Områden: Skattebetalning & borgenärsarbete
Dnr: 202 184897-18/111
Högsta domstolens beslut den 16 februari 2018, mål nr Ö 731-17
En gäldenär som hade beviljats skuldsanering fick ersättning enligt lagen (2012:663) om ersättning på grund av övergrepp eller försummelser i samhällsvården av barn och unga i vissa fall (ersättningslagen). Därefter begärde en av skuldsaneringsborgenärerna, Centrala studiestödsnämnden (CSN), att skuldsaneringen skulle omprövas. Högsta domstolen (HD) ansåg inte att ersättningen borde föranleda någon ändring av skuldsaneringsbeslutet. Domstolen utgick ifrån en helhetsbedömning, där ersättningens särskilda syfte och gäldenärens nuvarande förhållanden vägdes in. En ledamot var skiljaktig och ansåg att skuldsaneringen borde omprövas.
För att 32 § ärendelagen ska tillämpas räcker det inte bara med att det finns ett formellt motpartsförhållande utan det krävs även att det har förekommit en intressemotsättning mellan parterna. Om det i ett ärende finns flera medparter kan det leda till att den part som huvudsakligen agerat i ärendet ensam får stå för kostnadsansvaret vid en förlust. HD ansåg också att CSN, som sökande i omprövningsärendet, var skyldig att ersätta gäldenärens rättegångskostnad. Eftersom CSN inte var enskild part fanns det visserligen ingen ersättningsskyldighet enligt 32 § lagen (1996:242) om domstolsärenden (ärendelagen), men HD ansåg att CSN var ersättningsskyldig enligt grundlagsbestämmelsen i 2 kap. 11 § regeringsformen (RF) om rätten till en rättvis rättegång.
M beviljades skuldsanering i augusti 2013. Hennes totala skuld var då ca 428 000 kr, fördelat på ett 20-tal borgenärer. Av det totala skuldbeloppet var ca 128 000 kr skulder till CSN som inte hade förfallit till betalning. Dessa skulder undantogs från skuldsaneringen, som därmed kom att omfatta ca 300 000 kr. Av de 300 000 kr var ca 46 000 kr förfallna skulder till CSN samt ca 30 000 kr andra skulder till staten, för vilka Skatteverket var borgenärsföreträdare.
Eftersom M bedömdes sakna förmåga att betala någon del av sina skulder innehöll skuldsaneringsbeslutet inte någon betalningsplan.
I augusti 2015 beviljades M ersättning av staten enligt ersättningslagen. Lagen innebär att en person som någon gång under 1920–1980 varit omhändertagen för viss samhällsvård har rätt till ersättning av staten med 250 000 kr, om det kan antas att personen har utsatts för övergrepp eller försummelser av allvarlig art i samband med vården.
På grund av utbetalningen på 250 000 kr begärde CSN att Kronofogden skulle ompröva skuldsaneringen. Kronofogden beslutade därför i maj 2016 att ändra skuldsaneringsbeslutet på så sätt att M skulle betala ett engångsbelopp på 100 000 kr, att fördelas mellan skuldsaneringsborgenärerna. I övrigt skulle skuldsaneringen fortsätta utan betalningsplan.
Kronofogden grundade sitt beslut på bestämmelsen i 24 § andra stycket 5 i 2006 års skuldsaneringslag (2006:548, SksanL). Där anges att omprövning får ske på begäran av en borgenär om gäldenärens ekonomiska förhållanden har väsentligen förbättrats efter beslutet om skuldsanering och detta beror på omständigheter som inte hade kunnat förutses vid beslutet. En likalydande bestämmelse finns numera även i 48 § i 2016 års skuldsaneringslag (2016:675, NSksanL). Enligt Kronofogden hade M visserligen fört fram beaktansvärda skäl för att ersättningen inte skulle komma borgenärerna till del, men samtidigt skulle det kunna anses stötande att inte lägga ut någon del av ersättningen på borgenärerna.
M överklagade Kronofogdens beslut. Såväl tingsrätten som hovrätten avslog överklagandet, men HD undanröjde omprövningsbeslutet. Vidare fick M ersättning för rättegångskostnader i HD med 15 000 kr plus ränta.
