Utländska motsvarigheter till svenska värdepappersfonder och specialfonder

1 Sammanfattning

Skatteverket anser att med utländska motsvarigheter till svenska värdepappersfonder avses fonder som omfattas av UCITS-direktivet. Det saknar betydelse vilken legal form fonden har. Utländska fonder bildade utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) motsvarar inte svenska värdepappersfonder utan får i stället jämföras med svenska specialfonder.

Skatteverket anser att när det gäller utländska motsvarigheter till svenska specialfonder saknar det betydelse vilken legal form fonden har vid tillämpningen av bestämmelserna i inkomstskattelagen som rör skattskyldigheten för fonderna, tillämpningen av skattskyldighetsbestämmelserna i kupongskattelagen och vid bedömningen av vilka tillgångar som är tillåtna på ett investeringssparkonto. Även fonder som är utländska juridiska personer kan motsvara en svensk specialfond i dessa sammanhang. När det däremot gäller bestämmelserna om schablonintäkt för andelsinnehavare i 42 kap. 43 och 44 §§ IL och fusion av fonder i 48 kap. 18 § IL kan utländska fonder som är juridiska personer inte anses motsvara en svensk specialfond. Enbart utländska kontraktsrättsliga fonder och trustfonder kan anses motsvara svenska specialfonder vid tillämpningen av dessa bestämmelser.

Det räcker inte med att bedöma den juridiska formen på den utländska fonden (i de fall det har betydelse). Den måste även i övrigt motsvara en svensk specialfond. Skatteverket anser att den utländska fonden ska uppfylla följande kriterier som gäller för svenska specialfonder:

• Den ska ha tillstånd och stå under tillsyn i sitt hemland.
• Dess tillgångar ska förvaras hos ett separat förvaringsinstitut.
• Den ska få kapital från allmänheten eller en avgränsad krets investerare.
• Den ska lösa in andelar på begäran av innehavarna med medel ur fondens tillgångar minst en gång per år.
• Den ska enbart göra investeringar i sådana tillgångar som är tillåtna för svenska specialfonder.
• Den ska tillämpa principerna om riskspridning.
• Den ska tillhandahålla viss information.

Vid tillämpningen av kupongskattelagen ska den utländska specialfonden höra hemma i en stat inom EES eller i en stat med vilken Sverige har ingått ett skatteavtal som innehåller en artikel om informationsutbyte eller ett avtal om informationsutbyte i skatteärenden.

Detta ställningstagande gäller inte för sådana utländska fonder där skattelagstiftningen i fondens hemland medför att fondens inkomster beskattas hos dess delägare. I sådana situationer får en särskild bedömning göras av hur fonden och dess inkomster ska behandlas i det regelverk som är aktuellt att tillämpa.

Detta ställningstagande ersätter Skatteverkets ställningstagande ”Utländska motsvarigheter till svenska värdepappersfonder och specialfonder” (2017-03-20, dnr 131 103422-17/111). Ställningstagandet innebär en delvis ändrad syn genom att det i fler fall saknar betydelse vilken juridisk form en utländsk fond har när man avgör om den kan anses motsvara en svensk specialfond. Det är bara när det gäller bestämmelserna om schablonintäkt för andelsinnehavare i 42 kap. 43 och 44 §§ IL och fusion av fonder i 48 kap. 18 § IL som utländska fonder som är juridiska personer inte kan anses motsvara en svensk specialfond.

2 Frågeställning

Skatteverket har i ett ställningstagande ”Utländska motsvarigheter till svenska värdepappersfonder och specialfonder” (2017-03-20, dnr 131 103422-17/111) gett sin syn på vad som är utländska motsvarigheter till svenska värdepappersfonder och specialfonder. Rättspraxis från Högsta förvaltningsdomstolen (HFD 2020 ref. 3) och EU-domstolen (C-342/20) medför att det uppkommit frågor om vad som kan anses vara utländska motsvarigheter till svenska värdepappersfonder och specialfonder och om 2017 års ställningstagande behöver ändras.

3 Gällande rätt m.m.

3.1 Inkomstskattelagen

De termer och uttryck som används i inkomstskattelagen (1999:1229), IL, omfattar också motsvarande utländska företeelser om det inte anges eller framgår av sammanhanget att bara svenska företeelser avses (2 kap. 2 § IL).

Bestämmelserna om juridiska personer tillämpas även på värdepappersfonder och specialfonder (2 kap. 3 § andra stycket IL).

Med utländsk juridisk person avses en utländsk association om, enligt lagstiftningen i den stat där associationen hör hemma, den kan förvärva rättigheter och åta sig skyldigheter, den kan föra talan inför domstolar och andra myndigheter och enskilda delägare inte fritt kan förfoga över associationens förmögenhetsmassa (6 kap. 8 § IL).

Värdepappersfonder och specialfonder är inte skattskyldiga för inkomst av de tillgångar som ingår i fonden. Det gäller såväl svenska värdepappersfonder och specialfonder (6 kap. 5 § IL) som utländska värdepappersfonder och specialfonder (6 kap. 13 § IL).

Fysiska och juridiska personer är skattskyldiga för schablonintäkt vid innehav av andelar i värdepappersfonder och specialfonder (42 kap. 43 och 44 §§ IL).

Reglerna om schablonintäkt för delägare i värdepappersfonder och specialfonder gäller även i inkomstslaget näringsverksamhet vilket framgår av 15 kap. 1 § IL och 24 kap. 2 § IL.

Även tillgångarna på ett investeringssparkonto beskattas med schablonintäkt (42 kap. 36 § IL). Andelar i en värdepappersfond eller specialfond som vid kalenderårets ingång förvaras på ett investeringssparkonto ingår i underlaget för schablonintäkt på sådant konto. Någon schablonintäkt vid innehav av andelar i en värdepappersfond eller specialfond tas inte ut för andelar som förvaras på ett investeringssparkonto (42 kap. 43 § andra stycket IL).

En andel i en värdepappersfond eller specialfond är en delägarrätt (48 kap. 2 § första stycket IL). Fysiska personer är skattskyldiga för utdelning från värdepappersfonder eller specialfonder och kapitalvinst vid avyttring av andelar i sådana fonder (42 kap. 1 § IL). För juridiska personer prövas skattskyldigheten för utdelningar från värdepappersfonder och specialfonder enligt reglerna i 24 kap. IL och kapitalvinst vid avyttringar enligt 25 kap. IL som hänvisar till reglerna i 44 och 48 kap. IL. För företag som redovisar andelar i värdepappersfonder och specialfonder som lager gäller i stället bestämmelserna i 17 kap. IL.

Fusion eller delning av värdepappersfonder enligt 8 kap. 1 § lagen (2004:46) om värdepappersfonder eller av specialfonder enligt 12 kap. 16 § lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder ska inte leda till att kapitalvinster tas upp hos andelsägarna (48 kap. 18 § första stycket IL). Detsamma gäller vid gränsöverskridande fusion av värdepappersfonder. Fusion, gränsöverskridande fusion och delning av utländska värdepappersfonder ska inte heller leda till att kapitalvinster tas upp hos andelsägarna när respektive fond hör hemma i en stat inom EES om fusionen, den gränsöverskridande fusionen eller delningen har skett i enlighet med lagstiftningen i berörd stat (48 kap. 18 § IL).

3.2 Förarbeten till inkomstskattelagen

Fram till den 22 juli 2013 användes begreppet investeringsfonder i inkomstskattelagen som ett gemensamt namn för värdepappersfonder och specialfonder. Beskattningen av de svenska investeringsfonderna fram till år 2012 var utformad för att beakta att fonderna var mellanhandsägare och att det skulle vara likvärdigt för en investerare att äga andelar direkt jämfört med indirekt ägande via en fond (prop. 1989/90:110 s. 562 f.).

