Viss användning av märkta oljeprodukter är förbjuden. Det finns sanktioner mot otillåten användning.
Viss användning av märkta oljeprodukter är förbjuden (2 kap. 9 § LSE). Sanktionsbestämmelser m.m. vid otillåten användning finns i 10 kap. LSE. Det finns regler om straff, förverkande och beslag bl.a. i de fall då någon avlägsnat märkämnet från oljeprodukter. (10 kap. 1–3 §§ LSE). Skatteverket påför i vissa fall den som avlägsnat märkämnet skatt som skulle ha tagits ut enligt 2 kap. 1 § första stycket 3 b LSE (10 kap. 4 § LSE). Det finns bestämmelser om en särskild avgift som ska betalas om bränsletanken i motordrivet fordon eller båt i strid med reglerna i LSE innehåller bränsle försett med märkämne (10 kap. 5–8 §§ LSE). Den särskilda avgiften är en i administrativ ordning påförd sanktionsavgift. Regler om tillsyn och kontroll finns i 10 kap. 9–10 §§ LSE. Särskilda bestämmelser om förfarandet finns i 10 kap. 11 och 13 §§ LSE.
Det finns bestämmelser om olika sanktioner i 10 kap. 1–3 §§ LSE.
Den som avlägsnar märkämne från oljeprodukter i syfte att dessa produkter ska användas i bränsletanken på ett motordrivet fordon eller en båt i strid mot 2 kap. 9 § LSE, döms till böter eller fängelse i högst sex månader. Detta gäller sådant märkämne som avses i 14 § FSE. Detsamma gäller den som på annat sätt tar befattning med oljeprodukter för vilka energiskatt enligt 2 kap. 1 § första stycket 3 b LSE inte betalats, i syfte att dessa ska användas i strid mot 2 kap. 9 § LSE. För grovt brott är straffet högst två års fängelse om förfarandet inte utgör led i gärning som är belagd med strängare straff enligt skattebrottslagen (1971:69) (10 kap. 1 § LSE).
För försök eller förberedelse till grovt brott ska dömas till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken (10 kap. 2 § LSE).
Egendom som använts som hjälpmedel vid brott enligt LSE får förklaras förverkad, om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Detta avser brott enligt 10 kap. 1 § LSE. Detsamma gäller egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott enligt LSE, om brottet har fullbordats eller om förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse. Istället för egendomen får dess värde förklaras förverkat.
Angående beslag av egendom som kan antas bli förverkad gäller bestämmelserna om beslag i rättegångsbalken (10 kap. 3 § LSE).
Skatteverket påför skatt om oljeprodukter där märkämnet har avlägsnats, och för vilka den högre skatten inte betalats, anträffas i annat utrymme än en bränsletank som förser motor på ett motordrivet fordon eller en båt med bränsle och det är uppenbart att oljeprodukterna avsetts för tillförsel till sådan bränsletank i strid mot 2 kap. 9 § LSE.
Den som ansvarat för att märkämnet avlägsnats påförs skatt med belopp som motsvarar den skatt som skulle ha tagits ut för oljeprodukterna enligt 2 kap. 1 § första stycket 3 b LSE (10 kap. 4 § LSE).
Det bör i de flesta fall röra sig om skillnaden i energiskatt mellan de belopp som anges i 2 kap. 1 § första stycket 3 b (högbeskattad olja) och 3 a (lågbeskattad olja) LSE, men det torde även kunna förekomma att ingen skatt alls har betalats för oljeprodukten. I det sistnämnda fallet ska skatt påföras med de belopp som anges i 2 kap. 1 § första stycket 3 b LSE (prop. 1994/95:54 s. 134).
Särskild avgift ska betalas för motordrivet fordon och båt, vars bränsletank innehåller oljeprodukt i strid mot 2 kap. 9 § LSE (10 kap. 5 § första stycket LSE). Läs mer om förbud mot användning av märkta oljeprodukter. Även om ett fordon t.ex. är parkerat eller fraktas på en transportlastbil ska avgift påföras om bränsletanken innehåller märkta oljeprodukter. Det är alltså inte en förutsättning att fordonet används i trafik.
När oljeleverantörerna samtidigt distribuerar både märkt och omärkt olja är det i vissa situationer svårt att undvika att kvarstående märkt olja i rör och pumpar i liten mängd blandas med omärkt olja. Detsamma kan inträffa hos en förbrukare som fyller på omärkt olja i en tank som tidigare har innehållit märkt olja. Om det är små mängder märkämne som därigenom har kommit in i den omärkta oljan kommer det inte att ge någon synlig färg åt oljan eller ge utslag i samband med kontroll. Genom analys kan dock mycket låga halter av märkämnet bestämmas.
