Här finns information om vilka rättigheter och skyldigheter, enligt bland annat förvaltningslagen och skatteförfarandelagen, en handläggare måste ta hänsyn till i arbetet med att göra en borgenärsutredning.
En borgenärsutredning kan göras med syfte att klarlägga förutsättningarna för att myndigheten ska kunna vidta en viss borgenärsåtgärd. En borgenärsutredning kan också göras inom ramen för en redan påbörjad åtgärd. Med borgenärsutredning menas alltså både sådana utredningar som avses i 2 § BorgL och andra utredningar om en gäldenärs ekonomiska förhållanden som görs i samband med en viss borgenärsåtgärd.
I Skatteverkets borgenärsroll ingår bl.a. att handläggaren ska göra en ekonomisk utredning av gäldenären för att kunna bestämma lämplig åtgärd enligt BorgL. Detta anges uttryckligen i 2 § BorgL. När en sådan ekonomisk utredning får startas och vilka fordringar den ska omfatta är också författningsreglerat (4 § BorgF ). För att bedöma vilka närmare rättigheter och skyldigheter som gäller vid en sådan utredning måste man ta hänsyn till bestämmelserna i FL samt allmänna förvaltningsrättsliga principer.
En fråga i borgenärsarbetet är om en borgenärsutredning i sig är ett ärende i FL:s mening, även om utredningen kanske inte utmynnar i någon slutlig borgenärsåtgärd.
Gränsen mellan ärendehandläggning och annan handläggning är visserligen svävande, men avgörande vikt bör läggas vid att borgenärsutredningen riktas mot en viss specifik person och att den görs för att utreda om en viss åtgärd ska inledas mot personen. Därför talar grundläggande rättsskyddsaspekter starkt för att borgenärsutredningen i sig innebär ärendehandläggning enligt FL. Detta innebär att t.ex. reglerna om jäv är tillämpliga (11 och 12 §§ FL).
För sådana borgenärsåtgärder som regleras i SFL tillkommer bl.a. de särskilda bestämmelserna i 40 kap. SFL om utredning i skatteärenden. Det gäller till exempel solidaransvarsbeslut mot handelsbolagsdelägare, återkallelse av godkännande för F-skatt och anstånd. Detta innebär att Skatteverket i dessa ärenden dels måste underrätta den betalningsskyldige om det tänkta beslutet enligt 17 § FL, dels måste ge den betalningsskyldige tillfälle att yttra sig innan ärendet avgörs (40 kap. 3 § SFL). De särskilda bestämmelserna i SFL innebär förutom ett förstärkt rättsskydd för den betalningsskyldige även särskilda utredningsbefogenheter för Skatteverket. Som exempel kan nämnas möjligheten att förelägga tredje man att lämna uppgift rörande rättshandling mellan honom och den betalningsskyldige (37 kap. 10 § SFL).
I de fall borgenärsärendet avser myndighetsutövning så har sökanden, klaganden eller någon annan part rätt att ta del av det som tillförts ärendet (16 § FL). Denna rättighet kallas partsinsyn. Dessutom gäller att den betalningsskyldige måste ha getts möjlighet att yttra sig över en uppgift som har tillförts ärendet genom någon annan än honom själv (17 § FL). Detta kallas kommunikationsplikt.
Även i de fall ett borgenärsärende inte avser myndighetsutövning så är det rimligt att den betalningsskyldige får insyn i utredningsmaterialet, om det inte är till nackdel för handläggningen eller om sekretessregler hindrar insyn. Observera att den betalningsskyldige alltid har rätt att få ta del av allmänna handlingar med stöd av TF.
Det är också många gånger lämpligt att kommunicera inhämtade uppgifter även om borgenärsärendet inte avser myndighetsutövning. Anledningen är att det underlättar för Skatteverket att avgöra om de inhämtade uppgifterna är korrekta och fullständiga.
En myndighet är skyldig att anteckna alla uppgifter som myndigheten får ”på annat sätt än genom en handling” i ett ärende. Skyldigheten gäller om uppgiften kan ha betydelse för utgången i ärendet och om ärendet avser myndighetsutövning mot enskild (15 § FL). Skatteverket har alltså en anteckningsskyldighet.
Även om man i borgenärsärenden som inte avser myndighetsutövning formellt kan låta bli att tjänsteanteckna uppgifter som inhämtats muntligt samt iakttagelser i övrigt är det viktigt att dokumentera alla omständigheter och händelser som har betydelse för handläggningen. Det gäller inte minst för myndigheten själv. Om en ny handläggare tar över ett ärende är det viktigt att denne förstår anledningen till tidigare åtgärder.
Det går inte att säga exakt var gränserna går för en myndighets befogenhet att inhämta information. Ibland kan det finnas särskild lagstiftning som sätter gränser för myndighetens agerande, men i flertalet fall måste man falla tillbaka på mera allmänna principer. Dessa allmänna principer är officialprincipen, legalitetsprincipen, proportionalitetsprincipen, ändamålsprincipen, behovsprincipen och objektivitetsprincipen.
Skatteverkets befogenhet att hämta in information om en viss person avgörs ytterst av vad som är relevant för verksamheten och arbetsuppgiften. Ser man till Skatteverkets borgenärsarbete innebär detta att all informationsinhämtning ska vara relevant för någon av de arbetsuppgifter som ingår i Skatteverkets borgenärsroll. Möjligheten att inhämta kompletterande information från gäldenären förutsätter vidare frivillig medverkan. Handläggaren kan inte kräva svar eller annan medverkan.
När det gäller räkenskapshandlingar ska det påpekas att Skatteverket i sin borgenärsroll endast har tillgång till räkenskapshandlingar som är offentliga eller har lämnats frivilligt. Räkenskapsböcker och andra handlingar som har överlämnats för skatterevision från inte användas i Skatteverkets borgenärsarbete (10 kap. 5 § SFF).