HFD, mål HFD 2019 ref. 60, Mottagare av ersättning för arbete

Högsta förvaltningsdomstolens dom den 6 december 2019 i mål 3161–3166-18.

Sammanfattning

HFD har i ett mål prövat frågan om möjlighet att åsidosätta ett uppdragsavtal om inhyrning av fyra namngivna personer från två bolag som är godkända för F-skatt. HFD har funnit att utredningen i målen inte ger stöd för uppfattningen att avtalen mellan uppdragsgivaren och de företag som hyrt ut personal inte motsvarar vad parterna kommit överens om.

Referat

Skatteverket beslutade att påföra bolaget (uppdragsgivaren) arbetsgivaravgifter med motiveringen att de bolag som uppdragsgivaren hyrt in fyra namngivna personer ifrån inte hade bedrivit någon verksamhet utan endast varit så kallade ”fakturaskrivande bolag” och att ersättningen för arbete istället betalats till de namngivna personerna. Uppdragivaren bedömdes därför vara skyldig att betala arbetsgivaravgifter på utgiven ersättning. Förvaltningsrätten och Kammarrätten delade Skatteverkets uppfattning. Kammarrätten, se KRS 2018-04-09, mål nr 5587-5592-17.

Bolaget överklagade till HFD som meddelade prövningstillstånd.

HFD inleder med att klargöra att avsikten med F-skattesystemet är att åstadkomma klara och enkla regler i fråga om skyldigheten att göra skatteavdrag och betala arbetsgivaravgifter på ersättningar till uppdragstagare. Den som betalar ut ersättning ska kunna förlita sig på F-skatten. För att kunna stävja missbruk, till exempel genom att någon skjuts in som mellanman mellan utbetalaren och betalningsmottagaren, har det införts särskilda bestämmelser om anmälningsskyldighet och solidariskt betalningsansvar. Dessa bestämmelser inskränker i väsentlig mån utrymmet för att åsidosätta ingångna uppdragsavtal och bortse från det förhållande att uppdragstagaren är godkänd för F-skatt.

HFD anför att uppdragsgivaren har genomfört ett projekt uteslutande genom underentreprenörer och inhyrd personal (bortsett från administrativ personal) samt att de arbeten som avses med de aktuella avtalen och fakturorna har utförts i den omfattning som anges där samt att ersättning för arbeten har fakturerats och betalats i enlighet med avtalen. Det har inte gjorts gällande att någon del av ersättningen har betalats tillbaka till uppdragsgivaren eller dess företrädare. Av detta följer, enligt HFD, att de fakturerade beloppen klart överstiger vad uppdragsgivaren skulle ha behövt betala i lön och arbetsgivaravgifter. Dessa omständigheter talar med styrka för att parternas avsikt varit den som avtalen ger uttryck för. HFD anser inte att omständigheter som att de fakturerande bolagen inte har deklarerat och betalat skatter och avgifter eller hur uppdragen har genomförts eller att två av de namngivna personerna numera anställts av uppdragsgivaren medför att avtalen ska ges en annan innebörd än den som de ger uttryck för. HFD fann att utredningen i målen inte ger stöd för att avtalen inte motsvarar vad parterna egentligen kommit överens om varför arbetsgivaravgifter inte ska tas ut på de ersättningar som har betalats till dessa bolag för arbeten som utförts åt uppdragsgivaren.

Skatteverkets kommentar

HFD konstaterar att reglerna om anmälningsskyldighet och solidariskt betalningsansvar som finns i 10 kap. 14 § första stycket och 59 kap. 7 § första stycket skatteförfarandelagen (2011:1244) medför att utrymmet för att åsidosätta ingångna uppdragsavtal och bortse från det förhållandet att uppdragstagaren är godkänd för F-skatt väsentligen har inskränkts. Nu aktuellt mål handlar om två bolag som fakturerat uppdragsgivaren för arbete som fyra namngivna personer utfört åt uppdragsgivaren. Skatteverket har hävdat att personerna har varit anställda hos uppdragsgivaren och inte hos bolagen varför uppdragsgivaren är skyldig att betala arbetsgivaravgifter på utgiven ersättning då personerna saknar F-skatt. HFD anser inte att de omständigheter som åberopats kring de fakturerande bolagen eller hur uppdragen genomförts eller att två av de personer som utfört arbetet numera är anställda av uppdragsgivaren ger stöd för slutsatsen att avtalen inte motsvarar vad parterna egentligen kommit överens om.

Målet skiljer sig mot tidigare mål om osanna fakturor HFD 2012 ref. 69 I-III och HFD 2019 ref. 6 där de som utfört arbetet varit okända. I förevarande fall har de som utfört arbetet varit kända till namn och kännedom finns även om vilket sorts arbete de har utfört. HFD har i domen pekat på att det som i första hand ska prövas i en situation som denna är om reglerna om underrättelseskyldighet och solidariskt betalningsansvar är tillämpliga samt att dessa regler i allt väsentligt begränsar möjligheten att underkänna ingångna avtal i situationer som denna.

Referenser

HFD 2012 ref. 69 I-III

HFD 2019 ref. 6

9, 10 och 59 kap. skatteförfarandelagen (2011:1244)

2 kap. socialavgiftslagen (2000:980)