv och som inte kan lösas in av denne. Köp av ett häfte kuponger utgör en förskottsbetalning av det antal luncher som kupongerna avser. Varje kupong tjänar endast som bekräftelse på att mottagaren av kupongen redan har fått avsedd betalning. Sammanfattningsvis uttalade Högsta förvaltningsdomstolen att tillhandahållandet av en förskottsbetald lunch mot en kupong av detta slag inte är att betrakta som ytterligare en försäljning och utlöser därmed inte på den grunden någon registreringsskyldighet enligt 39 kap. 7 § SFL.

3  Skatteverkets kommentar

Av domen framgår att tillhandahållande av lunch mot kuponger som ett företag självt ställt ut inte utgör ytterligare en försäljning utöver den försäljning som skedde vid försäljningen av kupongerna. I dessa fall finns inte någon registreringskyldighet enligt 39 kap. 7 § SFL.

Enligt bemyndigande i 39 kap. 10 § SFL och i 9 kap. 3 § skatteförfarandeförordningen (2011:1261) får Skatteverket meddela föreskrifter bl.a. om krav på och användning av kassaregister. Skatteverket har meddelat föreskrifterna SKVFS 2009:1 och SKVFS 2009:3 där betalningsmedel definieras som kontanter, kontokort, kreditkort, presentkort, måltidskuponger och liknande. SKVFS 2009:1 och SKVFS 2009:3 har upphävts den 1 juli 2014 för att ersättas med Skatteverkets föreskrifter (SKVFS 2014:9) om krav på kassaregister och Skatteverkets föreskrifter (SKVFS 2014:10) om användning av kassaregister. I 2 kap. 2 § SKVFS 2014:9 och i 2 kap. 1 § SKVFS 2014:10 har betalningsmedel definierats på samma sätt som i de upphävda föreskrifterna. Högsta förvaltningsdomstolens dom innebär att innebörden av måltidskuponger som ingår i exemplifieringen av betalningsmedel i SKVFS 2014:9 och SKVFS 2014:10 inskränks till att enbart avse måltidskuponger som någon annan än det mottagande företaget har ställt ut.

Det finns inget som hindrar att ett företag använder sitt kassaregister för att registrera tillhandahållande av luncher mot lunchkuponger även om det avser lunchkuponger som företaget självt har ställt ut. Enligt 5 kap. 2 § SKVFS 2014:10 ska ett kassaregister kunna registrera olika slag av betalningsmedel. Alla kassaregister på marknaden har också funktioner av olika slag som ger stöd till användaren i dennes verksamhet. Exempelvis finns funktioner som ger stöd för användaren att i sin redovisning hålla rätt på antalet utlevererade luncher mot kuponger.  

4  Referenser

39 kap. 4 och 7 §§ skatteförfarandelagen (2011:1244)