Avgiften för personbil, lätt lastbil och lätt buss samt båt uppgår till 10 000 kr. För tunga lastbilar, tunga bussar, traktorer och tunga terrängvagnar som är registrerade i vägtrafikregistret beräknas avgiften enligt följande tabell (10 kap. 5 § andra stycket LSE).
Skattevikt, kg |
Avgift, kr |
---|---|
0–3 500 |
10 000 |
3 501–10 000 |
20 000 |
10 001–15 000 |
30 000 |
15 001–20 000 |
40 000 |
20 001– |
50 000 |
Med skattevikt avses den vikt efter vilken fordonsskatt beräknas enligt vägtrafiksskattelagen (2006:227). Avgiften för annat motordrivet fordon än de ovan nämnda uppgår till 10 000 kr (10 kap. 5 § tredje stycket LSE). För t.ex. tunga lastbilar, tunga bussar, traktorer och tunga terrängvagnar som är registrerade i utlandet påförs alltså en särskild avgift med 10 000 kr oavsett skattevikt.
Avgiften tas ut för varje tillfälle som en bränsletank påträffas med märkt olja i strid mot användningsförbudet.
Om någon påförts särskild avgift och sådan avgift ska påföras honom för ytterligare tillfälle inom ett år från det tidigare tillfället, tas avgiften ut med en och en halv gånger det belopp som följer av andra eller tredje stycket i 10 kap. 5 § LSE (10 kap. 5 § LSE fjärde stycket).
Den särskilda avgiften påförs ägaren till fordonet eller båten. Om någon brukar annans fordon eller båt utan lov, påförs dock brukaren avgiften (10 kap. 6 § LSE). Beträffande äganderätten tillämpas allmänna bevisregler (prop. 1994/95:203 s. 50). Det är frågan om olovligt brukande om någon t.ex. stjäl ett fordon eller en båt och brukaren påförs då den särskilda avgiften.
Om ett fordon eller en båt har köpts på kredit med förbehåll om återtaganderätt anses köparen som ägare. Som ägare anses också den som innehar ett fordon eller en båt med nyttjanderätt för bestämd tid om minst ett år. Innehas fordonet eller båten i annat fall med nyttjanderätt, anses nyttjanderättshavaren som ägare, om denne har befogenhet att bestämma om förare eller anlitar annan förare än ägaren har utsett (10 kap. 7 § LSE).
Nyttjanderätt är ett civilrättsligt begrepp som innefattar såväl upplåtelse mot ersättning (hyra) som upplåtelse utan att ersättning betalas (lån).
De särskilda avgiften enligt 10 kap. 5 § LSE påförs av Skatteverket (10 kap. 8 § LSE). Om det finns särskilda skäl kan Skatteverket medge nedsättning av eller befrielse från avgiften. I förarbetena uttalas följande:
En viss möjlighet bör finnas att medge nedsättning av eller befrielse från avgifterna. Bedömningen skall vara sträng. De nämnda enhetliga avgifterna skall normalt alltid tas ut, oavsett omständigheterna. Nedsättning eller befrielse bör endast förekomma i enstaka undantagsfall. Ett fall då befrielse givetvis måste medges är då det visas att ett fordon vid tankning fyllts med märkt bränsle utan att ägaren eller annan som ombesörjt tankningen var medveten om detta. Nedsättning bör däremot inte ske med hänsyn t.ex. till den betalningsskyldiges ekonomiska eller personliga förhållanden (prop. 1992/93:124 s. 66).
Skatteverket har med anledning av detta förarbetsuttalande intagit en restriktiv hållning. Enligt Skatteverkets bedömning räcker det inte med att ägaren eller den som brukar fordonet eller båten på grund av slarv, förväxling av bränsle vid tankning eller okunskap om lagreglerna inte kände till att bränsletanken innehöll otillåtet bränsle.
Kammarrätten har i ett antal avgöranden prövat frågan om nedsättning av eller befrielse från särskild avgift och i stort dömt i enlighet med Skatteverkets yrkanden.
