Avdrag för hemresor till Schweiz

Högsta förvaltningsdomstolen, 2014-05-28, 4382-13 och 4383-13

Skatteverket har tidigare kommenterat och refererat den överklagade kammarrättsdomen HFD 2013-04-18, Avdrag för utgifter för hemresor till Schweiz

HFD anser att det följer av EU-domstolens principer som de utvecklats i C-425/11 Ettwein att det inte är förenligt med avtalet mellan EU och Schweiz att vägra X avdrag för utgifter för hemresor till Schweiz trots att det av 12 kap. 24 § inkomstskattelagen, IL krävs att resorna gjorts inom Europeiska samarbetsområdet (EES).

X är både svensk och schweizisk medborgare. X är sedan flera år yrkesverksam i Sverige och bosatt i A-stad. Han har även en bostad i Schweiz. X har gjort resor mellan Sverige och Schweiz och sedan yrkat avdrag för hemresor. Av 12 kap. 24 § IL framgår att utöver de allmänna förutsättningar som ska vara uppfyllda så gäller att resorna ska ha gjorts mellan två platser inom EES. Eftersom Schweiz inte ingår bland medlemsländerna i EES vägrade Skatteverket det yrkade avdraget.

I samband med processen i HFD yrkade Skatteverket i första hand att avdraget för hemresorna skulle vägras på grund av att X inte uppfyllde de allmänna förutsättningarna för avdrag eftersom resorna inte företagits till någon som kan räknas till hans familj. I andra hand yrkade Skatteverket att avdraget skulle vägras på grund av att resorna inte gjorts mellan två platser inom EES-området.  

HFD uttalar att målet gäller om X har rätt till avdrag för utgifter för hemresor till Schweiz. HFD prövade således inte om den allmänna förutsättningen fanns för avdrag, dvs. om resorna gjorts till person som räknades till den skattskyldiges familj. Frågan hade inte varit föremål för prövning i underinstanserna. HFD anser därför inte att det finns några skäl att beakta Skatteverkets invändningar i den delen först i denna instans.

HFD:s prövning gäller således den svenska lagregeln mot bakgrund av avtalet mellan EU och Schweiz om fri rörlighet för personer.

HFD tar upp att enligt EU-domstolens praxis så gäller principen om likabehandling inte bara öppen diskriminering på grund av nationalitet, utan även all dold diskriminering som i praktiken leder till samma resultat. När det gäller att EU-domstolens praxis även ska gälla i fråga om tillämpning avtalet mellan EU och Schweiz framgår av C-506/10 Graf och Engel, p. 26.

HFD tar upp EU-domstolens avgörande i mål C-425/11 Ettwein där det var två makar som flyttade från Tyskland till Schweiz men fortsatte att bedriva rörelse i Tyskland där de alltjämt var obegränsat skattskyldiga. Enligt tysk lag kunde personer som hade hemvist inom EU eller EES sambeskattas. Eftersom makarna Ettwein flyttat till Schweiz nekades de sambeskattning. EU-domstolen ansåg att avtalet med Schweiz var tillämpligt på makarnas situation (p. 40), dvs. likabehandlingsprincipen gällde. De skulle därmed ha samma skatteförmåner i Tyskland som en egenföretagare med rörelse och hemvist där, förutsatt att de befann sig i en med en i Tyskland bosatt person jämförbar situation (p. 41-45). EU domstolen ansåg vidare att en person som uppbär hela eller nästan hela sin inkomst i den stat där han är yrkesverksam befinner sig i objektivt samma situation vid inkomstbeskattningen som en person som har hemvist i den staten och där utövar jämförbar verksamhet. Detta var fallet med makarna Ettwein (p. 47). De kunde därför inte vägras skatteförmånen som följde av sambeskattningen (p. 48). EU-domstolen fann således att artikel 1a) i avtalet liksom bl.a. artikel 9.2 i bilaga I till avtalet utgjorde hinder mot en lagstiftning som innebar att makarna Ettwein nekades en skatteförmån enbart på grund av att de hade hemvist i Schweiz.

HFD pekar i sin dom på att ingenting i domen avseende makarna Ettwein tyder på att utgången skulle blivit en annan om de i stället varit anställda.

HFD konstaterar att X uppbär hela eller nästan hela sin inkomst i Sverige. Han befinner sig därmed i en situation som objektivt sett är jämförbar med den som en person med hemvist här befinner sig i. HFD anser därför att det följer av principerna som EU-domstolen utvecklat i ovan nämnda dom att det inte är förenligt med avtalet mellan EU och Schweiz att vägra X avdrag för utgifter för hemresor till Schweiz. HFD avslår därför Skatteverkets överklagande.

Kommentar: HFD anser således i detta fall att vid tillämpning av avtalet mellan EU och Schweiz ska likabehandlingsprincipen tillämpas.

Av domskälen framgår att  HFD inte prövat frågan om resorna gjorts till personer som kan räknas till den skattskyldiges familj. Skatteverket har i ställningstagandet ”Hemresor till familj” (2013-05-14 dnr 131 702417-11/111)  angett att med familj avses i detta sammanhang personer som den skattskyldige har hushållsgemenskap och ekonomisk gemenskap med, t.ex. make, sambo, barn med vilka det finns en avsikt att återförenas. Eftersom HFD inte prövat frågan om vilka personer som räknas till den skattskyldiges familj har Skatteverket inte för avsikt att ändra sin uppfattning i ställningstagandet.