HD inledde med följande allmänna uttalanden:
I M:s fall bedömde HD att ersättningen inte hade inneburit någon mera påtaglig förändring av livssituationen. Även om M fick tillgodogöra sig hela beloppet framstod M:s ekonomiska förhållanden fortfarande som bräckliga i ett längre perspektiv. Vid en helhetsbedömning kunde det inte anses stötande att skuldsaneringsbeslutet fick kvarstå oförändrat.
En ledamot var skiljaktig och ansåg att omständigheterna i detta fall motiverade en ändring av skuldsaneringsbeslutet, eftersom ersättningen nästan motsvarade de skulder som ingick i skuldsaneringen. Borgenärerna borde därmed få del av det ökade betalningsutrymmet samtidigt som M, med hänsyn till ersättningens karaktär, borde få behålla en inte obetydlig summa. Beträffande fördelningen saknades det skäl att frångå den bedömning som Kronofogden hade gjort.
I skuldsaneringslagens förarbeten står det att huvudregeln i skuldsaneringsärenden bör vara att såväl gäldenären som borgenärerna svarar för sina egna kostnader. För gäldenärens del har denna huvudregel motiverats med att gäldenären kan få hjälp från andra instanser under förfarandets gång. Det är dock inte uteslutet att kostnadsfördelning kan ske. När ett skuldsaneringsärende handläggs i domstol ska 32 § ärendelagen tillämpas. Det innebär att domstolen, i ett ärende där enskilda är motparter till varandra, får förplikta den ena parten att ersätta den andra parten för kostnader i ärendet enligt 18 kap. rättegångsbalken. HD anser att bestämmelsen i 32 § ärendelagen bör tillämpas när det har förekommit en intressemotsättning mellan parterna, baserat på NJA 1979 s. 164.
HD konstaterade i det aktuella fallet att det funnits en ”tydlig” intressemotsättning mellan M och sökanden i omprövningsärendet, CSN. Eftersom målet gällde en speciell fråga som inte var reglerad i lag eller tidigare hade prövats i högre rätt, hade M inte kunnat förvänta sig att få hjälp av andra samhällsinstanser. Detta talade för att CSN borde förpliktas att ersätta M:s kostnader.
Dock var inte 32 § ärendelagen tillämplig eftersom CSN inte uppträdde som enskild borgenär utan som företrädare för det allmänna. I enlighet med ett tidigare ärende om utmätning (NJA 2015 s. 374) ansåg emellertid HD att det ändå kunde finnas en ersättningsskyldighet med hänvisning till bestämmelsen i 2 kap. 11 § RF om rätten till en rättvis rättegång. För en sådan ersättningsskyldighet krävs dock att kostnaderna har varit befogade med hänsyn till sakens beskaffenhet. Då ska man också väga in att handläggningen enligt ärendelagen är förenklad.
HD fann att det med hänsyn till omständigheterna kunde antas att M skulle ha haft svårt att tillvarata sin rätt i HD utan att anlita ett juridiskt skolat ombud. Därför fanns det skäl att förplikta CSN att ersätta M:s ombudskostnader.
Genom avgörandet bekräftar HD vad som tidigare uttalats i NJA 2011 s. 957, nämligen att en omprövning i vissa fall kan underlåtas även om gäldenärens ekonomi förbättrats på det kvalificerade sätt som sägs i 24 § första stycket 5 SksanL (numera 48 § första stycket 7 NSksanL). En helhetsbedömning utifrån förhållandena i det enskilda fallet kan leda till att skuldsaneringen ska kvarstå trots den väsentliga ekonomiska förbättringen, om man inte bedömer att det skulle ha en skadlig inverkan på den allmänna betalningsmoralen.
Skatteverket uppgav i HD att den aktuella ersättningen var utmätningsbar så snart den hade betalats ut och att skuldsaneringsborgenärerna inte borde komma i en sämre ställning i förhållande till eventuella kvarstående och nya borgenärer. HD lade dock ingen avgörande vikt vid utmätningsfrågan och ansåg även att ersättningen omfattades av bestämmelsen i 5 kap. 7 § andra stycket UB och därmed var utmätningsfri under en tvåårsperiod, förutsatt att ersättningsmedlen hölls avskilda.