Den 1 januari 2012 avskaffades beskattningen av de svenska investeringsfonderna. Ändringar i UCITS-direktivet medförde att den svenska skattebasen i form av tillgångar i dessa fonder riskerade att försvinna. Därför ansågs det nödvändigt att avskaffa beskattningen av de svenska fonder som omfattas av direktivet, d.v.s. värdepappersfonderna. Samma risk fanns inte beträffande specialfonderna men sakliga skäl talade för en likabehandling. Ett sådant skäl var att det kunde bli onödigt komplicerat att ha olika regelverk. Ett annat var att skilda regelverk kunde leda till att skattereglernas utformning, och inte rationella ekonomiska motiv, blev avgörande för fondval och placeringsstrategier (prop. 2011/12:1 s. 401).

Skattefriheten för fonderna utsträcktes till att gälla även utländska investeringsfonder (prop. 2011/12:1 s. 401). Det finns ingen motivering till detta undantag och inte heller något resonemang om vilka inkomster en sådan utländsk fond skulle kunna beskattas för enligt inkomstskattelagen.

I samband med att beskattningen av fonderna avskaffades infördes en schablonintäkt för delägarna. Schablonintäkten baseras på fondandelarnas marknadsvärde och syftar till att kompensera för den skattekredit som kan uppstå till följd av möjligheten att skattefritt samla upp inkomster i fonderna om de upphör att lämna utdelning. Det ansågs nödvändigt att införa en schablonintäkt för att det skulle bli likvärdigt att äga aktier direkt jämfört med att äga aktier indirekt genom en fond (prop. 2011/12:1 s. 403 och 423).

Även innehav av utländska fondandelar ska tas med vid beräkning av delägarens schablonintäkt. Trots tidigare skattskyldighetsbestämmelser i 6 kap. 10 a och 16 a §§ IL var utländska fonder normalt inte skattskyldiga i Sverige. Ett system med överföring av beskattningen från fonden till dess delägare ansågs därför inte omfatta delägarna i utländska fonder. Det bedömdes emellertid inte vara möjligt att låta schablonintäkten baseras enbart på andelar i svenska fonder eftersom det ur ett svenskt investerarperspektiv inte kan vara någon skattemässig skillnad på att investera i en svensk eller utländsk fond (prop. 2011/12:1 s. 404).

I samband med att schablonintäkten för fondandelar infördes, efterfrågade Skatteverket ett klargörande om vilka utländska fondandelar som omfattas. Regeringen gav ingen vägledning i den frågan utan överlämnade det till rättstillämpningen (prop. 2011/12:1 s. 404). Inte heller i senare lagstiftningsarbete har regeringen velat definiera vilka utländska fonder som ska anses motsvara svenska specialfonder i inkomstskattelagens mening (prop. 2012/13:155 s. 391).

3.3 Rättspraxis avseende inkomstskattelagen

3.3.1 RÅ 2003 not. 67 och 160

Tyska fastighetsfonder har inte ansetts vara sådana utländska värdepappersfonder som tidigare var skattskyldiga för inkomst från fastighet i Sverige enligt 6 kap. 10 a och 16 a §§ IL (RÅ 2003 not. 67 och 160). På grund av sin placeringsinriktning ansågs de inte vara fondföretag i UCITS-direktivets mening och inte heller ha någon svensk motsvarighet.

3.3.2 RÅ 2006 ref. 38

Högsta förvaltningsdomstolen har i RÅ 2006 ref. 38 ansett att associationsrättsliga fonder som bildats i enlighet med lagstiftning som bygger på UCITS-direktivet ska anses vara sådana investeringsfonder som avses i inkomstskattelagen.

3.3.3 HFD 2016 ref. 22

Högsta förvaltningsdomstolen har i HFD 2016 ref. 22 prövat om andelar i en luxemburgsk fond skulle ingå i kapitalunderlaget för beräkning av schablonintäkt enligt 42 kap. 43 och 44 §§ IL. Fonden var en alternativ investeringsfond i form av en s.k. SICAV, vilket är ett bolag med rörligt aktiekapital.

I sin bedömning konstaterade Högsta förvaltningsdomstolen att med värdepappersfonder avses svenska och utländska fonder som omfattas av UCITS-direktivet. Eftersom den luxemburgska fonden inte var en UCITS-fond kunde den inte motsvara en svensk värdepappersfond. För att ingå i kapitalunderlaget för beräkning av schablonintäkt krävdes därför att fonden motsvarade en svensk specialfond. Enbart den omständigheten att fonden var en alternativ investeringsfond räckte inte utan det krävdes en närmare bedömning av de likheter och skillnader som förelåg mellan fonden och en svensk specialfond.

Högsta förvaltningsdomstolen framhöll att frågan om en utländsk företeelse ska anses motsvara en svensk måste avgöras från fall till fall med hänsyn bl.a. till utformningen av och syftet med den skatteregel det är frågan om. Enligt domstolen framgår det av praxis att det lagts stor vikt vid om den utländska företeelsen civilrättsligt kan anses motsvara den svenska företeelse som är i fråga.

Den luxemburgska fonden var ett bolag och därmed – till skillnad från en svensk specialfond – en juridisk person. Högsta förvaltningsdomstolen pekade på den särskilda civilrättsliga och skatterättsliga reglering som gällt sedan länge för specialfonder. De särskilda skattereglerna gäller bara sådana svenska fonder som inte är juridiska personer. Därför kan en utländsk fond som är en juridisk person inte anses motsvara en specialfond vid tillämpningen av bestämmelserna om schablonintäkt i 42 kap. 43 och 44 §§ IL och därmed inte ingå i underlaget för schablonintäkt.

3.3.4 HFD 2018 ref. 61

Högsta förvaltningsdomstolen har i HFD 2018 ref. 61 prövat hur beskattning ska ske när en utländsk fond som motsvarar en svensk specialfond fusioneras med en utländsk alternativ investeringsfond som är en juridisk person. Om den associationsrättsliga fonden hade varit kontraktsrättslig hade den enligt uppgift i målet motsvarat en svensk specialfond.

Högsta förvaltningsdomstolen fann att undantaget från beskattning vid fusion i 48 kap. 18 § IL inte var tillämpligt eftersom bestämmelsen inte omfattar de aktuella typerna av fonder. Domstolen fann också att en beskattning av kapitalvinsten inte strider mot EU-rätten. Alternativa investeringsfonder som är juridiska personer har inte inordnats i den beskattningsordning som gäller för specialfonder och andelsägarna i sådana fonder. Anledningen till att alternativa investeringsfonder bildade på associationsrättslig grund och deras andelsägare inte beskattas på samma sätt som specialfonder och deras andelsägare beror alltså inte på om fonderna är svenska eller utländska utan på fondernas rättsliga form. Med hänsyn härtill föreligger det inte någon jämförbar situation som medför att en beskattning på grund av den aktuella fondsammanläggningen skulle vara oförenlig med EU-rätten.

3.3.5 HFD 2022 not. 22

Det finns ingen definition i inkomstskattelagen av vad som menas med en värdepappersfond eller specialfond. Högsta förvaltningsdomstolen har i HFD 2022 not. 22 uttalat att begreppen har samma innebörd i skatte- och fondlagstiftningen (prop. 2012/13:155 s. 390).

3.4 Kupongskattelagen

Kupongskatt ska betalas på utdelningar på aktier i svenska aktiebolag och andelar i svenska värdepappersfonder och svenska specialfonder (1 § kupongskattelagen [1970:624], KupL).

