Distansarbete i tredje land kan i vissa fall jämställas med arbete i Sverige – skyldighet att betala arbetsgivaravgifter

1 Sammanfattning

Huvudregeln är att arbetsgivaravgifter ska betalas på avgiftspliktig ersättning för arbete som fysiskt utförts i Sverige oavsett om den som utför arbetet här i landet utför det för en svensk arbetsgivare eller på distans för en utländsk arbetsgivare.

Som arbete i Sverige jämställs i vissa fall arbete som utförs på distans i land utanför EES-land och utanför land som Sverige ingått sociala trygghetsavtal med (tredje land). För att sådant distansarbete ska anses som arbete i Sverige krävs att personen innan distansarbetet utanför Sverige påbörjas var anställd för att arbeta i sin arbetsgivares verksamhet i Sverige. Det krävs också att arbetsuppgifterna för den svenska arbetsgivarens räkning är av den karaktären att dessa kan utföras på distans från utlandet på samma sätt som om arbetsuppgifterna utförts i Sverige.

2 Frågeställning

Med anledning av Högsta förvaltningsdomstolens dom gällande sjukpenninggrundande inkomst och tillfällig föräldrapenning, HFD 2022 ref. 16, har fråga uppkommit om arbete som utförs på distans åt ett företag i Sverige ska anses utgöra arbete i Sverige och därmed ingå i underlaget för arbetsgivaravgifter.

3 Gällande rätt m.m.

3.1 Lagtext

Med arbete i Sverige avses förvärvsarbete i verksamhet här i landet, 1 kap. 6 § socialavgiftslagen (2000:980), SAL.

Med arbete i utlandet avses annat förvärvsarbete än arbete i Sverige, 1 kap 10 § SAL.

Arbetsgivaravgifter ska betalas på avgiftspliktig ersättning för arbete i Sverige, 2 kap 4 § SAL.

Vid tillämpningen av bestämmelserna i Socialförsäkringsbalken avses med arbete i Sverige om inte annat särskilt anges, förvärvsarbete i verksamhet här i landet, 6 kap. 2 § Socialförsäkringsbalken, SFB.

Unionsrätten inom EU eller EES eller avtal om social trygghet eller andra avtal som ingåtts med andra stater kan medföra begränsningar i tillämpligheten av bestämmelserna i Socialförsäkringsbalken, 2 kap. 5 § SFB.

3.2 Förarbeten

Av prop. 2000/01:8 avsnitt 6.5 framgår att skyldigheten att betala socialavgifter ska gälla för ersättning för eller inkomst av arbete i Sverige i den betydelse uttrycket arbete i Sverige har enligt socialförsäkringslagen. Av samma avsnitt framgår vidare:

”Utredningens bedömning är att avgiftsskyldigheten bör kopplas samman med arbete i Sverige i den betydelse det uttrycket har enligt socialförsäkringslagen. En annan lagteknisk lösning skulle dock kunna vara att knyta avgiftsskyldigheten direkt till att personen omfattas av den arbetsbaserade försäkringen. Den lösningen har emellertid den nackdelen att man i många fall får svar på frågan om socialavgifter skall betalas eller inte först efter att ha tagit del av flera bestämmelser i socialförsäkringslagen. Den lösning som bör väljas är den som bäst ger tillräcklig och relevant information om i vilka situationer socialavgifter skall betalas. Regeringen anser att den lämpligaste lösningen är att ta in socialförsäkringslagens huvudregel om vad som anses som arbete i Sverige i en särskild bestämmelse i socialavgiftslagen. I socialavgiftslagen bör också anges att det finns särskilda regler om vad som anses som arbete i Sverige för sjömän, utsända personer och diplomater m.fl. Eftersom dessa undantagsfall endast omfattar ett litet antal personer bör det dock vara tillräckligt att hänvisa till bestämmelserna om dessa situationer i socialförsäkringslagen. En anledning till att en sådan lagteknisk lösning är att föredra är att ”arbete i Sverige” används som ett rättsligt begrepp i socialförsäkringslagen och inte alltid överensstämmer med den betydelse uttrycket har i dagligt tal. Med arbete i Sverige kan i vissa fall avses förvärvsarbete som utförs utomlands. Det kan också vara så att ett förvärvsarbete som utförs i Sverige, inte anses som arbete i Sverige. Den föreslagna lösningen innebär att huvudregeln om i vilka fall socialavgifter skall betalas klart och tydligt kommer till uttryck i socialavgiftslagen. I de ovannämnda undantagsfallen är det dock nödvändigt att i första hand gå till socialförsäkringslagens bestämmelser om när en person omfattas av den arbetsbaserade försäkringen för att få svar på frågan om avgifter skall betalas eller inte.”

3.3 Rättspraxis

I HFD:s dom 2022 ref. 16 prövar domstolen frågan om arbete som utförs på distans i ett land utanför EES och land som Sverige ingått socialavgiftsavtal med kan anses vara förvärvsarbete i Sverige i den mening som avses i 6 kap 2 § första stycket SFB. Sökanden hade i november 2017 anställts som programhandläggare vid Stockholms universitet och året därpå flyttat med sin familj till Sydafrika där hen med universitetets godkännande fortsatte sitt arbete på distans för universitetets räkning. Försäkringskassan avslog ansökan om tillfällig föräldrapenning med motiveringen att personen inte tillhörde den arbetsbaserade försäkringen i Sverige eftersom arbetet utfördes i Sydafrika.

