Områden: Skattebetalning & borgenärsarbete
Dnr: 202 51327-18/111
EU-domstolens dom den 16 april 2015, mål nr C-557/13.
När det uppkommer en situation då återvinning av en rättshandling aktualiseras i två medlemsstater så måste konkursdomstolen pröva om återvinning kan ske både enligt konkurslandets lag och enligt den lag som är tillämplig på själva rättshandlingen. Endast om svaret på båda frågorna är ”ja” är återvinning möjlig.
Det tyska bolaget ECZ GmbH hade ett dotterbolag (ECZ Autohandel GmbH, nedan kallat Autohandel) som sålde fordon på den österriska marknaden. Fordonsköparen Lutz väckte talan i Österrike och yrkade att hans betalning till Autohandel skulle gå åter eftersom någon fordonsleverans inte hade skett till honom. Med anledning av denna talan så beslutade den österrikiska domstolen i mars 2008 om ett betalningsföreläggande riktat mot bolaget. En månad senare, i april 2008, ansökte Autohandel i tysk domstol om att ett insolvensförfarande skulle inledas avseende bolaget. Ytterligare en månad senare, i maj 2008, beviljade den österrikiska domstolen verkställighet av sitt betalningsföreläggande varefter tillgångar på tre bankkonton i Österrike utmättes och delgavs kreditinstitutet samma månad. I augusti 2008 inledde den tyska domstolen ett insolvensförfarande avseende Autohandel. Drygt sju månader senare, i mars 2009, utbetalade det österrikiska kreditinstitutet det utmätta beloppet till Lutz. Innan utbetalningen hade förvaltaren i det tyska insolvensförfarandet meddelat kreditinstitutet att han förbehöll sig rätten att påkalla återvinning av de verkställighetsåtgärder som den österrikiska domstolen tidigare hade beviljat. I oktober 2009 väckte förvaltaren återvinningstalan mot Lutz i tysk domstol. Förvaltarens talan bifölls och Lutz överklagade beslutet till Bundesgerichtshof (Högsta domstolen i Tyskland). Lutz hävdade att förvaltaren väckt sin återvinningstalan alltför sent eftersom en sådan talan enligt Österrikisk rätt måste ske inom ett år från det att ett insolvensförfarande inletts och att denna frist redan löpt ut.
Bundesgerichtshof begärde förhandsavgörande av EU-domstolen avseende tolkningen av artiklarna 4.2 m och 13 i rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden (Insolvensförordningen). Enligt artikel 4.2 m ska lagen i den medlemsstat inom vars territorium insolvensförfarandet inleds (inledningsstaten) bestämma vilka återvinningsbestämmelser eller liknande bestämmelser som är tillämpliga. Enligt en undantagsbestämmelse i artikel 13 ska dock artikel 4.2 m inte tillämpas om den som haft vinning av en återvinningsgrundande handling visar att handlingen omfattas av lagen i en annan medlemsstat än inledningsstaten och att den lagen i det enskilda fallet inte tillåter att handlingen angrips på något sätt.
Bundesgerichtshofs första fråga till EU-domstolen var om undantagsbestämmelsen är tillämplig då den betalning som angrips har skett efter inledandet av ett insolvensförfarande och som en följd av en utmätning som beslutades innan insolvensförfarandet inleddes. Domstolen svarade ja på denna fråga. Domstolen konstaterade först att undantagsbestämmelsen inte är tillämplig på rättshandlingar vilka äger rum efter det att ett insolvensförfarande har inletts. Den rättshandling som var föremål för återvinning (d.v.s. utbetalningen till Lutz) kan, enligt EU-domstolen, ha grundat sig på en sakrätt som uppkommit innan insolvensförfarandet inleddes. Huruvida detta är fallet när det gäller en rätt till utmätning av ett bankkonto måste avgöras av den tillämpliga lagen på rättshandlingen (lex causae; i detta fall Österrikisk rätt). Då rätten till utmätning uppkom innan insolvensförfarandet inleddes så skulle den kunna åtnjuta särskilt skydd enligt Insolvensförordningen. I artikel 5.1 föreskrivs det att den omständigheten att ett insolvensförfarande inleds inte ska påverka det sakrättsliga skyddet. För att en borgenär ska kunna göra gällande en sakrätt efter det att ett insolvensförfarande har inletts är det nödvändigt att borgenären kan utöva denna rätt i princip med tillämpning av den tillämpliga lagen på rättshandlingen (lex causae). Artikel 5.1 och 5.4 som handlar om en borgenärs eller tredje mans sakrättsliga skydd ska, enligt EU-domstolen, tolkas så att de inte utesluter att borgenären kan åberopa undantagsbestämmelsen i artikel 13.
