Vid finansiella leasingavtal ska både leasetagaren och leasegivaren beräkna en ränta för beskattningsändmål. Räntan ska beräknas antingen enligt en huvudregel eller enligt en alternativregel.
Läs om hur ett företag ska redovisa ett finansiellt leasingavtal i redovisningen.
I och med de generella ränteavdragsbegränsningsreglerna behöver även en del av leasingavgifter vid finansiell leasing omfattas av begränsningarna. Den ekonomiska innebörden i vissa leasingtransaktioner är att det snarare är fråga om ett köp på kredit än om uthyrning av en tillgång (prop. 2017/18:245 s. 228). I dessa leasingavtal innehåller leasingavgiften dels en avgift dels en räntekomponent. Både leasetagaren och leasegivaren ska beräkna en ränta för beskattningsändmål. Räntan ska beräknas antingen enligt en huvudregel eller enligt en alternativregel.
Man skiljer mellan finansiella leasingavtal och operationella leasingavtal. Förenklat kan man säga att finansiella leasingavtal är avbetalningsköp eller köp som är lånefinansierat. De ekonomiska riskerna och fördelarna som är förknippade med att äga tillgången uteslutande eller så gott som uteslutande övergår i allt väsentligt från leasegivaren till leasetagaren. De avtal som inte är finansiell leasing är operationell leasing. Det är bara de finansiella leasingavtalen som omfattas av reglerna om att en räntekomponent ska beräknas för beskattningsändamål.
Både leasetagaren och leasegivaren omfattas av reglerna om att man ska beräkna en räntekomponent i det finansiella leasingavtalet.
Reglerna gäller för juridiska personer och svenska handelsbolag som har ingått finansiella leasingavtal (24 a kap. 1 § IL).Det gäller däremot inte följande företag
Bestämmelserna om att man ska beräkna en räntekomponent i finansiella leasingavtal gäller inte för leasetagare om de sammanlagda leasingavgifterna som företaget, eller företag som ingår i samma intressegemenskap, har för finansiella leasingavtal är mindre än en miljon kronor för beskattningsåret (24 a kap. 2 § IL). Regeln gäller oavsett om räntan framgår uttryckligt av avtalet eller inte.
Med företag i intressegemenskap avses företag som ingår i en koncern av sådant slag som anges i 1 kap. 4 § ÅRL. I intressegemenskapen ingår samtliga svenska handelsbolag och i utlandet delägarbeskattade juridiska personer som något av företagen, direkt eller indirekt, äger andelar i genom ett eller flera svenska handelsbolag eller i utlandet delägarbeskattade juridiska personer (24 a kap. 3 § första stycket IL). Om förutsättningarna inte är uppfyllda för att vara en intressegemenskap enligt årsredovisningslagens bestämmelser anses enligt 24 kap. 3 § andra stycket IL ett företag i intressegemenskap föreligga i följande två situationer.
Reglerna är tillämpliga när det finns ett finansiellt leasingavtal. Ett finansiellt leasingavtal anses föreligga enligt 24 a kap. 4 § IL om följande två förutsättningar är uppfyllda:
Definitionen av ett finansiellt leasingavtal ska tillämpas av både leasetagaren och leasegivaren. Definitionen är skriven så att reglerna ska tillämpas av parterna oberoende av varandra. Det innebär att parterna kan komma till olika slutsatser om kriterierna är uppfyllda eller inte. Avtalen kommer då att klassificeras olika hos leasegivaren och leasetagaren (prop. 2017/18:245 s. 235).
Det är den ekonomiska innebörden av transaktionen som är avgörande och inte avtalets juridiska form (prop. 2017/18:245 s. 234).
Vissa avtal som inkomstskattemässigt kommer att klassificeras som finansiella leasingavtal kommer i mervärdesskattehänseende att klassificeras som antingen en omsättning av en vara eller en tjänst. Läs mer om leasingavtal i momshänseende.
