HFD, mål nr 5818-14, statens regressfordran för lönegarantimedel vid offentligt ackord

Högsta förvaltningsdomstolens dom den 4 juli 2016, mål nr 5818-14

Sammanfattning

I domen fastslår Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) följande:

• Länsstyrelsens beslut att kräva betalning av statens regressfordran får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
• Statens regressfordran omfattas inte av ett offentligt ackord till den del regressfordringen avser lön eller annan ersättning för arbete som utförts efter ansökan om rekonstruktion.

Högsta förvaltningsdomstolens dom bekräftar Skatteverkets ställningstagande Offentligt ackord vid företagsrekonstruktion - när ingår statens regress för utgiven lönegaranti?, 2009-03-04, dnr 131 263055-09/111 (se även ställningstagande Lönegarantiregress och offentligt ackord vid företagsrekonstruktion – återgång till tidigare ställningstagande, 2014-10-23, dnr 131 557034-14/111). Uppkomsttidpunkten för statens lönegarantiregress bedöms därmed annorlunda vid en rekonstruktion än vid en konkurs. Vid en konkurs anses statens regressfordran uppkommen genom anställningsavtalet även när fordringen avser arbete som utförts efter konkursutbrottet.

Referat

Ett aktiebolag ansökte om och beviljades företagsrekonstruktion. Bolaget begärde och medgavs även ett 25-procentigt offentligt ackord för oprioriterade skulder som uppkommit före ansökan om rekonstruktion.

Under rekonstruktionen betalades lönegarantimedel ut till de anställda med totalt 1 332 468 kr. Av detta belopp avsåg 509 388 kr ersättning för arbete som hade utförts efter ansökan om rekonstruktion. I denna del ansåg Skatteverket att statens fordran på återbetalning (statens regressfordran) inte omfattades av det offentliga ackordet eftersom arbetstagarens fordran – och därmed även statens regressfordran – inte hade uppkommit före ansökan om rekonstruktion. Skatteverket meddelade bolaget att (1 332 468 – 509 388) x 0,25 = 205 770 kr skulle återbetalas till Skatteverket i form av ackordslikvid och att 509 388 kr skulle återbetalas till länsstyrelsen. Skatteverket meddelade samtidigt länsstyrelsen att 509 388 kr borde återkrävas från bolaget.

Med utgångspunkt från Skatteverkets meddelande beslöt länsstyrelsen att kräva bolaget på betalning med 509 388 kr (jämte viss ränta).

Bolaget överklagade länsstyrelsens beslut till förvaltningsrätten och hävdade att även denna del av regressfordringen omfattades av det offentliga ackordet och att återbetalning därför skulle ske med endast (509 388 x 0,25=) 127 347 kr.

Såväl förvaltningsrätten som kammarrätten lämnade överklagandet utan bifall.

Bolaget klagade vidare till HFD, som prövade dels om länsstyrelsens krav på betalning utgjorde ett överklagbart förvaltningsbeslut, dels om den av länsstyrelsen återkrävda delen av statens regressfordran omfattades av det offentliga ackordet.

Var länsstyrelsens återkravsbeslut överklagbart?

Inledningsvis konstaterade HFD att det varken i lönegarantilagen (1992:497, LGL) eller i lönegarantiförordningen (1992:501, LGF) finns några bestämmelser rörande rätten att överklaga länsstyrelsens krav på återbetalning av lönegarantimedel. Överklagbarheten måste därför bedömas med utgångspunkt från de grundläggande kriterierna för när förvaltningsbeslut kan överklagas. En beaktansvärd faktor i detta sammanhang var att det enligt HFD kunde ifrågasättas om länsstyrelsen hade befogenhet att göra en självständig prövning av Skatteverkets ställningstagande till hur stor del av regressfordringen som omfattades av ackordet. Återkravsbeloppet hade i praktiken bestämts av Skatteverket, i egenskap av borgenärsföreträdare vid företagsrekonstruktionen. Emellertid gällde enligt 11 § lagen (2007:324) om Skatteverkets hantering av vissa borgenärsuppgifter att Skatteverkets beslut inte fick överklagas samt att det var att betrakta endast som ett partsbesked. I vad mån länsstyrelsens bristande befogenhet att göra en självständig prövning skulle kunna medföra att länsstyrelsens beslut inte var överklagbart var även kopplat till vilken möjlighet bolaget hade att på annat sätt få upp sakfrågan till prövning. Här pekade HFD på att det inte torde finns någon möjlighet att väcka en fullgörelsetalan respektive negativ fastställelsetalan i allmän domstol beträffande ett förvaltningsbeslut som utgör en exekutionstitel (se NJA 2001 s. 22). Detta var betydelsefullt i det nu aktuella fallet, eftersom det i 13 § LGF särskilt föreskrivs att länsstyrelsens återkravsbeslut är verkställbart (dvs. utgör en exekutionstitel). Även om den materiella frågan ytterst var beroende av bedömningar av civilrättslig karaktär och därför egentligen lämpade sig bäst för prövning i allmän domstol så fanns det alltså ingen möjlighet för bolaget att få upp frågan till prövning i allmän domstol genom en negativ fastställelsetalan. Vidare hade Högsta domstolen (HD) tidigare i rättsfallet NJA 2011 s. 849 slagit fast att det inte inom ramen för verkställighetsförfarandet gick att underkänna länsstyrelsens exekutionstitel genom en invändning om att fordringen omfattades av ett offentligt ackord (må vara att HD i sitt avgörande då utgick från att länsstyrelsens beslut var överklagbart i förvaltningsrättslig ordning).

