OBS: Detta är utgåva 2016.13. Sidan är avslutad 2023.
Bestämmelsen är tillämplig oavsett vem som är köpare.
En tjänst i form av korttidsuthyrning av transportmedel är omsatt inom landet om transportmedlet faktiskt ställs till kundens förfogande i Sverige (5 kap. 15 § första stycket ML). Bestämmelsen motsvaras av artikel 56.1 i mervärdesskattedirektivet.
Bestämmelsen gäller oavsett om köparen är en beskattningsbar person eller någon som inte är en beskattningsbar person.
Bakgrunden till bestämmelsen är att vid korttidsuthyrning av transportmedel utgår man från att transportmedlet används i det land där det ställs till kundens förfogande, d.v.s. tjänsten konsumeras där.
Med korttidsuthyrning avses att transportmedlet får innehas eller användas under en sammanhängande period om högst 30 dagar eller 90 dagar när det gäller fartyg (5 kap. 15 § andra stycket ML). Bestämmelsen motsvaras av artikel 56.3 i mervärdesskattedirektivet.
Bestämmelsen är alltså beroende av hur länge uthyrningen varar.
När man bestämmer längden av den sammanhängande perioden ska man utgå från att det som anges i avtalet mellan parterna gäller. Man kan dock bortse från det som står i avtalet om det framkommer sakförhållanden eller rättsliga skäl som visar att den faktiska sammanhängande perioden av användandet är annorlunda än vad som anges i avtalet. Force majeure ska dock inte påverka längden (artikel 39.1 i rådets genomförandeförordning [EU] nr 282/2011).
Om samma parter ingår flera på varandra följande avtal för samma transportmedel eller om avtalet förlängs ska längden av den sammanhängande perioden bestämmas genom att perioderna i avtalen läggs ihop. Den avtalade perioden som föregår att perioden blir en långtidsuthyrning ska inte ifrågasättas om det inte förekommer missbruk (artikel 39.2 i rådets genomförandeförordning [EU] nr 282/2011).
Om det är fråga om flera avtal mellan samma parter av samma transportmedel måste man bedöma hur lång tid som måste löpa mellan de olika hyresavtalen för att kunna avgöra om det är en kortttidsuthyrning eller inte.
Om avtalen löper med mindre än 48 timmar mellan varandra så bör det tidigare avtalet beaktas vid avgörandet om det senare avtalet ska avse korttids- eller långtidsuthyrning.
För att undvika uppkomsten av onödig administrativ börda för de berörda bör emellertid normalt det första avtalet inte omklassificeras, d.v.s. det första avtalet kvarstår som korttidsuthyrning medan det andra avtalet ses som långtidsuthyrning. Om det framgår av omständigheterna i det enskilda fallet att huvudsyftet med avtalen är att uppnå skattefördelar, bör dock även det första avtalet retroaktivt anses vara långtidsuthyrning (prop. 2009/10:15 s. 115 f).
Två hyresavtal efter varandra som avser olika transportmedel ska inte bedömas enligt artikel 39.2 om det inte förekommer missbruk (artikel 39.3 i rådets genomförandeförordning [EU] nr 282/2011).
Ett transportmedel är ställt till kundens förfogande på den plats där kunden rent fysiskt tar transportmedlet i besittning. Transportmedlet kan även tas i besittning av en tredje person som agerar på kundens vägnar (artikel 40 i rådets genomförandeförordning [EU] nr 282/2011).
Det är inte tillräckligt att kunden disponerar över transportmedlet i juridisk mening enligt avtal eller tillgång till nycklar utan transportmedlet ska alltså fysiskt tas i besittning här i landet för att tjänsten ska anses omsatt inom landet (prop. 2009/10:15 s. 116).
Ett kinesiskt företag hyr en bil av ett svenskt företag under en vecka. Det svenska företaget transporterar bilen till Kastrup och överlämnar den där till kunden.
Korttidsuthyrning av transportmedel regleras i 5 kap. 15 § ML. Eftersom transportmedlet inte har ställts till kundens förfogande i Sverige är tjänsten inte omsatt inom landet enligt 5 kap. 15 § ML. Tjänsten har i stället omsatts utomlands enligt 5 kap. 1 § första stycket ML.