Utdelningsberättigade personer är skattskyldiga om de är en begränsat skattskyldig fysisk person, ett dödsbo efter en sådan person eller en utländsk juridisk person (4 § första stycket KupL).

Undantag från skattskyldighet finns för fondföretag enligt 1 kap. 1 § första stycket 9 lagen om värdepappersfonder och utländska specialfonder som hör hemma i en stat inom EES eller i en stat med vilken Sverige har ingått ett skatteavtal som innehåller en artikel om informationsutbyte eller ett avtal om informationsutbyte i skatteärenden (4 § nionde stycket KupL).

3.5 Förarbeten till kupongskattelagen

Bestämmelsen i 4 § nionde stycket KupL infördes därför att regeringen bedömde att det skulle kunna strida mot de fria kapitalrörelserna i EUF-fördraget att behålla skattskyldigheten för kupongskatt för utländska fonder när beskattningen togs bort för svenska fonder. Av kontrollskäl begränsades undantaget från skattskyldighet till fonder hemmahörande i sådana länder där det finns möjlighet till informationsutbyte. Ett sådant krav ansågs inte vara för långtgående (prop. 2011/12:1 s. 408 f.).

3.6 Rättspraxis avseende kupongskattelagen

3.6.1 HFD 2020 ref. 3

Högsta förvaltningsdomstolen har i HFD 2020 ref. 3 prövat om redan den omständigheten att en utländsk fond är en juridisk person innebär att fonden, vid en prövning enligt EUF-fördraget, inte befinner sig i en situation som är jämförbar med den situation som en svensk investeringsfond befinner sig i när det gäller beskattning av utdelningar. Målet gällde reglerna i kupongskattelagen före år 2012. Begreppet investeringsfond var då en samlingsbenämning för värdepappersfonder och specialfonder. Målet rörde återbetalning av kupongskatt till en amerikansk fond som var en juridisk person.

Högsta förvaltningsdomstolen tog upp betydelsen av HFD 2016 ref. 22 (se avsnitt 3.3.3). Frågan i det rättsfallet var om en delägare i en utländsk fond skulle påföras en schablonintäkt enligt 42 kap. 43 och 44 §§ IL. Prövningen gällde om den utländska fonden kunde anses motsvara en svensk specialfond vid en prövning enligt 2 kap. 2 § IL. Det var fråga om en rent internrättslig prövning. Högsta förvaltningsdomstolen anförde att eftersom schablonintäkten är en extra pålaga som tas ut av delägare i vissa fonder så kan det aldrig komma i konflikt med reglerna om fri rörlighet i EUF-fördraget att utesluta andelar i en utländsk fond från bestämmelsernas tillämpningsområde. Först om prövningen enligt intern rätt hade utfallit så att andelarna i fonden omfattades av bestämmelserna om schablonintäkt hade det varit aktuellt att ta ställning till om detta var förenligt med fördraget. Då utfallet av prövningen var att andelarna inte omfattades av bestämmelserna om schablonintäkt blev frågan om bestämmelsernas förenlighet med fördraget inte aktuell. Högsta förvaltningsdomstolen fann att resonemanget i HFD 2016 ref. 22 därför inte var överförbart på situationen i HFD 2020 ref. 3. Där gällde frågan om en negativ särbehandling av en utländsk fond vid uttag av kupongskatt var förenlig med EUF-fördraget av det skälet att situationen för fonden inte var jämförbar med den situation som en svensk investeringsfond enligt då gällande skatteregler befann sig i. Den frågan måste i stället avgöras utifrån EU-domstolens praxis.

Högsta förvaltningsdomstolen uttalade att EU-domstolens praxis får förstås på så sätt att ett subjekts juridiska form kan ha betydelse när det ska avgöras om ett utländskt och ett inhemskt subjekt befinner sig i jämförbara situationer, men bara om den juridiska formen är relevant med hänsyn till de aktuella bestämmelsernas syfte och utformning. Om den nationella lagstiftningen, förutom subjektets juridiska form, även använder dess nationalitet eller hemvist som åtskillnadskriterium så ska jämförbarheten i första hand prövas mot det kriteriet. Detta gäller i synnerhet om nationaliteten eller hemvisten kan anses vara det huvudsakliga kriteriet för den negativa särbehandlingen.

När det gällde den aktuella frågan (äldre regler om beskattning av mottagen utdelning för vissa skattesubjekt i deras egenskap av mellanhandsägare) fann Högsta förvaltningsdomstolen att mellanhandsägarens egenskap av juridisk person inte var relevant vid bedömningen av om situationerna var jämförbara. Den omständigheten att den utländska fonden var en juridisk person uteslöt därför inte, vid en prövning enligt EUF-fördraget, att den befann sig i en situation som var jämförbar med den situation som en svensk investeringsfond befinner sig i när det gäller beskattning av utdelningar.

Två justitieråd gjorde ett tillägg där de kommenterade vissa uttalanden som Kammarrätten i Sundsvall gjorde i den överklagade domen om de regler om undantag från kupongskatt i 4 § nionde stycket KupL som gäller fr.o.m. år 2012. De ansåg att vad som avses med en utländsk specialfond inte måste vara detsamma i kupongskattelagen som i inkomstskattelagen. Såväl systematiska som materiella skäl talar för att tillämpningsområdet för undantaget för utländska fonder i kupongskattelagen inte bör styras av Högsta förvaltningsdomstolens praxis när det gäller vilka fondandelar som, till följd av 2 kap. 2 § IL, ska ingå i underlaget för schablonintäkt. Med hänsyn till att det rör sig om ett undantag från en skatt som bara träffar utdelningar som lämnas till utlandet, och till att syftet med undantaget är att förhindra en konflikt med EUF-fördraget, bör undantaget i stället i första hand tolkas mot bakgrund av EU-domstolens praxis om när särbehandlande skatteregler strider mot fördraget.

3.7 Rättspraxis från EU-domstolen

3.7.1 C-342/20, A SCPI

EU-domstolen har ansett att det strider mot de fria kapitalrörelserna i artikel 63 i EUF-fördraget om en lagstiftning medför en skillnad i behandling, inte beroende på i vilken stat ett företag för kollektiva investeringar är hemmahörande, utan på den rättsliga form företaget har (C-342/20, A SCPI).

EU-domstolen uttalade att en nationell lagstiftning som tillämpas utan åtskillnad på aktörer med respektive utan hemvist i landet kan utgöra en restriktion för den fria rörligheten för kapital om den i praktiken missgynnar gränsöverskridande situationer. Så är exempelvis fallet när lagstiftningen föreskriver att en skattefördel bara gäller situationer där en aktör uppfyller villkor eller skyldigheter som till sin art eller i praktiken är utmärkande för den nationella marknaden. Detta medför att endast aktörer som är verksamma på den inhemska marknaden kan uppfylla dessa villkor och aktörer utan hemvist i landet i allmänhet inte uppfyller dessa trots att de har jämförbara egenskaper med de inhemska aktörerna. EU-domstolen ansåg att när det gäller nationella bestämmelser som har till syfte att skattemässigt likställa investeringar via fonder med direktinvesteringar så befinner sig ett företag för kollektiva investeringar utan hemvist i landet, som bildats på associationsrättslig grund och som i sin hemviststat åtnjuter ett undantag från skattskyldighet för sina inkomster eller ett system för skattetransparens, i en situation som är jämförbar med situationen för en kontraktsrättslig investeringsfond med hemvist i landet.