I skuldsaneringsärenden i en allmän domstol är ärendelagen tillämplig. Samma sak gäller i företagsrekonstruktions- och utmätningsärenden. I konkursärenden gäller däremot rättegångsbalkens regler i tillämpliga delar, se 16 kap 2 § konkurslagen (1987:672).
Om det i en speciallag finns en bestämmelse som avviker från ärendelagen så gäller den bestämmelsen, se 2 § ärendelagen. I företagsrekonstruktionsärenden leder detta till att bestämmelsen i 32 § ärendelagen om rättegångskostnadsansvar som regel saknar betydelse, på grund av de särskilda kostnadsregler som finns i 4 kap. 4–6 §§ lagen (1996:864) om företagsrekonstruktion.
I utmätnings- och skuldsaneringsärenden finns det däremot inga särskilda kostnadsregler, vilket gör att man kan tillämpa 32 § ärendelagen. I skuldsaneringsärenden är huvudregeln, enligt förarbetena, dock att såväl gäldenären som borgenärerna ska svara för sina egna kostnader (prop. 1993/94:123 s. 162 f., se även RH 2010:59 där gäldenären förgäves hade överklagat ett beslut från Kronofogden om att vägra skuldsanering men trots detta inte behövde stå för borgenärernas rättegångskostnader). I den nu aktuella situationen, med en borgenär som begär omprövning av en skuldsanering och som förlorar en process om detta, finns det emellertid tidigare hovrättsfall där borgenären med stöd av 32 § ärendelagen har förpliktats att ersätta gäldenären för rättegångskostnaderna (se RH 2004:65 och RH 2008:94). Genom det nu aktuella avgörandet bekräftar HD att 32 § ärendelagen kan tillämpas i en sådan situation.
Enligt bestämmelsen i 32 § ärendelagen får domstolen, med tillämpning av 18 kap. rättegångsbalken, förplikta en part att ersätta en annans parts rättegångskostnader. Det räcker dock inte med att det finns flera personer som formellt är att se som motparter till varandra i domstolsärendet. Det krävs även att det har funnits en intressemotsättning som föranlett en handläggning i domstolen enligt samma principer som gäller för tvistemål (se NJA 1979 s. 164). Om en viss part varit den som huvudsakligen agerat i ärendet, samtidigt som det formellt funnits en eller flera medparter till denne, kan detta leda till att den huvudsakliga parten ensam får stå kostnadsansvaret vid en förlust i ärendet. För Skatteverkets del kan detta vara av betydelse t.ex. i ett utmätningsärende där Skatteverket har tillstyrkt överklagandet medan någon annan utmätningssökande bestrider och vill att det överklagade utmätningsbeslutet ska stå fast. Om överklagandet vinner bifall kan detta leda till att den andra utmätningssökanden blir ensamt ansvarig för motpartens kostnader.
I det aktuella skuldsaneringsärendet fanns det ett 20-tal skuldsaneringsborgenärer, däribland Skatteverket, som berördes av omprövningsfrågan och som därmed var part i ärendet. Dock var det CSN som hade föranlett domstolsärendet genom sin ansökan om omprövning och på så vis hade en tydlig intressemotsättning i förhållande till gäldenären. Detta ledde till att CSN ensamt borde stå för gäldenärens kostnader, vid en tillämpning av 32 § ärendelagen.
När staten är part i ett domstolsärende råder det dock ett speciellt läge eftersom 32 § ärendelagen endast gäller i ärenden där ”enskilda är motparter till varandra”. Denna förutsättning är inte uppfylld när staten agerar som borgenärföreträdare för fordringar som handläggs som allmänna mål hos Kronofogden. I tidigare praxis för utmätningsärenden har det dock fastslagits att staten som förlorande part i stället kan åläggas ersättningsskyldighet med stöd av grundlagsbestämmelsen i 2 kap. 11 § RF om rätten till en rättvis rättegång (se NJA 2015 s. 374). HD slår nu fast att samma sak gäller i ett överklagat skuldsaneringsärende där staten är förlorande part.
32 § lagen (1996:242) om domstolsärenden
2 kap. 11 § regeringsformen