Sammantaget kom HFD fram till att övervägande skäl talade för att länsstyrelsens beslut fick överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

I vilken mån omfattades statens lönegarantiregress av det offentliga ackordet?

I en förhandling om offentligt ackord deltar endast de borgenärer vilkas fordringar uppkommit före ansökan om rekonstruktion (kritiska tidpunkten). Detta regleras i 3 kap. 3 § lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion (FrekL).

Eftersom uppkomsttidpunkten för statens regressfordran får anses sammanfalla med tidpunkten för uppkomsten av arbetstagarens lönefordran så blir det av avgörande betydelse när arbetstagarens fordran ska anses ha uppkommit. Vid bedömningen av denna fråga utgick HFD från vad HD tidigare uttalat i NJA 2009 s. 291 om att det inte finns någon allmängiltig princip för att bestämma när en fordran ska anses ha uppkommit, utan att detta i hög grad beror på ändamålet med den bestämmelse som är aktuell att tillämpa. Härefter redogjorde HFD för HD:s tidigare uttalanden i NJA 2014 s. 537 om vad som allmänt får anses gälla beträffande tidpunkten för fordringars uppkomst vid tillämpning av bestämmelsen i 3 kap. 3 § FrekL. Rör det sig om en fordran för en prestation, som gäldenärsföretaget i enlighet med det före den kritiska tidpunkten träffade avtalet därefter har tillgodogjort sig, men som borgenären inte varit skyldig att prestera annat än mot samtidig avtalsenlig betalning, så omfattas vederlagsfordringen inte av ackordet. Fordringen anses då uppkommen efter den kritiska tidpunkten i 3 kap. 3 § FrekL.

I fråga om fordran på lön konstaterade HFD att en arbetstagare inte är skyldig att prestera annat än mot avtalsenlig betalning. En fordran avseende lön eller annan ersättning för arbete som utförts efter den kritiska tidpunkten, men i enlighet med avtal som träffats dessförinnan, borde därför inte omfattas av ett offentligt ackord. Enligt HFD påverkades denna bedömning inte av att arbetstagaren, i likhet med andra borgenärer, kunde få sin stoppningsrätt avvärjd genom att det ställdes säkerhet för fordringen.

Slutsatsen blev, att eftersom beloppet 509 388 kr avsåg lönefordringar som fick anses ha uppkommit efter den kritiska tidpunkten så omfattades beloppet inte av ackordet. Bolagets överklagande avslogs därför.

Skatteverkets kommentar

HFD:s bedömning av hur stor del av lönegarantiregressen som omfattas av ett offentligt ackord överensstämmer med Skatteverkets ställningstagande Offentligt ackord vid företagsrekonstruktion – när ingår statens regress för utgiven lönegaranti?, 2009-03-04, dnr 131 263055–09/111. Se även Skatteverkets ställningstagande Lönegarantiregress och offentligt ackord vid företagsrekonstruktion – återgång till tidigare ställningstagande, 2014-10-23, dnr 131 557034–14/111.

Den aktuella rättsfrågan har varit oklar och föremål för diskussion under lång tid. Genom HFD:s avgörande har nu rättsläget slutligt klargjorts. Avgörandet får till följd att uppkomsttidpunkten för statens lönegarantiregress bedöms något annorlunda vid en rekonstruktion än vid en konkurs. I konkurssammanhang gäller nämligen enligt fast HD-praxis att en lönefordran – och därmed även statens regressfordran – är att anse som uppkommen genom anställningsavtalet även när fordringen avser arbete som utförts efter konkursutbrottet (se NJA 1979 s. 253 samt NJA 2012 s. 876). Vid konkurs blir därmed en lönefordran alltid att se som en konkursfordran, förutsatt att inte konkursboet trätt in som arbetsgivare eller den i 5 kap. 18 § konkurslagen (1987:672, KonkL) särskilt föreskrivna enmånadsgränsen för arbete efter konkursbeslutet har överskridits.

Att den relevanta uppkomsttidpunkten för en viss slags fordran på detta vis kan komma att skilja sig åt beroende på situationen och tillämpliga bestämmelser är dock i sig inget nytt. Grundförutsättningarna vid konkurs och företagsrekonstruktion skiljer sig också åt. Vid en konkurs förlorar arbetsgivarparten sin rådighet över anställningsavtalet samtidigt som det krävs att konkursboet formellt eller reellt trätt in som part i avtalet för att arbetstagarens lönekrav ska kunna betraktas som en massafordran (förutsatt att inte den föreskrivna tidsfristen i 5 kap. 18 § i KonkL överskridits). Vid en företagsrekonstruktion förändras däremot inte partssituationen.

Det förhållandet att fordran på lön för arbete som utförts under konkursens första månad behandlas som en konkursfordran kan heller inte förklaras av att arbetstagaren redan före konkursutbrottet stått risken för denna fordran. Även vid en konkurs gäller att arbetstagaren inte är skyldig att fullgöra sin prestation annat än mot avtalsenlig betalning. Att fordringen utgör en konkursfordran är mera betingat av den förmånsrätt som fordringen tillagts enligt uttrycklig föreskrift i lag (se 12 § FRL) samt att det i samband med tillkomsten av lönegaranti i konkurs förutsattes att arbetstagarens fordran utgjorde en konkursfordran (se prop. 1975/76:12 s. 31 f).

Referenser

3 kap. 3 § lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion