Vid tillfälliga betalningsproblem

När ska anstånd beviljas?

Om det finns synnerliga skäl får Skatteverket bevilja anstånd med inbetalning av skatt, avgift och ränta (63 kap. 15 § SFL). Det är den skattskyldige som ska visa att sådana skäl föreligger.

Syftet med bestämmelsen är att vid tillfälliga betalningsproblem bevilja den betalningsskyldige en kortare tids rådrum att skaffa fram pengar för att betala skatt som inte ska ändras.

Anstånd på grund av synnerliga skäl får bara beviljas om det är till fördel för det allmänna. Om den skattskyldige inte bedöms kunna betala skulden efter anståndstiden ska anstånd inte beviljas (prop. 2010/11:165 s. 1041). Särskild restriktivitet ska iakttas om anstånd sökts av näringsidkare eller för ett betydande belopp.

När ska ansökan vara inlämnad?

Någon senaste tid inom vilken en anståndsansökan ska ha kommit in till Skatteverket anges inte i lagen. Skatteverket måste dock ges en skälig tid att handlägga en ansökan. Med hänsyn till de konsekvenser som kan uppstå om skulden lämnas för indrivning (restförs) är det mycket viktigt att anståndsansökan lämnas i god tid före förfallodagen.

Vad är synnerliga skäl?

Bestämmelsen tar framför allt sikte på betalningsskyldiga som söker anstånd på grund av nedsatt skattebetalningsförmåga och som vid något enstaka tillfälle oförvållat hamnat i tillfälliga betalningssvårigheter, men som har goda möjligheter att efter en kortare tids anstånd betala skatteskulden. Lagstiftaren menade att det i dessa fall skulle vara mindre tilltalande med en omedelbar restföring av skatteskulden (prop. 1996/97:100 s. 421–422).

Avgörande för att bevilja anstånd bör vara att en viss tids betalningsanstånd är till fördel för både den betalningsskyldige och det allmänna. Det bör klart framgå att betalningsanstånd inte leder till kreditförluster för det allmänna. Huvudsyftet är att den skattskyldige ska ges möjlighet att skaffa fram medel till betalningen, t.ex. genom att kräva kunder på betalning eller realisera tillgångar.

Tillfälliga betalningsproblem

Om skattebetalaren inte kan visa att skulden kan betalas när anståndstiden löper ut, kan han inte anses ha visat att han är hjälpt av en kortare tids anstånd. Det finns därmed också en risk för att ett betalningsanstånd kan komma att leda till en kreditförlust för det allmänna.

Att skattebetalaren har skatteskulder för indrivning hos Kronofogden talar mot att betalningsproblemen är tillfälliga och att han skulle kunna betala vid anståndstidens utgång. Normalt får det även anses som uteslutet med anstånd om andra fordringar än skattefordringar ligger för indrivning hos Kronofogden. Även det förhållandet att personen varit aktuell hos Kronofogden under senare år talar mot att betalningsproblemen är tillfälliga och därmed mot att ge anstånd (se prop. 1996/97:100 s. 422).

Oförvållad situation

En grund för anstånd, som gäller för såväl löntagare som näringsidkare, kan vara att skattebetalningsförmågan blivit oförvållat nedsatt på grund av något som personen inte kunnat rå över t ex. sjukdom, olycksfall eller arbetslöshet.

Dödsbo

Det bör vara möjligt för ett dödsbo att beviljas anstånd där medel finns i boet men dessa inte är omedelbart tillgängliga.

Näringsidkare

Särskild restriktivitet bör iakttas om anstånd söks av näringsidkare eller för betydande belopp. I bedrivandet av näringsverksamhet finns ett normalt inslag av risktagande som bl.a. innebär att tillfälliga betalningsproblem kan uppkomma. Skatteverket bör därför vara särskilt restriktivt med att bevilja anstånd bl.a. av det skälet att konkurrensneutraliteten i en viss bransch inte ska påverkas. Det kan finnas större fog att medge anstånd med betalning av ett belopp som motsvarar den skattskyldigas egen inkomstskatt än ett belopp som motsvarar avdragen skatt eller mervärdesskatt (prop. 1996/97:100 s. 423). Anståndet bör normalt inte omfatta sistnämnda skatter. Anledningen till det är att pengar motsvarande avdragen skatt och mervärdesskatt förutsätts finnas tillgängliga för inbetalning eftersom den skattskyldiga endast fungerar som ”statens uppbördsman” för dessa skatter.

