Innebörden av 3 kap. 8 § ärvdabalken

1 Sammanfattning

Enligt 3 kap. 8 § ärvdabalken (ÄB) skall, om det vid den efterlevande makens död finns arvsberättigade efter endast en av makarna, dessa arvingar ärva allt.

Lagrummet 3 kap. 8 § ÄB reglerar i praktiken det förhållande när det saknas arvsberättigade efter den sist avlidne av två makar. Paragrafen syftar alltså till att reglera förhållandet när båda makarna har gått bort.

Paragrafen talar om "arvsberättigade" personer. Med arvsberättigade ska förstås att arvingarna har kvar sin efterarvsrätt vid den sist avlidne makens dödsfall. I doktrin och praxis talas om att det måste föreligga en konkret arvsrätt för den först avlidnes arvingar. Arvingarna får inte vara uteslutna från arv genom ett testamente eller på grund av att de redan har fått ut sitt arv efter arvlåtaren. Ärvde den efterlevande maken inte sin maka har den först avlidnes släktingar inte någon konkret arvsrätt att göra gällande vid nästa dödsfall. Enbart om det föreligger en konkret arvsrätt behöver därför den först avlidnes arvingar upptas som dödsbodelägare och kallas till förrättningen.

I de fall det finns testamente med fri förfoganderätt för den efterlevande kan dock under vissa förutsättningar både den först avlidnes arvingar och Allmänna arvsfonden behöva kallas.

2 Bakgrund och frågeställning

 En återkommande fråga sedan 3 kap. 8 § ÄB infördes är vad som krävs för att den först avlidne makens arvingar ska kunna ta arv efter den sist avlidne maken. Krävs det att dessa arvingar ännu inte har fått ut sitt arv efter sin släkting eller räcker det med att de är barn eller syskon till den först avlidne? Frågan är således om det måste föreligga rätt till efterarv i den enskilda situationen dvs. en konkret rätt till arv för att någon ska vara arvsberättigad enligt 3 kap. 8 § ÄB. Frågan är väsentlig för att kunna avgöra om rätt personer har blivit kallade till och upptagna som dödsbodelägare i bouppteckningen efter den sist avlidne.

3 Gällande rätt m.m.

Om en person avlider utan att efterlämna några arvsberättigade legala eller testamentariska arvingar tillfaller arvet enligt 5 kap. 1 § ÄB Allmänna arvsfonden.

Av 3 kap. 8 § ÄB framgår följande. Finns det vid den efterlevande makens död arvsberättigade efter endast en av makarna, skall dessa arvingar ärva allt.

Sedan lagrummets tillkomst 1988 har det rått delade meningar inom doktrinen vilken betydelse som ska läggas i ordet "arvsberättigade". Anders Eriksson (se SvJT 1989 s. 326, SvJT 1990 s. 270 ff.) och Anders Agell (se SvJT 1990 s. 34 ff.) har intagit ståndpunkten att det måste föreligga en konkret efterarvsrätt för den först avlidnes släktingar vid den efterlevande makens död för att dessa ska ta arv enligt 3 kap. 8 § ÄB. Gösta Walin (se Kommentar till Ärvdabalken del I 5:e uppl. s.105 ff. och SvJT 1989 s.717 ff.), Göran Lind (se Festskrift till Gösta Walin s.344 ff. och Åke Saldeen (se Arvsrätt 2:a uppl. s.80 ff.) har intagit motsatt ståndpunkt och finner att någon konkret efterarvsrätt i det enskilda fallet inte behöver finnas för att den först avlidnes släktingar ska ta arv.

Högsta domstolen (HD) har i NJA 1993 s. 145 prövat innebörden av 3 kap. 8 § ÄB. Frågan i målet var om den först avlidnes släktingar kunde ta arv trots att den sist avlidne maken erhöll den andre makens kvarlåtenskap med full äganderätt med stöd av testamente. HD fann att den först avlidne makens arvingar inte hade någon rätt i den sist avlidne makens kvarlåtenskap enligt 3 kap 8 § ÄB. Allmänna arvsfonden erhöll således hela kvarlåtenskapen.

HD har vidare i NJA 2005 s. 400 haft att ta ställning till om den först avlidnes särkullbarn var berättigade att ansöka om förordnande av boutredningsman i boet efter den sist avlidna makan. Förutsättningarna i målet var att barnen redan vid pappans död erhållit hela sitt arv efter denne. HD:s majoritet fann att barnen inte var berättigade att ansöka om boutredningsman eftersom de inte hade rätt att åberopa tillämpningen av 3 kap. 8 § ÄB.

4 Skatteverkets bedömning

Förarbetena till 3 kap. 8 § ÄB ger inte något klart svar på frågan om bestämmelsen förutsätter en efterarvssituation för att vara tillämplig. Frågan har därför varit livligt debatterad i den juridiska litteraturen och åsikterna går isär, se ovan. Skatteverket menar att det av Högsta domstolens avgöranden, NJA 2005 s. 400 och NJA 1993 s. 145, kan dras den slutsatsen att det ska finnas en konkret efterarvsrätt för den först avlidnes legala arvingar för att dessa med stöd av 3 kap. 8 § ÄB ska vara arvsberättigade när efterlevande makan avlider. Med konkret efterarvsrätt förstås att arvingar till den först avlidne maken inte ska ha uteslutits från arv efter denne med stöd av testamente. Den efterlevande makan ska ha ärvt kvarlåtenskap med fri förfoganderätt och den först avlidnes släktingar har därför arv innestående i boet.

I de fall det inte föreligger någon konkret efterarvsrätt behöver således den först avlidnes arvingar inte kallas till förrättningen vid sidan av Allmänna arvsfonden.

I vissa fall kan dock både den först avlidnes arvingar och Allmänna arvsfonden behöva kallas till en förrättning. Ett exempel på en sådan situation är följande; Två makar, varav den ene helt saknar arvingar och den andre har syskon, har skrivit ett inbördes testamente. Innebörden av testamentet är att den efterlevande maken ska ärva hela kvarlåtenskapen med fri förfoganderätt och att efter bådas död, kvarlåtenskapen ska tillfalla en utomstående person. Den utomstående personen hinner dock avlida före den efterlevande makan. I det här fallet kan det bli fråga om testamentstolkning. I dessa fall menar Skatteverket därför att Allmänna arvsfonden ska kallas till förrättningen vid sidan av den först avlidnes arvingar för att samtliga ska ha möjlighet att ta tillvara sin rätt.