Investeringarna i ett företag för kollektiva investeringar görs normalt i syfte att genomföra en finansiell placering utan avsikt att få något inflytande på förvaltning och kontroll av företaget. EU-domstolen fann därför att lagstiftning som rör sådana investeringar har en avgörande inverkan på den fria rörligheten för kapital. De eventuella inskränkningar i etableringsfriheten som följer av en sådan lagstiftning utgör en oundviklig konsekvens av inskränkningen av den fria rörligheten för kapital och motiverar därför inte en självständig prövning av samma lagstiftning mot bakgrund av artikel 49 om etableringsfrihet i EUF-fördraget.

3.8 Lagen om investeringssparkonto

Andelar i värdepappersfonder och specialfonder är sådana investeringstillgångar som får förvaras på ett investeringssparkonto (6 § lagen [2011:1268] om investeringssparkonto, ISKL). Termer och uttryck som används i lagen om investeringssparkonto har samma betydelse och tillämpningsområde som i inkomstskattelagen. Motsvarande utländska företeelser omfattas också om det inte framgår av sammanhanget att bara svenska företeelser avses (2 § ISKL). Därför får även andelar i utländska värdepappersfonder och specialfonder förvaras på ett investeringssparkonto.

3.9 Förarbeten till lagen om investeringssparkonto

Investeringssparkontot infördes bl.a. därför att många privatpersoner som sparar i finansiella instrument gör en felaktig kapitalvinstberäkning när de avyttrat andelar. Det ansågs även finnas en inlåsningseffekt med de vanliga skattereglerna eftersom sparare drar sig för att avyttra andelarna (prop. 2011/12:1 s. 280). Eftersom schablonbeskattningen av tillgångarna på kontot bygger på ett objektivt marknadsvärde var utgångspunkten att bara finansiella instrument som är föremål för handel på viss marknad ska få finnas på kontot (prop. 2011/12:1 s. 281).

Vid den närmare genomgången i propositionen av vilka tillgångar som ska få vara investeringstillgångar upprepade regeringen att det är av avgörande betydelse att tillgångarna utan svårighet kan värderas och att utgångspunkten därför är att bara sådana tillgångar ska kunna vara investeringstillgångar. När det gäller finansiella instrument som är upptagna till handel på en reglerad marknad går marknadsvärdet lätt att fastställa. Beträffande finansiella instrument som handlas på handelsplattform inom EES gjorde regeringen bedömningen att det näringsrättsliga regelverket är tillräckligt omfattande för att motverka att handel sker till ett pris som inte överensstämmer med marknadspriset. När det gäller andelar i investeringsfonder (numera benämnda värdepappersfonder och specialfonder) angavs att dessa normalt kan värderas utan svårigheter. De kan därför vara investeringstillgångar oavsett om de är föremål för viss handel eller inte. Det nämndes att även motsvarande utländska företeelser omfattas. Regeringen ville inte begränsa reglerna till att bara omfatta UCITS-fonder (prop. 2011/12:1 s. 291–296).

3.10 UCITS-direktivet

I Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/65/EG av den 13 juli 2009 finns bestämmelser om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag). Direktivet kallas UCITS-direktivet och UCITS är en förkortning av Undertakings for Collective Investment in Transferable Securities. Syftet med direktivet är att samordna reglerna inom EU för att ta bort de hinder som finns mot fri rörlighet för andelar i fondföretag. Direktivet gäller inte bara inom EU utan inom hela EES (gemensamma EES-kommitténs beslut nr 120/2010 av den 10 november 2010). De fonder som omfattas av direktivet kallas ofta UCITS-fonder och är harmoniserade fonder. Direktivet har ändrats ett flertal gånger.

Med fondföretag avses företag som har till enda syfte att företa kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper och i andra likvida finansiella instrument med kapital från allmänheten, som tillämpar principen om riskspridning och vars andelar återköps eller inlöses med medel ur företagets tillgångar (artikel 1.2 ).

Enligt direktivet kan fonder bildas antingen på kontraktsrättslig grund, enligt trustlagstiftning eller på associationsrättslig grund (artikel 1.3). De kontraktsrättsliga fonderna och trustfonderna kallas i direktivet värdepappersfonder och de associationsrättsliga fonderna kallas investeringsbolag.

3.11 Lagen om värdepappersfonder

I lagen (2004:46) om värdepappersfonder, LVF, regleras sådana fonder för kollektiva investeringar som omfattas av UCITS-direktivet. Värdepappersfonder kallas ibland för UCITS-fonder. Som nämnts i avsnitt 3.10 är UCITS-fonder harmoniserade fonder och efter notifiering får de marknadsföras fritt inom EES (1 kap. 7 § LVF och 2 kap. 15 § LVF).

Svenska värdepappersfonder är kontraktsrättsliga fonder och kan inte förvärva rättigheter eller ta på sig skyldigheter (4 kap. 1 § LVF). Förvaltningen sköts av en särskild förvaltare med tillstånd att förvalta fonden. Svenska förvaltare kallas fondbolag och utländska kallas förvaltningsbolag (1 kap. 1 § första stycket 8 och 13 LVF). Finansinspektionen utövar tillsyn och har möjlighet att göra ingripanden (10 kap. LVF och 12 kap. LVF).

En värdepappersfond måste vända sig till allmänheten (1 kap. 1 § första stycket 25 LVF). Det är därmed inte möjligt att begränsa kretsen av investerare i en värdepappersfond.

Eftersom värdepappersfonder vänder sig till allmänheten gäller särskilda placeringsbestämmelser som syftar till att tillvarata investerarnas behov av riskspridning. Placeringsbestämmelserna innebär begränsningar av vilka tillgångsslag fondens medel får placeras i och begränsningar av vilka riskkoncentrationer som en värdepappersfond får ha. Bestämmelserna finns i 5 kap. LVF och definitionerna av vissa termer finns i 1 kap. 1 § LVF. Bestämmelserna är en implementering av UCITS-direktivet. Ytterligare bestämmelser om tillåtna tillgångar finns i 24 kap. i Finansinspektionens föreskrifter FFFS 2013:9.

De tillåtna tillgångarna i värdepappersfonderna delas in i följande tillgångsslag:

• Överlåtbara värdepapper. Med det avses aktier och andra värdepapper som motsvarar aktier samt depåbevis för aktier, obligationer och andra skuldförbindelser (med undantag för penningmarknadsinstrument) samt depåbevis för skuldförbindelser och värdepapper av annat slag som ger rätt att förvärva sådana överlåtbara värdepapper genom teckning eller utbyte.
• Penningmarknadsinstrument. Med det avses statsskuldväxlar, bankcertifikat och sådana andra finansiella instrument som normalt omsätts på penningmarknaden, är likvida och har ett värde som vid varje tidpunkt exakt kan fastställas.
• Fondandelar.
• Kontoplaceringar hos kreditinstitut.
• Derivatinstrument. Med det avses optioner, terminer och swappar samt andra likartade finansiella instrument.

Till de olika tillgångsslagen knyts även villkor beroende på var de handlas m.m. De ska som huvudregel omsättas på en reglerad marknad.

Vissa typer av tillgångar är inte tillåtna för en värdepappersfond att investera i. Den får exempelvis inte ha fastigheter eller råvaror som placeringstillgångar.

I fondverksamheten får fondbolaget (förvaltaren) inte ta upp eller bevilja penninglån, gå i borgen eller sälja överlåtbara värdepapper, penningmarknadsinstrument eller andra finansiella instrument som inte ingår i fonden, s.k. naken eller oäkta blankning. Det finns däremot möjlighet att ta upp vissa kortfristiga lån (5 kap. 23 § LVF).