Exempel på en oförvållad situation:

• Anstånd skulle kunna komma ifråga är om näringsidkare behöver extra tid för att kräva kunder på betalning (prop. 1996/97:100 s. 422). För att anstånd ska kunna komma i fråga i denna situation krävs det dock att den skattskyldiga vid ansökningstillfället kan visa att han kommer att kunna betala anståndsbeloppet vid anståndstiden utgång. Han måste alltså kunna visa att han är hjälpt av en kortare tids betalningsanstånd och att han har betalningsförmåga vid anståndstidens utgång. I annat fall finns det en risk för att det allmänna kommer att drabbas av en kreditförlust.
• En oförvållad situation kan drabba en näringsidkare när en av få uppdragsgivare ställer in betalningarna eller försätts i konkurs. Betalningsanstånd ska i sådan situation kunna komma ifråga men även här krävs det att den skattskyldiga kan visa att han kan betala anståndsbeloppet vid anståndstidens utgång.

Delanstånd

Skatteverket får, om det är ändamålsenligt, besluta att betalningen ska delas upp i flera poster med skilda anståndstider. Om betalning ska ske med delbelopp bör betalningarna normalt inte spridas ut över en längre tidsperiod än tre månader. För att minska risken för det allmänna att drabbas av kreditförluster bör Skatteverket, om anståndsbeloppet är större, i normalfallet besluta om delanstånd (prop. 1996/97:100 s. 614).

Säkerhet

Utgångspunkten vid prövning av anstånd enligt 63 kap. 15 § SFL är att den skattskyldiga endast ska få en kortare tids rådrum med betalning av skatt. I lagtexten uttalas ingenting om möjligheten att förena sådant anstånd med en säkerhet. I förarbetena till SBL nämns endast i en mening att Skatteverket, när det gäller mervärdesskatt och avdragen skatt, kan ha en något mindre restriktiv inställning om verket får in en säkerhet (prop. 1996/97:100 s. 423). Om den skattskyldige erbjuder sig att ställa säkerhet vid anstånd enligt denna bestämmelse bör Skatteverket beakta erbjuden säkerhet som en omständighet vid bedömningen av anståndsfrågan. En erbjuden säkerhet kan undanröja risken för att det allmänna drabbas av kreditförluster.

Anståndsbelopp

Anstånd ska beviljas med det belopp som är skäligt med hänsyn till omständigheterna (63 kap. 15 § SFL). Anstånd bör normalt inte beviljas med högre belopp än underskottet på den skattskyldiges skattekonto. Ibland yrkas och beviljas anstånd med en skatt som ännu inte förfallit till betalning. Det kan gälla beslutad ännu inte förfallen F-skatt, särskild A-skatt eller ett höjningsbelopp. Anstånd bör då kunna beviljas med belopp motsvarande det underskott som förväntas uppkomma på skattekontot när den ännu inte förfallna skatten debiteras kontot. Skatteverket kan bevilja ”delanstånd” genom att kräva att en del av beloppet ska betalas i rätt tid. Skatteverket bör medge anstånd endast med belopp som den skattskyldige gjort sannolikt att han kommer att kunna betala efter anståndstiden.

Anståndstid

Lagtexten anger inte för hur lång tid anstånd kan beviljas. En genomgående strävan vid prövningen av en ansökan om anstånd bör vara att så långt som möjligt begränsa anståndstiden. Särskild restriktivitet bör iakttas om anstånd söks av näringsidkare eller för betydande belopp. I dessa fall bör, genom korta anståndstider i regel längst en till två månader, den skattskyldige förmås att i annan ordning få till stånd en lösning på sina betalningsproblem (prop. 1996/97:100 s. 423).

En fysisk person, som inte är näringsidkare, bör normalt inte ges anstånd under längre tid än tre månader.

Förlänga anståndstiden

Om den nedsatta betalningsförmågan kvarstår vid anståndstidens utgång bör det finnas möjligheter att i vissa speciella fall förlänga anståndstiden. Det förhållandet att den skattskyldiga exempelvis inte lyckats skaffa kredit hos annan än staten talar emellertid mot förlängd anståndstid (prop. 1996/97:100 s. 423). Skatteverket ska vid ansökan om förlängning göra en ny prövning av omständigheterna i ärendet och bedöma vad som talar för ett förlängt anstånd. För fysiska personer bör dock möjligheten till en förlängning begränsas till högst tre månader. Sammanlagt bör således anståndstiden för en fysisk person inte uppgå till längre tid än sex månader.