Vem ska göra skatteavdrag?

Utbetalare av ersättning för arbete

Grundläggande är att den som betalar ut ersättning för arbete, och som är skattepliktig enligt IL, ska göra skatteavdrag (10 kap. 2 § första stycket SFL). Hänvisningen till IL medför att skyldigheten att göra skatteavdrag inte gäller ersättningar som är skattefria enligt 8 kap. IL eller inkomster som inte ska tas upp som intäkt enligt 11 kap. IL.

Preliminär skatt ska betalas under inkomståret med belopp som så nära som möjligt kan antas motsvara den skattskyldiges slutliga skatt för samma år (8 kap. 1 § SFL). Den preliminära skatten ska betalas genom skatteavdrag som A-skatt eller enligt särskild debitering som F-skatt eller särskild A-skatt.

Huvudregeln – den som betalar ut

Huvudregeln är att det är den som betalar ut ersättning för arbete som ska göra skatte­avdrag (10 kap. 2 § första stycket SFL). Bestäm­melserna om skatteavdrag från ersättning för arbete tillämpas i första hand på vanliga anställningsförhållanden. Men reglerna ska tillämpas i varje situation när någon betalar ut ersättning för arbete och gäller också om betalningsmottagaren är en juridisk person, t.ex. på betalningar till ett bolag, en före­ning, en organisation etc. Eftersom en juridisk person vanligen är godkänd för F-skatt blir det i praktiken sällan aktuellt med skatteavdrag från ersättningar som betalas ut till juridiska personer.

Det är inte ett krav för skatteavdrag enligt SFL att arbetet som ersättningen avser ska ha utförts direkt åt utbetalaren. Även om arbetet utförts åt någon annan, är det i regel utbetalaren av ersättningen för arbete som är skyldig att göra skatteavdraget.

När ska skatteavdrag göras?

Skatteavdrag ska göras vid varje utbetalning (10 kap. 2 § andra stycket SFL). En arbets­givare ska alltså göra skatteavdrag från arbetstagarens lön vid varje lönetillfälle. Det betyder att skatteavdrag också ska göras när förskott på lön betalas ut.

Detta innebär vid betalningar kring ett årsskifte, att den anställde och arbetsgivaren inte har någon möjlighet att välja till vilket år inkomsten ska hänföras. Skatteavdraget ska sedan av arbets­givaren redovisas i den skattedeklaration som lämnas månaden efter det utbetalningen gjordes. Regeln kan sägas vara ett uttryck för kon­tantprincipen. Läs mer om denna princip på sidan om När ersättningar och förmåner beaktas.

Det är ersättningens karaktär som är avgörande för skyldig­heten att göra skatteavdrag. Om mottagaren i det en­skilda fallet är obegränsat eller begränsat skattskyldig har ingen bety­delse för den principiella skyldigheten. En annan sak är att något av de undantag som finns för ersättningar som betalas ut till en begränsat skattskyldig person kan vara tillämpligt. Läs även om ersättning till utländsk juridisk eller fysisk person.

Skatteavdragets innebörd

Skatteavdraget är inte en ytterligare kostnad för arbets­givaren – i motsats till vad som gäller för arbetsgivaravgifter, utan det är en del av lönen till den anställde och ingår därför som en del av arbetsgivarens totala lönekostnad. I och med att ett skatteavdrag har gjorts anses i praktiken att arbetstagaren har ”betalat” sin preliminära skatt till den del den motsvaras av avdraget.

Detta gäller oavsett om arbetsgivaren därefter fullgör sina skyldigheter eller inte, dvs. redovisar och betalar in skattebeloppet till Skatteverket. Det innebär också att arbetstagaren efter att skatteavdrag gjorts inte kan rikta krav mot arbetsgivaren för det avdragna beloppet, i vart fall inte om avdraget gjorts i enlighet med SFL:s bestämmelser. Arbetstagaren ska i stället tillgodoräknas det avdragna belop­pet i samband med att den slutliga skatten bestäms.

Betalningsförmedling

Enligt huvudregeln är det utbetalaren av arbetsersättningen som är skyldig att göra skatteavdraget. Detta måste dock skiljas från fall av betalningsförmedling, dvs. där rättsförhållandet innebär att arbetsgivaren uppdragit åt någon annan att verk­ställa utbetalningen. Självfallet är inte den bank som arbets­givaren anlitar för utbetalning av lönen ansvarig för att skatte­avdrag görs. Att utbetalningen görs av ett ombud för arbets­givaren innebär inte att skyldigheten att göra skatteavdrag bortfaller. En arbetsgivare kan alltså inte undgå skyldigheten att göra skatte­avdrag genom att låta någon annan göra utbe­talningen (prop. 1991/92:112 s. 172).

Factoring

Factoring innebär att ett finansieringsföretag köper upp fakturor från olika företagare som ställt ut fakturorna. Den betalningsskyldige ska då göra betalningen av fakturabeloppet till factoringföretaget. Syftet med förfarandet är att den som ställt ut fakturan, mot en viss ersättning till factoringbolaget, snabbt ska få sin betalning.