Huvuddragen när det gäller hantering av risker och fördelningen mellan de olika tillgångsslagen är följande:

• Överlåtbara värdepapper och penningmarknadsinstrument ska vara föremål för handel på en reglerad marknad. 10 procent av fondens tillgångar får emellertid placeras i onoterade innehav.
• Överlåtbara värdepapper och penningmarknadsinstrument från en och samma emittent får inte uppgå till mer än 5 procent av fondens värde. Innehav upp till 10 procent är dock tillåtet under förutsättning att det sammanlagda värdet av sådana innehav uppgår till högst 40 procent av fondens värde. Dessa gränser innebär att en värdepappersfond måste ha minst 16 innehav (se prop. 2002/03:150 s. 105).
• Beträffande överlåtbara värdepapper och penningmarknadsinstrument utgivna och garanterade av vissa offentliga organ gäller andra gränser än de som nämns i föregående punkt.
• För indexfonder får det ingå aktier eller skuldförbindelser från en och samma emittent upp till 20 procent av fondens värde. Under exceptionella förhållanden får gränsen höjas till 35 procent.
• En värdepappersfond får inneha andelar i andra fonder under förutsättning att högst 20 procent av dess värde placeras i en enda fond.
• Medel på konto i ett och samma kreditinstitut får uppgå till högst 20 procent av fondens värde.
• Fonden får inte ha allt för stora innehav från en och samma emittent. Fonden får inte heller inneha aktier med sådan rösträtt som gör det möjligt att utöva ett väsentligt inflytande över företaget. Aktier utan rösträtt, skuldförbindelser respektive penningmarknadsinstrument från en enskild emittent får inte överstiga 10 procent av de utgivna tillgångarna och innehavet av andelarna i en enskild fond får uppgå till högst 25 procent. Andra gränser gäller i fråga om emissioner garanterade av vissa offentliga organ.
• Det finns även gränsvärden för att minska riskexponeringen mot en och samma motpart eller mot företag i samma koncern när placeringar i olika tillgångsslag kombineras.
• Fonden får göra placeringar i derivatinstrument om exponeringen mot de underliggande tillgångarna inte överstiger de gränser som föreskrivs för placeringar i sådana tillgångar. Fondens sammanlagda exponeringar som hänför sig till derivatinstrument får dock inte överskrida fondens värde. Beträffande OTC-derivat gäller vissa andra gränser.
• För värdepappersfonder som auktoriserats som penningmarknadsfonder enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1131 gäller andra placeringsbestämmelser.
• För matarfonder gäller särskilda bestämmelser. En sådan fond ska placera 85 procent eller mer av sina tillgångar i en mottagarfond. Bestämmelser om matarfonder och mottagarfonder finns i 5 a kap. LVF.

Utöver bestämmelserna om placering och riskspridning gäller särskilda skyddsregler för värdepappersfonder, t.ex. att andelar i fonden måste kunna lösas in på fondandelsägarens begäran (1 kap. 1 § första stycket 25 LVF och 4 kap. 13 § LVF). Med återköp eller inlösen av andelar jämställs att andelarna är upptagna till handel på en reglerad marknad, om det är säkerställt att andelarnas noterade värde inte i väsentlig mån avviker från den s.k. NAV-kursen (1 kap. 1 § tredje stycket LVF och 4 kap. 13 § andra stycket LVF). Fondandelsägarna ska få tillgång till viss information om fonden (4 kap. 8, 15–16 a och 18 §§ LVF) och tillgångarna i fonden ska förvaras hos ett förvaringsinstitut (3 kap. 1 § LVF).

Fram till den 22 juli 2013 kallades både värdepappersfonder och specialfonder med ett gemensamt namn för investeringsfonder och reglerades i lagen (2004:46) om investeringsfonder. Lagen bytte namn den 22 juli 2013 till lagen om värdepappersfonder samtidigt som regleringen av specialfonder flyttades till lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder, se avsnitt 3.13.

3.12 AIFM-direktivet

Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/61/EU av den 8 juni 2011 om förvaltare av alternativa investeringsfonder (AIFM-direktivet) innehåller regler avseende förvaltare som förvaltar och marknadsför alternativa investeringsfonder. Direktivet innehåller däremot inga bestämmelser som reglerar själva fonderna.

Med alternativ investeringsfond avses ett företag för kollektiva investeringar som tar emot kapital från ett antal investerare för att investera det i enlighet med en fastställd investeringspolicy till förmån för dessa investerare och som inte kräver auktorisation enligt artikel 5 i UCITS-direktivet (artikel 4.1).

3.13 Lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder

AIFM-direktivet har genomförts i svensk rätt genom lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder, LAIF. Lagen trädde i kraft den 22 juli 2013. Med alternativ investeringsfond avses ett företag som har bildats för kollektiva investeringar, som tar emot kapital från ett antal investerare för att investera det i enlighet med en fastställd investeringspolicy till förmån för dessa investerare och inte kräver auktorisation enligt artikel 5 i UCITS-direktivet (1 kap. 2 § första stycket LAIF).

I 12 kap. LAIF finns regler om specialfonder. Eftersom AIFM-direktivet reglerar förvaltaren av en alternativ investeringsfond och inte fonden i sig är bestämmelserna i 12 kap. krav som går utöver direktivet.

En specialfond kan inte förvärva rättigheter eller ta på sig skyldigheter och kan inte heller föra talan inför domstol eller någon annan myndighet (12 kap. 1 § LAIF). En förvaltare företräder andelsägarna i alla frågor som rör en specialfond (12 kap. 2 § LAIF).

Reglerna för specialfonder överensstämmer till stora delar med reglerna för värdepappersfonder. I 12 kap. LAIF hänvisas därför till lagen om värdepappersfonder. I de fall specialfonderna avviker från värdepappersfonderna finns däremot bestämmelser i 12 kap. LAIF.

Specialfonder får vända sig till en något snävare krets av investerare än värdepappersfonder. Kretsen ska i så fall anges i fondbestämmelserna (12 kap. 4 § LAIF).

För specialfonder är det tillåtet att begränsa möjligheterna att begära inlösen. En specialfond måste dock vara öppen för inlösen av andelar minst en gång per år (12 kap. 6 § LAIF). Med återköp eller inlösen av andelar jämställs att andelarna är upptagna till handel på en reglerad marknad om det är säkerställt att andelarnas noterade värde inte i väsentlig mån avviker från fondandelsvärdet, den s.k. NAV-kursen (12 kap. 5 § LAIF och 4 kap. 13 § andra stycket LVF).

När fondbestämmelserna för en specialfond ska godkännas ska Finansinspektionen pröva om fonden har en lämplig riskspridning. För specialfonder gäller samma placeringsbestämmelser som för värdepappersfonder om inte Finansinspektionen tillåtit undantag. Specialfonder får dock inneha derivatinstrument med vissa andra underliggande tillgångar om instrumenten är föremål för handel på någon finansiell marknad och inte medför en skyldighet att leverera eller ta emot den underliggande tillgången. För en specialfond som har auktoriserats som penningmarknadsfond enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1131 gäller andra placeringsbestämmelser (12 kap. 13 § LAIF).

Finansinspektionen utövar tillsyn och har möjlighet att göra ingripanden (13 kap. LAIF och 14 kap. LAIF).

3.14 Förarbeten till lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder

Vägledning till 12 kap. LAIF finns i förarbetena till såväl 2013 års lag om förvaltare av alternativa investeringsfonder (prop. 2012/13:155) som 2004 års lag om investeringsfonder (prop. 2002/03:150).

