Områden: Inkomstskatt (Tjänst), Socialavgifter
Dnr: 8-2959339
Högsta förvaltningsdomstolens dom den 4 juni 2024, mål nr 6574-23
En anställd som av sin arbetsgivare köper matvaror till marknadsvärdet och tillagar dessa i arbetsgivarens restaurangkök utanför betald arbetstid har inte fått en sådan färdig måltid som medför att hon ska påföras kostförmån enligt schablon.
AA arbetar på en restaurang som ingår i en större snabbmatskedja. AA ansökte om förhandsbesked för att få veta om hon genom att köpa matvaror från sin arbetsgivare till marknadspris och utanför betald arbetstid tillreda matvarorna till en måltid till sig erhåller en sådan färdig måltid som medför att hon ska påföras kostförmån. Tillredningen sker i arbetsgivarens restaurangkök och det sortiment som AA får välja varor från är samma sortiment som används för att tillreda måltider till restaurangens gäster.
Skatterättsnämnden fann att AA genom det beskrivna förfarandet erhåller en sådan färdig måltid som omfattas av reglerna om kostförmån.
HFD:s majoritet ansåg däremot inte att AA ska påföras kostförmån. HFD konstaterade att det inte fanns skäl att anlägga ett annat synsätt än i RÅ 1992 ref. 3 där en anställd inte beskattades för förmån av delvis fri måltid när hen erbjöds att köpa och värma färdiga frysta rätter i en automat som arbetsgivaren hade hyrt och placerat i ett personalutrymme.
En ledamot var skiljaktig och ansåg att Skatterättsnämnden inte borde ha lämnat något förhandsbesked i frågan och att HFD därmed borde ha undanröjt förhandsbeskedet och avvisat ansökningen.
Förmåner som en anställd får från sin arbetsgivare ska som huvudregel tas upp till beskattning och värderas till marknadsvärdet, om det inte finns särskilda bestämmelser som föreskriver något annat.
Förmån av en färdig måltid (frukost, lunch eller middag) ska värderas enligt vissa fastställda schabloner för kostförmån. Om den anställda betalar för måltiden med ett belopp som understiger schablonen ska mellanskillnaden tas upp till beskattning.
HFD anser inte att den anställda har fått en färdig måltid genom det ovan beskrivna förfarandet. Förmånen ska därmed inte värderas enligt schablon för kostförmån, utan till marknadsvärdet enligt huvudregeln i 61 kap. 2 § inkomstskattelagen (1999:1229), IL. Eftersom den anställda anses har köpt matvarorna till marknadsvärdet föreligger i det här fallet ingen skattepliktig förmån.
HFD har endast tagit ställning till om det uppkommer en kostförmån i det fall en anställd på en snabbmatsrestaurang får köpa matvaror av sin arbetsgivare till marknadsvärdet och i arbetsgivarens restaurangkök tillreda dessa till en måltid på det sätt som beskrivits ovan. Domstolen har inte fört något resonemang kring vad marknadsvärdet är, eller de praktiska frågor som kan uppstå när de matvaror som den anställda får köpa ur snabbmatsrestaurangens sortiment ska värderas av arbetsgivaren. HFD har inte heller haft att ta ställning till värdet av att använda arbetsgivarens kök för tillagningen av maten.
Att matvarorna ska värderas till marknadsvärdet innebär att de ska värderas till det pris som den anställda normalt får betala för motsvarande varor på samma ort, vilket ställer stora krav på arbetsgivaren som måste ha kännedom om vad matvarorna hade kostat om den anställda hade köpt dem i en butik. För en anställd som vid samma typ av förfarande köper matvarorna av arbetsgivaren till ett lägre pris än marknadsvärdet uppkommer en skattepliktig förmån.
11 kap. 1 § och 61 kap. 2–3 §§ inkomstskattelagen (1999:1229)