Behörighet att utbyta information

Behörig myndighet

Den sekretss som gäller för uppgifter hos Skatteverket enligt offentlighets- och sekretesslagen gäller även i förhållande till utländsk myndighet. Den kan endast brytas om det finns en bestämmelse som tillåter det. När det gäller utbyte av uppgifter med utländsk myndighet krävs dessutom att utbytet sker genom den myndighet och organisatoriska enhet hos denna som är behörig därtill. En handläggare som utan behörighet lämnar en sekretessbelagd uppgift direkt till en utländsk skattemyndighet riskerar att göra sig skyldig till brottet brott mot tystnadsplikt. Vidare kan informationen bli obrukbar för skattemyndigheten i det mottagande landet beroende på lagstiftningen där.

Både i Sverige och i andra länder är det endast en viss myndighet och eventuellt endast en viss organisatorisk enhet hos denna som är behörig att utbyta information direkt med utländsk myndighet med stöd av en viss rättsakt. Denna myndighet eller organisatoriska enhet brukar betecknas behörig myndighet. Det är alltså endast personal som tillhör den behöriga myndigheten som är behörig att utbyta information direkt med utländsk myndighet. Enligt vissa rättsakter får den behöriga myndigheten utse även andra personer till så kallade behöriga tjänstemän.

Enligt EU-förordningarna om administrativt samarbete i fråga om mervärdesskatt (nr 904/2010) respektive punktskatter (nr 389/2012) samt EU-direktivet om handräckning i skatteärenden (nr 2011/16/EU) ska varje medlemsstat utse sin behöriga myndighet för tillämpningen av respektive rättsakt och anmäla denna till kommissionen, som ska publicera en förteckning över alla behöriga myndigheter i Europeiska unionens officiella tidning (artikel 3 i förordningarna, artikel 4.1 i direktivet). I Sverige har regeringen utsett Skatteverket till behörig myndighet enligt förordningarna och direktivet (EUT 2017/C 155/03, EUT 2016/C 484/12 respektive EUT 2013/C 382/05).

Direktivet har införlivats i svensk rätt genom lagen (2012:843) och förordningen (2012:848) om administrativt samarbete inom Europeiska unionen i fråga om beskattning. Enligt 4 § nämnda lag är Skattverket behörig myndighet vid samarbete enligt denna lag.

När det gäller övriga rättsakter med bestämmelser om informationsutbyte, både multilaterala och bilaterala, följer det av 3, 4 och 14 §§ lagen (1990:314) om ömsesidig handräckning i skatteärenden att Skattverket är behörig myndighet, utom när det grundläggande ärendet gäller indrivning. Skattverkets behörighet att ingå kompletterande överenskommelser enligt sådana rättsakter är särskilt reglerad i 16 § förordningen (1990:320) om ömsesidig handräckning i skatteärenden.

Enligt Skatteverkets arbetsordning utövas funktionen behörig myndighet vid informationsutbyte av storföretagsavdelningen. Det enda undantaget gäller vid utbyte av s.k. tax rulings (Skatterättsnämndens förhandsbesked, Skatteverkets förhandsbesked om prissättning enligt lagen om prissättningsbesked vid internationella transaktioner och Skatteverkets rättsliga svar på externa frågor vid internationella transaktioner). I sådana fall utövar rättsavdelningen funktionen behörig myndighet.

När storföretagsavdelningen är behörig myndighet fördelas det operativa arbetet, det vill säga hanteringen av ärenden om informationsutbyte i enskilda fall, mellan avdelningens punktskatteenhet samt avdelningens utlandsenheter i Malmö och Stockholm. Utlandsenheternas arbete är i sin tur fördelat så att varje enhet ansvarar för vissa länder.

Centralt kontaktkontor, kontaktorgan och behöriga tjänstemän

Enligt EU-förordningarna om administrativt samarbete i fråga om mervärdesskatt (nr 904/2010) respektive punktskatter (nr 389/2012) ska varje medlemsstat utse ett centralt kontaktkontor som ska ha huvudansvaret för kontakterna med andra medlemsstater i fråga om administrativt samarbete (artikel 4.1). I Sverige har regeringen utsett Skatteverkets huvudkontor till centralt kontaktkontor (1 § SFS 2011:1553 respektive 1 § SFS 2012:331).

Även enligt EU-direktivet om handräckning i skatteärenden (nr 2011/16/EU) ska den behöriga myndigheten i varje medlemsstat utse ett centralt kontaktkontor (artikel 4.2). Som framgått ovan är Skatteverket behörig myndighet enligt direktivet. Direktivet har införlivats i svensk rätt genom lagen (2012:843) och förordningen (2012:848) om administrativt samarbete inom Europeiska unionen i fråga om beskattning. Enligt 3 § i förordningen ska Skatteverket utse ett centralt kontaktkontor som ska ha huvudansvaret för kontakterna med andra medlemsstater i ärenden enligt lagen. Enligt Skatteverkets arbetsordning utövas funktionen centralt kontaktkontor av storföretagsavdelningen.

Den behöriga myndigheten får även utse kontaktorgan för det operativa arbetet med informationsutbyte, det vill säga hanteringen av ärenden om informationsutbyte i enskilda fall (artikel 4.2 i förordningarna, artikel 4.3 i direktivet, 4 § förordningen [2012:848] om administrativt samarbete inom Europeiska unionen i fråga om beskattning). Enligt Skatteverkets arbetsordning utförs det operativa informationsutbytet av storföretagsavdelningens punktskatteenhet samt avdelningens utlandsenheter i Malmö och Stockholm. Utlandsenheternas arbete är i sin tur fördelat så att varje enhet ansvarar för vissa länder.

Den behöriga myndigheten får även utse behöriga tjänstemän genom personligt förordnande (artikel 4.3 i förordning nr 904/2010, artikel 5.1 i förordning nr 389/2012, artikel 4.4 i direktivet, 4 § förordningen [2012:848] om administrativt samarbete inom Europeiska unionen i fråga om beskattning). Härigenom kan en person som inte tillhör det centrala kontaktkontoret eller ett kontaktorgan ges behörighet att utföra informationsutbyte, till exempel en skatterevisor i samband med en multilateral kontroll.

Vilken organisatorisk enhet och vilka personer hos Skatteverket som är behörig att utbyta information i ett visst ärende beror alltså på vilken rättsakt som är tillämplig och, när det gäller ärenden som ska hanteras av utlandsskattekontoren, vilket land det gäller.