Det framgår av förarbetena till 2013 års lag att de konsumentskyddsregler som sedan tidigare fanns för specialfonder ska behållas och endast alternativa investeringsfonder som uppfyller vissa krav ska få marknadsföras till icke-professionella investerare (prop. 2012/13:155 s. 184 och 239). Regeringen avfärdade förslaget att införa en särskild kategori av specialfonder som enbart riktar sig till professionella investerare eftersom det skulle innebära en principiell ändring av det existerande ramverket (prop. 2012/13:155 s. 242).

Kretsen av investerare får inte vara alltför snäv. Exempel på möjliga begränsningar kan vara att fonden är öppen för alla anställda på ett visst medelstort företag, för alla medlemmar i en viss förening med ett inte alltför ringa antal medlemmar eller för alla i ett visst yrke. Avgränsningen får inte verka diskriminerande eller i övrigt stå i strid med de värden samhället vill skydda. Den angivna kretsen kan bestå av t.ex. institutionella investerare. Fondbolaget måste sälja andelar till de investerare som ingår i den särskilt angivna och avgränsade kretsen. Det finns emellertid möjlighet att vägra en investerare att köpa andelar i en specialfond om det på något sätt skulle strida mot svensk eller utländsk lag (prop. 2002/03:150 s. 254).

Beträffande inlösen ska det på förhand anges i fondbestämmelserna under vilka tidsperioder andelarna kan lösas in (prop. 2002/03:150 s. 255).

I förarbetena till 2004 års lag om investeringsfonder kommenterades kravet på riskspridning och undantaget från placeringsbestämmelserna (prop. 2002/03:150 s. 234–251). När det gäller kravet på riskspridning angavs att portföljavkastningen främst är beroende av hur de olika värdepappernas värde rör sig i förhållande till varandra, inte av hur många de är, så det är dessa rörelser som bör vara utgångspunkt för regleringen. Kravet på riskspridning bör inte anses uppfyllt om fondens utveckling i huvudsak är beroende av utvecklingen i något eller några enstaka innehav. Sammansättningen av portföljerna bör avgöra i vilken mån kravet på riskspridning är tillgodosett. När det gäller undantagen från placeringsbestämmelserna angavs att en specialfond kan medges tillstånd att placera i värdepapper som är onoterade eller handlas på andra marknader än de som anges för värdepappersfonder. Specialfonder kan få placera i fonder i länder där regelverket ser annorlunda ut eller i s.k. OTC-derivat där motparten inte står under tillsyn. Vissa tillgångar är emellertid inte heller tillåtna för specialfonder, såsom fastigheter eller råvaror. Däremot kan derivatinstrument med råvaror som underliggande tillgångar tillåtas om de handlas på en fungerande finansiell marknad och inte innefattar en skyldighet att ta emot eller fysiskt leverera den underliggande tillgången. Specialfonder kan medges undantag från bestämmelserna om belåning och blankning.

4 Bedömning

4.1 Utländsk motsvarighet till en svensk värdepappersfond

Högsta förvaltningsdomstolen har uttalat att med värdepappersfonder avses svenska och utländska fonder som omfattas av UCITS-direktivet (HFD 2016 ref. 22). UCITS-fonder finns inom EES. Av direktivet framgår att UCITS-fonder kan bildas antingen på kontraktsrättslig grund, enligt trustlagstiftning eller på associationsrättslig grund.

I Sverige finns bara kontraktsrättsliga värdepappersfonder och de regleras i lagen om värdepappersfonder. Skatteverket anser att både UCITS-direktivet och Högsta förvaltningsdomstolens uttalande innebär att även utländska UCITS-fonder som är juridiska personer måste ses som utländska motsvarigheter till svenska värdepappersfonder. Detsamma gäller UCITS-fonder som är trustfonder. Skatteverket anser även att det följer av HFD 2016 ref. 22 att fonder bildade utanför EES inte kan anses motsvara svenska värdepappersfonder. De får i stället jämföras med svenska specialfonder vilket överensstämmer med att det är lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder som ligger till grund för Finansinspektionens bedömning av sådana fonder.

4.2 Utländsk motsvarighet till en svensk specialfond

4.2.1 Vilken betydelse har fondens juridiska form?

Beskattning av delägare för schablonintäkt vid innehav av fondandelar och kapitalvinst vid fusion av fonder

Högsta förvaltningsdomstolen har ansett att en utländsk fond som är en juridisk person inte motsvarar en svensk specialfond vid beskattningen av delägarna för schablonintäkt enligt 42 kap. 43 och 44 §§ IL (HFD 2016 ref. 22). Detsamma gäller vid tillämpningen av undantaget från kapitalvinstbeskattning i 48 kap. 18 § IL vid fusion mellan fonder (HFD 2018 ref. 61). I det sistnämnda fallet ansågs beskattningen inte strida mot EU-rätten.

Vid avyttring eller inlösen av andelar i utländska fonder som är juridiska personer har det betydelse för kapitalvinstberäkningen vilken typ av andelar det är fråga om. Högsta förvaltningsdomstolen berörde inte den frågan i HFD 2018 ref. 61. En bedömning måste göras i varje enskilt fall men Skatteverket anser att i många fall bör andelarna vara delägarrätter enligt 48 kap. 2 § IL eftersom de antingen får ses som aktier eller som andra tillgångar med liknande konstruktion eller verkningssätt.

Skatteverket anser att även trustfonder som inte är juridiska personer kan anses motsvara svenska specialfonder vid tillämpningen av dessa bestämmelser. Trustfonder anses ha stora likheter med kontraktsrättsliga fonder (SOU 2002:56 s. 211 och 504). I realiteten fungerar de på ungefär samma sätt. Eftersom vare sig trustfonder eller kontraktsrättsliga fonder har egen rättskapacitet är det i båda fallen nödvändigt att ha en särskild reglering för hur förvaltningen av fondens tillgångar ska gå till och likaså förhållandet mellan investerare och förvaltare. Både när det gäller trustfonder och svenska kontraktsrättsliga fonder har andelsägarna den ekonomiska rättigheten till fondens tillgångar. När det gäller trustfonderna ägs tillgångarna formellt av trusteen medan förvaltaren har fått sådana funktioner i de svenska fonderna att denna rent faktiskt utövar ägandet (SOU 2002:56 s. 211). Högsta förvaltningsdomstolen har anfört att det är av stor vikt om den utländska företeelsen civilrättsligt kan anses motsvara den svenska företeelse som är i fråga. Eftersom trustfonder och kontraktsrättsliga fonder har stora likheter och i realiteten fungerar på ungefär samma sätt anser Skatteverket att likheten är tillräckligt stor för att de ska anses jämförbara. Det är betydligt större likheter mellan trustfonder och kontraktsrättsliga fonder än mellan kontraktsrättsliga fonder och fonder som är juridiska personer. Skatteverket anser att det inte strider mot EU-rätten att behandla utländska trustfonder på samma sätt som svenska kontraktsrättsliga specialfonder.

En förutsättning för att utländska kontraktsrättsliga fonder och trustfonder som inte är juridiska personer ska anses motsvara en svensk specialfond är att de uppfyller de kriterier avseende tillsyn, riskspridning, inlösen av andelar etc. som anges i avsnitt 4.2.2.

Beskattning av fonden enligt inkomstskattelagen

Utländska specialfonder är inte skattskyldiga för inkomst av tillgångar som ingår i fonden (6 kap. 13 § IL). Det framgår inte av förarbetena vad som avses med en utländsk specialfond och när det kan bli aktuellt att beskatta den.