Om den ursprungliga fakturautställaren var ett företag med Askatt och fakturabeloppet avser utförda tjänster ska skatte­avdrag göras. Det förhållandet att fakturautställaren överlåtit sin rätt till betalning till någon som har F-skatt, t.ex. ett factoringbolag, fritar inte utbetalaren från dennes skyldighet att göra skatteavdrag enligt SFL. Factoring­bolagets skatteform saknar här helt betydelse. Här kan jämföras med vad som sägs i nyssnämnda proposition på s. 172:

Eftersom skyldigheten att göra skatteavdrag inte har knutits an till den som i praktiken tar emot ersättningen kan en arbetsgivare inte undgå avdragsskyldigheten genom att låta någon som har en F-skattsedel ta emot ersättningen för arbets­tagarens räkning.

Factoringbolagets betalning ska endast ses som ett köp av fakturautställarens fordran, även om en del av betalningen avser arbetsersättning till den som utfört arbetet.

Utländska arbetsgivare

En utländsk arbetsgivare utan fast driftställe i Sverige ska inte göra skatteavdrag på utbetald ersättning för arbete till arbetstagare i Sverige. Det finns inte klart utsagt i lagstiftningen, men det finns en sedan lång tid gällande administrativ praxis som innebär att när arbetsgivaren är bosatt utomlands eller är en utländsk juridisk person ska skatteavdrag inte göras om arbetsgivaren saknar fast driftställe i Sverige (Skatteverkets ställningstagande om utländska arbetsgivare som saknar fast driftställe i Sverige).

Indirekt stöd för den nämnda praxisen finns i den undantagsbestämmelse som säger att Skatteverket kan medge att en utländsk arbetsgivare utan fast driftställe här i landet får redovisa arbetsgivaravgifter en gång per år i stället för månadsvis som gäller för arbetsgivare i allmänhet. I förarbetena till dåvarande skattebetalningslagen kommenteras detta så här: ”Att några motsvarande bestämmelser inte finns i fråga om skatteavdrag som ska göras enligt skattebetalningslagen beror på att här aktuella arbetsgivare inte är skyldiga att göra sådant avdrag”. Lagstiftarens uppfattning är alltså att här aktuella arbetsgivare inte ska göra skatteavdrag (prop. 1996/97:100 s. 572).

Detta innebär också att arbetstagare som är obegränsat skattskyldiga här och har en utländsk arbetsgivare som saknar fast driftställe, ska själva betala sin preliminära skatt löpande under beskattningsåret. Det ska göras genom att arbetstagaren debiteras särskild A-skatt (SA-skatt) baserad på den beräknade inkomsten från den utländska arbetsgivaren. Den debiterade skatten ska inbetalas varje månad av arbetstagaren. Det är av vikt att den som arbetar i Sverige för en utländsk arbetsgivare utan fast driftställe debiteras särskild A-skatt här eftersom den utländska arbetsgivaren inte kan göras ansvarig för ej gjorda skatteavdrag. Om det hävdas att arbetsgivaren ändå gjort skatteavdrag är det risk att arbetstagaren inte blir tillgodoräknad avdraget.

Om en utländsk arbetsgivare utan fast driftställe i Sverige gör skatteavdrag från arbetstagarens lön är avdraget inte att jämställa med skatteavdrag, varför arbetstagaren inte med automatik ska tillgodoföras beloppet som avdragen skatt.

Om en sådan arbetsgivare gjort skatteavdrag men inte betalat in beloppet till Skatteverket ska den anställde inte tillgodoföras beloppet som avdragen skatt. Om arbetstagaren då kan visa, t.ex. genom lönespecifikationer, att avdrag gjorts från lönen ska arbetstagaren beskattas för den del av lönen som varit tillgänglig för lyftning dvs. för den utbetal­ning som faktiskt gjorts.

Om den utländska arbetsgivaren redovisat och betalat in det avdragna beloppet till Skatteverket och lämnat svensk kontrolluppgift, bör arbetstagaren till­godoföras det belopp som arbetsgivaren redovisat som av­dragen skatt på kontrolluppgiften.

Observera att det förhållandet att en utländsk arbetsgivare inte ska göra skatteavdrag inte påverkar dennes skyldighet att betala arbetsgivaravgifter. Även en utländsk arbetsgivare utan fast drift­ställe i landet är i regel skyldig att betala arbetsgivar­avgifter här på ersättningar för arbete i Sverige. En sådan utländsk arbetsgivare har dock möjlighet att avtala med en arbetstagare om att denne tar hand om redovisning och betalning av de arbetsgivaravgifter som arbetsgivaren är ansvarig för, s.k. socialavgiftsavtal. Information om detta hittar du under Utländsk arbetsgivare och socialavgiftsavtal.

Utländska beskickningar

En utländsk stats ambassad i Sverige anses inte utgöra ett fast driftställe. Det innebär att ambassaden inte ska göra skatteavdrag från lönerna till den lokalanställda personalen. De lokalanställda är fullt skattskyldiga i Sverige för sina inkomster från ambassaden och ska därför själva betala sin preliminära skatt genom särskild debiterad A-skatt. Observera att skatteavtal kan begränsa Sveriges rätt att ta ut skatt, t.ex. skatteavtalet med Frankrike.