I två mål har kammarrätten prövat frågan om felleverans från bränsleleverantören av märkt bränsle i en tank avsedd för omärkt bränsle varit skäl för nedsättning av eller befrielse från sanktionsavgiften (KRSU 2003-02-14, mål nr 2581-2001 samt mål nr 2580-2001). I båda målen hade tankning skett av bolagens anställda av vad som senare visade sig vara en felleverans från bränsleleverantören. Både de anställda, bolagen och dess ställföreträdare svävade i okunnighet om felleverensen tills det var för sent. Länsrätten anförde att bolagen som ägare är ansvariga för att fordonen inte innehåller färgad diesel. Bolagen har fortsatt bruka fordonen trots att man blivit medveten om att tankarna till viss del kunde innehålla otillåtet bränsle. Om feleverans skett eller inte har i det sammanhanget mindre betydelse. Länsrätten bedömde att tillräckliga skäl att medge nedsättning av eller befrielse från sanktionsavgiften inte fanns. Kammarrätten instämde i länsrättens bedömning.
Kammarrätten har i ett mål bedömt att en allmän undersökningsplikt alltid åvilar fordonsägaren beträffande det bränsle som tankas. I målet var omständigheterna följande. En person hade fått motorstopp med sin lastbil i mörkret på en hårt trafikerad motorväg. Han tankade då diesel från den lastmaskin han fraktade på flaket. Han visste inte att lastmaskinens bränsletank innehöll märkt diesel. Kammarrätten anförde att den omständigheten att tankningen skett i god tro inte i sig utgjorde sådana skäl som kunde medföra nedsättning av eller befrielse från avgiften. Kammarrätten framhöll att en allmän undersökningsplikt alltid åvilar fordonsägaren beträffande det bränsle som tankas. Kammarrätten fann vid en samlad bedömning att skäl för befrielse från eller nedsättning av avgiften inte fanns (KRSU 2003-03-23, mål nr 3182-02).
I ett mål i kammarrätten anförde bolaget att någon under natten mellan den 5 och 6 november 2003 brutit upp tanklocket till det aktuella fordonet och tillfört färgat bränsle i syfte att misskreditera bolaget. Bolaget ingav även en kopia av en polisanmälan. Länsrätten konstaterade att anmälan inkommit först i april 2004 och att det i övrigt inte framkommit något som stödde bolagets påstående varför överklagandet avslogs. Kammarrätten instämde i länsrättens bedömning (KRSU 2005-06-13, mål nr 1989-04).
Högsta förvaltningsdomstolen har ansett att särskilda skäl för befrielse från avgift fanns då det saknats anledning att ifrågasätta ny ägares uppgift om att bränsle honom ovetandes funnits i tanken redan vid överlåtelsen av fordonet. Högsta förvaltningsdomstolen uttalade i domskälen bl.a. att det endast i speciella fall kan krävas att en ny ägare ska göra en undersökning om fordonet vid överlåtelsen till honom har märkt bränsle i tanken. I de fall förutsättningar finns att ta ut avgift enligt 10 kap. 5 § LSE, men det saknas anledning att ifrågasätta riktigheten av ägarens uppgift om att märkt bränsle honom ovetande fanns i tanken redan vid överlåtelsen, bör särskilda skäl för befrielse ifrån avgiften normalt anses finnas (RÅ 1999 ref. 66).
Regler om förfarandet finns i 10 kap. 11 och 13 §§ LSE.
Bestämmelserna i 68 kap. 1 § SFL (besluts verkställbarhet) samt 70 kap. 1–3 §§ SFL (begäran om indrivning) ska tillämpas även på särskild avgift (10 kap. 11 § LSE).
Om ett fordon eller en båt har flera ägare, är de solidariskt ansvariga för den särskilda avgift som ska betalas (10 kap. 13 § LSE).
Riksskatteverket har meddelat föreskrifter om inbetalning av särskild avgift enligt LSE. Enligt dessa gäller bl.a. att särskild avgift ska vara inbetald inom fyra veckor från beskattningsmyndighetens beslut (RSFS 1996:14).
Det finns regler om tillsyn över och kontroll av att bestämmelserna i 10 kap. LSE följs, d.v.s. att märkämnet inte avlägsnas från märkta oljeprodukter eller att bränsletankar på motordrivna fordon eller båtar inte innehåller sådana oljeprodukter (10 kap. 9 och 10 §§ LSE).
Tillsynen vad avser motordrivna fordon utövas av Polismyndigheten och av Tullverket när det gäller gränskontroll. Kustbevakningen och Polismyndigheten utövar tillsynen av båtar (10 kap. 9 § LSE).
För kontrollverksamheten har Polismyndigheten och andra tillsynsmyndigheter rätt att få tillträde till låsta utrymmen i fordon och båtar. Myndigheterna har även rätt att få de upplysningar, handlingar och prov som behövs för tillsynen. För uttagna prov betalas inte ersättning (10 kap. 10 § LSE).