För att det ska vara fråga om en utländsk specialfond anser Skatteverket att de kriterier som anges i avsnitt 4.2.2 avseende tillsyn, riskspridning, inlösen av andelar etc. ska vara uppfyllda. Placeringsbestämmelser m.m. medför att det i normalfallet inte är aktuellt att beskatta en utländsk specialfond enligt inkomstskattelagen. I den mån det är aktuellt att tillämpa undantaget från skattskyldighet i 6 kap. 13 § IL på en utländsk specialfond uppkommer frågan om bestämmelsen enbart är tillämplig på utländska kontraktsrättsliga fonder eller om den även är tillämplig på associationsrättsliga fonder. Det finns ingen motivering till undantaget men Skatteverket uppfattar att hela regelverket när det gäller beskattningen av svenska specialfonder och deras delägare är utformat för att det ska vara likvärdigt att äga värdepapper direkt jämfört med ett indirekt ägande via en fond. Det följer då av EU-domstolens praxis att det strider mot de fria kapitalrörelserna att inte medge en associationsrättslig fond skattefrihet enbart p.g.a. dess företagsform om den i övrigt är jämförbar med en kontraktsrättslig fond som är skattebefriad (se avsnitt 3.7.1). Skatteverket anser att undantaget i 6 kap. 13 § IL ska tillämpas även på associationsrättsliga utländska fonder om de i övrigt uppfyller kriterierna för att anses motsvara en svensk specialfond.

När det gäller utländska kontraktsrättsliga specialfonder anser Skatteverket att de ska behandlas som juridiska personer vid tillämpningen av inkomstskattelagen p.g.a. bestämmelsen i 2 kap. 3 § andra stycket IL. Bestämmelsen är inte begränsad till svenska specialfonder och blir p.g.a. 2 kap. 2 § IL tillämplig även på utländska motsvarigheter.

Beskattning av fonden för utdelning enligt kupongskattelagen

Det regelverk som var föremål för prövning i HFD 2020 ref. 3 gällde beskattning av utländska fonder för utdelning enligt kupongskattelagen i den lydelse bestämmelserna hade före år 2012 (se avsnitt 3.6.1). Högsta förvaltningsdomstolen kom fram till att enbart den omständigheten att en utländsk fond är en juridisk person inte utesluter att den, vid en prövning enligt EUF-fördraget, befinner sig i en situation som är jämförbar med den situation som en svensk investeringsfond (numera värdepappersfond och specialfond) befinner sig i när det gäller beskattning av utdelningar. Skatteverket anser att denna slutsats är giltig även vid tillämpningen av det nuvarande regelverket.

När beskattningen av svenska värdepappersfonder avskaffades ansågs det viktigt att svenska specialfonder behandlades på samma sätt (prop. 2011/12:1 s. 401). Undantaget i kupongskattelagen infördes för att beskattningen av utländska fonder inte skulle komma i konflikt med EUF-fördraget. Det kan även nämnas att när det gäller UCITS-fonder framgår det av direktivet att det saknar betydelse vilken juridisk form fonden har. Svenska specialfonder har samma funktion av mellanhand som svenska värdepappersfonder har. Skatteverket anser att det följer av EU-domstolens praxis (se avsnitt 3.7.1) att det strider mot de fria kapitalrörelserna i EUF-fördraget att ta ut kupongskatt på utdelningar till utländska fonder enbart av den anledningen att de är juridiska personer om de i övrigt motsvarar en svensk specialfond. Fondens juridiska form saknar därför betydelse vid tillämpningen av 4 § nionde stycket KupL.

Tillgångar på ett investeringssparkonto

Skatteverket anser att Högsta förvaltningsdomstolens dom HFD 2016 ref. 22 inte påverkar bedömningen av vilka utländska specialfonder som kan vara tillgångar på ett investeringssparkonto.

Det framgår av förarbetena till lagen om investeringssparkonto att syftet med beskattningen av andelar i specialfonder på ett investeringssparkonto skiljer sig från syftet bakom skattereglerna för fonderna själva och schablonintäkten för deras delägare (se avsnitt 3.9). Andelar i specialfonder är tillåtna tillgångar på ett investeringssparkonto därför att det anses vara möjligt att hitta ett marknadsvärde på dem. Reglerna har alltså ingen koppling till att de svenska fonderna har en viss juridisk form. Den motivering Högsta förvaltningsdomstolen anförde i sin bedömning när det gäller schablonintäkten i 42 kap. 43 och 44 §§ IL är därför svår att överföra på bestämmelsen i lagen om investeringssparkonto. Skatteverkets slutsats är att domen inte är tillämplig när det gäller vilka andelar som kan vara investeringstillgångar på ett investeringssparkonto. Andelar i utländska fonder som är juridiska personer kan därför vara investeringstillgångar i form av specialfonder på ett investeringssparkonto. Fondens juridiska form saknar därmed betydelse. En förutsättning är dock att fonden motsvarar en svensk specialfond avseende tillsyn, riskspridning, inlösen av andelar etc. (se avsnitt 4.2.2).

4.2.2 Kriterier för att en utländsk fond ska motsvara en svensk specialfond

Vilka kriterier ska beaktas?

Som framgår av avsnitt 4.2.1 anser Skatteverket att det i de flesta fall saknar betydelse vilken juridisk form en utländsk fond har; den kan ändå anses motsvara en svensk specialfond. När det gäller bestämmelserna om schablonintäkt för andelsinnehavare i 42 kap. 43 och 44 §§ IL och fusion av fonder i 48 kap. 18 § IL är det emellertid enbart utländska kontraktsrättsliga fonder och trustfonder som inte är juridiska personer som kan anses motsvara en svensk specialfond.

Det räcker emellertid inte att bara bedöma den juridiska formen på den utländska fonden (i de fall det har betydelse). Den måste även i övrigt motsvara en svensk specialfond. Regleringen av specialfonder i 12 kap. LAIF har ett konsumentperspektiv och i stora delar hänvisas till lagen om värdepappersfonder. Reglerna för specialfonder överensstämmer därför till stora delar med reglerna för värdepappersfonder. Vissa avvikelser tillåts emellertid när det gäller kretsen av investerare, begränsning av möjligheterna till inlösen samt placeringsbestämmelser och riskspridning (se avsnitt 3.13 och 3.14).

När man ska bedöma om en utländsk fond motsvarar en svensk specialfond är det därför en rad kriterier som måste jämföras. Det går inte att kräva en exakt överensstämmelse med det svenska regelverket men det är viktigt att den utländska fonden inte avviker i alltför stor omfattning på vissa viktiga punkter. Skatteverket anser att den utländska fonden ska uppfylla följande kriterier som gäller för svenska specialfonder enligt lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder:

• Den ska ha tillstånd och stå under tillsyn i sitt hemland.
• Dess tillgångar ska förvaras hos ett separat förvaringsinstitut.
• Den ska få kapital från allmänheten eller från en avgränsad krets investerare.
• Den ska lösa in andelar på begäran av innehavarna med medel ur fondens tillgångar minst en gång per år.
• Den ska enbart göra investeringar i sådana tillgångar som är tillåtna för svenska specialfonder.
• Den ska tillämpa principerna om riskspridning.
• Den ska tillhandahålla viss information.

Ovanstående punkter utvecklas ytterligare nedan.

När det gäller undantaget från skattskyldighet för utländska specialfonder i 4 § nionde stycket KupL tillkommer även att fonden måste vara hemmahörande i vissa stater. Ett av följande kriterier måste vara uppfyllt:

• Fonden hör hemma i en stat inom EES.
• Fonden hör hemma i en stat med vilken Sverige har ingått ett skatteavtal som innehåller en artikel om informationsutbyte.
• Fonden hör hemma i en stat med vilken Sverige har ingått ett avtal om informationsutbyte i skatteärenden.