Vidare frågade Bundesgerichtshof om undantagsbestämmelsen även omfattar preskriptionsfrister, återvinningsfrister och preklusionsfrister. EU-domstolen svarade ja även på denna fråga. Frågan om en förfarandefrist ska anses vara processuell eller materiell ska avgöras av den tillämpliga lagen på rättshandlingen (lex causae; i detta fall Österrikisk rätt). Om undantagsbestämmelsen tolkas så att frister av processuell art inte omfattas så skulle detta innebära dels en godtycklig diskriminering utifrån vilka teoretiska modeller som har valts av medlemsstaterna dels ett uppenbart hinder mot en enhetlig tillämpning av artikel 13.
Den sista frågan från Bundesgerichtshof var om undantagsbestämmelsen även omfattar formkrav. EU-domstolen svarade ja även på denna sista fråga. Såväl materiella villkor som processuella villkor kan utgöra formkrav och som tidigare konstaterats av EU-domstolen i detta mål så gör undantagsbestämmelsen inte någon åtskillnad mellan materiella och processuella bestämmelser. Om undantagsbestämmelsen tolkas så att de regler som kan kvalificeras som formkrav enligt den tillämpliga lagen på rättshandlingen (lex causae; i detta fall Österrikisk rätt) inte omfattas av så skulle detta innebära dels en godtycklig diskriminering utifrån vilka teoretiska modeller som har valts av medlemsstaterna dels ett uppenbart hinder mot en enhetlig tillämpning av artikel 13.
Redan innan detta avgörande hade EU-domstolen uttalat att när ett insolvensförfarande har inletts så har domstolarna i det land där förfarandet pågår behörighet att tolka undantagsbestämmelsen i artikel 13 i Insolvensförordningen (se avgörandena C-339/07 och C-295/13).
I detta avgörande var det nu fråga om en konkursförvaltare väckt talan om återvinning av en betalning alltför sent för att kunna bifallas av domstol.
När det uppkommer en situation då återvinning av en rättshandling aktualiseras i två medlemsstater så måste konkursdomstolen pröva om återvinning kan ske både enligt konkurslandets lag (lex concursus, art 4.2. m) och enligt den lag som är tillämplig på själva rättshandlingen (lex causae, art 13). Endast om svaret på båda frågorna är ”ja” är återvinning möjlig.
Mer än ett år efter det att insolvensförfarandet inletts i Tyskland så väckte förvaltaren återvinningstalan mot Lutz vid tysk domstol. Enligt tysk rätt kunde en återvinningstalan väckas inom tre år från det att ett insolvensförfarande inletts. Den tyske förvaltaren hade alltså hållit sig inom denna tidsfrist. Men det var alltså inte tillräckligt eftersom enligt österrikisk rätt måste en motsvarande talan väckas inom ett år.
I maj 2015 antogs Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/848 om insolvensförfaranden. Förordningen ska tillämpas för insolvensförfaranden som har inletts efter den 26 juni 2017 och ersätter Rådets förordning (EG) 1346/2000 om insolvensförfaranden. Den nya förordningen bygger på huvudprinciperna i den tidigare insolvensförordningen och någon förändring i sak har inte skett såvitt avser de bestämmelser som varit föremål för EU-domstolens prövning i detta mål. EU-domstolens avgörande är således alltjämt aktuellt för rättstillämpningen. De artiklar som hänvisas till ovan har enbart erhållit nya nummer på så sätt att artikel 4, 5 och 13 i den gamla förordningen nu motsvaras av artiklarna 7,8 och 16 i den nya omarbetade förordningen.
Artikel 4, 5 och 13 i förordning nr 1346/2000
Artikel 7, 8 och 16 i förordning nr 848/2015