HFD konstaterar inledningsvis att bedömningen av om ett visst arbete kan anses vara förvärvsarbete i verksamhet här i landet ska göras utifrån den koppling som själva arbetet har till Sverige. Den anknytning som personen som utför arbetet i övrigt kan ha till Sverige, såsom om vederbörande är bosatt eller på annan grund folkbokförd här, har tillgång till en bostad i Sverige eller betalar skatt här i landet saknar betydelse för bedömningen. Inte heller frågan om arbetsgivaren rent faktiskt har betalat arbetsgivaravgifter på lönen till den anställda har betydelse för bedömningen.HFD anför vidare med hänvisning till prop. 1998/99:119 s. 103 att den arbetsbaserade försäkringen i första hand är tänkt att ge skydd vid förvärvsarbete som rent fysiskt utförs i Sverige. HFD påpekar att man i samma förarbeten (a. prop. s. 105) öppnat för att även arbete som utförs på distans från utlandet kan ge rätt till arbetsbaserade förmåner i Sverige men överlämnat till praxis att bestämma de närmare förutsättningarna för detta.

Enligt domstolen måste frågan om ett arbete kan anses vara förvärvsarbete i verksamhet här i landet besvaras utifrån förhållandena i varje enskilt fall. Var arbetet rent fysiskt utförs är därvid en omständighet som bör beaktas, men även andra omständigheter såsom arbetets karaktär, arbetsgivarens verksamhet i Sverige och var arbetstagaren är anställd bör vägas in vid bedömningen. Detta innebär att arbetstagarens fysiska närvaro i Sverige inte bör ges en så utslagsgivande betydelse som Försäkringskassan anser. Det förhållandet att en person under en längre tid arbetar på distans från utlandet utesluter därmed inte att det, beroende på omständigheterna i övrigt, kan vara fråga om arbete i verksamhet här i landet.

HFD anser att det aktuella arbetet trots att det inte fysiskt utförs i Sverige får anses vara förvärvsarbete i verksamhet här i landet i den mening som avses i 6 kap. 2 § första stycket SFB. Detta eftersom personen i det aktuella fallet anställdes för att arbeta i sin arbetsgivares verksamhet i Sverige och arbetsuppgifterna för den svenska verksamhetens räkning är av den karaktären att de kan utföras på distans från Sydafrika.

3.4 Försäkringskassans ställningstagande

Försäkringskassan har i Rättslig ställningstagande Bedömningen av om arbete på distans från ett annat land kan anses vara förvärvsarbete i verksamhet här i landet i den mening som avses i 6 kap. 2 § första stycket Socialförsäkringsbalken (SFB), 2022-06-22, Dnr 2022/011777 angett följande:

För att arbete som bedrivs på distans från ett annat land för en arbetsgivare med verksamhet i Sverige ska kunna anses vara förvärvsarbete enligt 6 kap. 2 § SFB ska

• personen innan distansarbetet utförs vara anställd för att arbeta i sin arbetsgivares verksamhet i Sverige, och
• arbetsuppgifterna för den svenska verksamhetens räkning vara av den karaktären att dessa kan utföras på distans från utlandet på samma sätt som om arbetsuppgifterna utförs i Sverige.

Försäkringskassans ställningstagande gäller i ärenden där endast SFB är tillämplig. Av 2 kap. 5 § SFB framgår att unionsrätten inom EU eller EES eller avtal som ingåtts med andra stater kan medföra begränsningar i tillämpligheten av bestämmelserna i SFB.

4 Bedömning

Av HFD:s dom framgår att domstolen anser att ett arbete på distans i ett annat land utanför EES och land som Sverige inte ingått sociala trygghetsavtal med (tredje land) kan anses vara förvärvsarbete i verksamhet här i landet enligt SFB trots att det inte fysiskt utförs i Sverige.

Av Försäkringskassans ställningstagande framgår att kassan anser att vid bedömningen av om arbetet kan anses utfört i en förvärvsverksamhet i Sverige ska det vägas in om personen är anställd för att arbeta i sin arbetsgivares verksamhet i Sverige och om arbetsuppgifterna för den svenska verksamhetens räkning är av den karaktären att dessa kan utföras på distans från utlandet på samma sätt som arbetsuppgifterna utförs i Sverige.

Arbetsgivaravgifter ska betalas på ersättning för arbete i Sverige. Med arbete i Sverige avses förvärvsarbete i verksamhet här i landet. Definitionen är den samma i 1 kap. 4 § SAL och 6 kap. 2 § SFB. Av förarbetena till SAL framgår att begreppet ska ha samma innebörd som i Socialförsäkringsbalken. Eftersom arbetsgivaravgifter enligt 2 kap. 4 § SAL ska betalas på ersättning för arbete i Sverige och begreppet arbete i Sverige har samma definition i SAL och i SFB är det Skatteverkets uppfattning att HFD:s dom medför att en arbetsgivare i vissa fall är skyldig att betala arbetsgivaravgifter på utgiven ersättning till en anställd som arbetar på distans från utlandet. För avgiftsskyldighet krävs att den anställda innan distansarbetet utanför Sverige påbörjades var anställd för att arbeta i sin arbetsgivares verksamhet i Sverige. Det krävs också att arbetsuppgifterna för den svenska arbetsgivarens räkning är av den karaktären att dessa kan utföras på distans från utlandet på samma sätt som om arbetsuppgifterna utförts i Sverige.

Av 2 kap. 5 § SFB framgår att unionsrätten inom EU eller EES eller avtal som ingåtts med andra stater kan medföra begränsningar i tillämpligheten av bestämmelserna i SFB. Det innebär att ställningstagandet enbart gäller för distansarbete som utförs i tredje land eftersom HFD:s dom avser en situation där endast SFB är tillämplig.