Tillstånd och stå under tillsyn

Svenska specialfonder förvaltas av en förvaltare som företräder andelsägarna och uteslutande ska handla i andelsägarnas gemensamma intresse (12 kap. 2 § LAIF). Förvaltaren ska ha tillstånd av Finansinspektionen (3 kap. 1 § LAIF). Finansinspektionen utövar också tillsyn över förvaltaren och har möjlighet att göra ingripanden om förvaltaren åsidosätter sina skyldigheter (13 och 14 kap. LAIF). Skatteverket anser att motsvarande krav måste vara uppfyllda för att utländska fonder ska anses motsvara svenska specialfonder. I dessa avseenden är det ingen skillnad mellan svenska värdepappersfonder och specialfonder.

Förvaring av tillgångarna

Tillgångarna i en specialfond ska förvaras hos ett förvaringsinstitut (9 kap. 1 och 10 §§ LAIF). Skatteverket anser att motsvarande krav måste vara uppfyllt för att utländska fonder ska anses motsvara svenska specialfonder. I detta avseende är det ingen skillnad mellan svenska värdepappersfonder och specialfonder. I trustfonder fungerar ofta trusteen som förvaringsinstitut.

Kapital från allmänheten eller från en avgränsad krets av investerare

En värdepappersfond ska vara öppen för allmänheten (1 kap. 1 § första stycket 25 LVF). En specialfond kan rikta sig till en snävare krets av investerare och kretsen ska anges i fondbestämmelserna (12 kap. 4 § LAIF). Skatteverket anser att en utländsk fond också kan rikta sig till en snävare krets av investerare. Vid bedömningen av hur snäv kretsen kan vara får ledning hämtas från förarbetsuttalanden (se avsnitt 3.14).

Inlösen av andelar

Andelar i en värdepappersfond ska på begäran av innehavarna omedelbart lösas in med medel ur fondens tillgångar (1 kap. 1 § första stycket 25 och 4 kap. 13 § LVF). För specialfonder är det tillåtet att begränsa möjligheterna att begära inlösen. En specialfond måste dock vara öppen för inlösen av andelar minst en gång per år (12 kap. 6 § LAIF). Med återköp eller inlösen av andelar jämställs att andelarna är upptagna till handel på en reglerad marknad om det är säkerställt att andelarnas noterade värde inte i väsentlig mån avviker från fondandelsvärdet, den s.k. NAV-kursen (12 kap. 5 § LAIF och 4 kap. 13 § andra stycket LVF). Skatteverket anser att en utländsk fond också måste vara öppen för inlösen minst en gång per år för att motsvara en svensk specialfond. För börshandlade fonder måste det finnas ett system för att säkerställa att börsvärdet inte i väsentlig mån avviker från NAV-kursen.

Kollektiva investeringar i vissa tillgångar

Syftet med svenska värdepappersfonder och specialfonder är att göra kollektiva investeringar i vissa tillåtna tillgångar. För värdepappersfonderna finns en utförlig reglering i 5 kap. LVF av vilka tillgångar de får investera i (se avsnitt 3.11).

För specialfonder gäller samma placeringsbestämmelser som för värdepappersfonder om inte Finansinspektionen tillåtit undantag. Specialfonder får dock inneha derivatinstrument med vissa andra underliggande tillgångar än de som anges i 5 kap. 12 § LVF om instrumentet är föremål för handel på någon finansiell marknad och inte medför en skyldighet att leverera eller ta emot den underliggande tillgången (12 kap. 13 § LAIF).

I förarbetena ges vissa exempel på undantag från placeringsbestämmelserna och specialfonder kan även medges undantag från bestämmelserna om belåning och blankning (se avsnitt 3.14).

Skatteverket anser att en utländsk fond enbart kan göra investeringar i samma slags tillgångar som en svensk specialfond för att ses som en utländsk motsvarighet. Det innebär exempelvis att det inte är tillåtet att investera i fastigheter och råvaror. Lagtexten i 12 kap. 13 § LAIF med sin hänvisning till 5 kap. LVF är ganska tydlig med vilka tillgångar som är tillåtna. Det är däremot oklart vilka avvikelser Finansinspektionen tillåter och det går därför inte att ge någon närmare vägledning än de som anges i förarbetena. Eventuella avvikelser i placeringarna måste dessutom bedömas tillsammans med kriteriet för riskspridning (se nedan).

Riskspridning

Principen om riskspridning är viktig. Riskspridningen sker inte bara genom vilken typ av finansiella tillgångar som en fond tillåts inneha utan även hur stor del av fondens värde en viss tillgång får utgöra. För värdepappersfonderna finns en utförlig reglering i 5 kap. LVF av spridning och hantering av risker (se avsnitt 3.11).

Beträffande specialfonder finns inga särskilda bestämmelser i 12 kap. LAIF om riskspridning. Det är Finansinspektionen som prövar om fonden har en lämplig riskspridning. I förarbetena ges en ganska vag beskrivning av när kravet på riskspridning är uppfyllt (se avsnitt 3.14). Det finns inga föreskrifter, riktlinjer eller anvisningar för vilka kriterier som ligger till grund för Finansinspektionens bedömning av hur en specialfonds portfölj bör vara sammansatt. En utländsk fond får anses motsvara en svensk specialfond när den har en sådan riskspridning som skulle vara tillåten för en svensk specialfond. Det får göras en sammanlagd bedömning av vilka tillgångar den utländska fonden investerat i samt hur stor andel som innehas i ett enskilt bolag m.m. Någon ytterligare vägledning är inte möjlig att ge.

Tillhandahålla viss information

Informationsreglerna för svenska specialfonder är utformade utifrån ett konsumentskyddsperspektiv. De bygger på den reglering som finns för värdepappersfonder vilken i sin tur bygger på UCITS-direktivet.

För specialfonder ska det finnas en informationsbroschyr som innehåller fondbestämmelserna (12 kap. 7 § LAIF). Det ska lämnas en årsberättelse och halvårsredogörelse (12 kap. 10–11 §§ LAIF) samt finnas ett faktablad (12 kap. 8 § LAIF).

Skatteverket anser att en utländsk fond ska tillhandahålla motsvarande information för att anses motsvara en svensk specialfond.

4.3 Delägarbeskattade fonder

Detta ställningstagande gäller inte för sådana utländska fonder där skattelagstiftningen i fondens hemland medför att fondens inkomster beskattas hos dess delägare. Det kan exempelvis ske därför att fonden är en i utlandet delägarbeskattad juridisk person, därför att fonden betraktas som en motsvarighet till ett enkelt bolag eller därför att fonden ses som en form av samäganderätt. I sådana fall får en särskild bedömning göras av hur fonden och dess inkomster ska behandlas i det regelverk som är aktuellt att tillämpa.

4.4 Tidigare ställningstagande ersätts

Detta ställningstagande ersätter Skatteverkets ställningstagande ”Utländska motsvarigheter till svenska värdepappersfonder och specialfonder” (2017-03-20, dnr 131 103422-17/111). Ställningstagandet innebär en delvis ändrad syn genom att det i fler fall saknar betydelse vilken juridisk form en utländsk fond har när man avgör om den kan anses motsvara en svensk specialfond. Det är bara när det gäller bestämmelserna om schablonintäkt för andelsinnehavare i 42 kap. 43 och 44 §§ IL och fusion av fonder i 48 kap. 18 § IL som utländska fonder som är juridiska personer inte kan anses motsvara en svensk specialfond.