För det första ska leasegivaren under en avtalad period ge en leasetagare rätt att använda vissa tillgångar i utbyte mot betalning. De tillgångar som avses är andra tillgångar än inventarier enligt 18 kap. 1 § andra stycket IL (24 a kap. 4 § IL). De tillgångar som avses i 18 kap. 1 § andra stycket IL är immateriella tillgångar såsom t.ex. koncessioner, patent och varumärken.
De tillgångar som omfattas är materiella tillgångar såsom t.ex. maskiner och inventarier av olika slag och byggnader.
För det andra ska de ekonomiska riskerna och fördelarna som är förknippade med att äga tillgången uteslutande eller så gott som uteslutande överföras från leasegivaren till leasetagaren (24 a kap. 4 § IL).
Den skattemässiga definitionen av finansiella leasingavtal stämmer inte helt överens med den redovisningsmässiga definitionen av finansiella leasingavtal som den framgår av Bokföringsnämndens allmänna råd om årsredovisning och koncernredovisning (BFNAR 2012:1 punkt 20.3). De redovisningsmässiga reglerna har varit förebild för den skattemässiga definitionen men har justerats för att bättre passa in i skattelagstiftningen. Det är fråga om en självständig skattemässig reglering, vilket innebär att skattereglerna formellt är frikopplade från vad som gäller redovisningsmässigt. Även om utgångspunkten är att reglerna ska tolkas på samma sätt som för redovisningsändamål är varken Skatteverket eller domstolarna bundna av hur en viss transaktion har hanterats redovisningsmässigt. Skatteverket och domstolarna ska göra en självständig bedömning av om kriterierna är uppfyllda (prop. 2017/18:245 s. 234). Läs mer om den redovisningsmässiga definitionen av finansiella leasingavtal.
I förarbetena anges ett antal situationer som enskilt eller tillsammans normalt leder till att ett leasingavtal ska klassificeras som finansiellt (prop. 2017/18:245 s. 234). Exemplen är hämtade från Bokföringsnämnden allmänna råd om årsredovisning och koncernredovisning (BFNAR 2012:1 kommentaren till punkt 20.3). Exemplen är följande.
Vidare anges i förarbetena andra situationer som enskilt eller tillsammans indikerar att ett leasingavtal ska klassificeras som ett finansiellt leasingavtal. Även dessa exempel är hämtade från Bokföringsnämnden allmänna råd om årsredovisning och koncernredovisning (prop. 2017/18:245 s. 234). De exempel som anges är följande:
Vid beräkningen av räntekomponenten i ett finansiellt leasingavtal enligt alternativregeln används en del centrala begrepp. Begreppen stämmer överens med de som används inom redovisningen. I några fall har förtydliganden gjorts i skattebestämmelserna (prop. 2017/18:245 s. 243).
Begreppet minimileaseavgift definieras olika för leasetagaren och leasegivaren. För både leasegivaren och lesetagaren gäller enligt 24 a kap. 5 § IL att minimileaseavgiften är summan av följande två komponenter
Om leasingavgifterna innehåller en rörlig avgift som är jämförbar med en ränteutgift så ska den rörliga avgiften ingå i minimileaseavgifterna med den räntesats som gällde vid avtalets början (24 a kap. 5 § andra stycket IL). Skillnader i räntan i förhållande till den räntesats som gällde när avtalet ingicks är en rörlig avgift. Övriga rörliga avgifter, serviceavgifter och skatter ingår inte i minimileaseavgiften.
För leasegivaren ska även ett restvärde som har garanterats av en oberoende part ingå i minimileaseavgiften (24 a kap. 5 § tredje stycket IL).
Med begreppet rörlig avgift avses den del av leasingavgiften som inte är fast och som beräknas med utgångspunkt från andra faktorer än enbart att tid har gått (24 a kap. 6 § IL). Som exempel på andra faktorer anges i BFNAR 2012:1 årsredovisning och koncernredovisning i kommentaren till punkt 20.10 en viss procent av försäljningen, nyttjandenivå eller marknadsränta (prop. 2017/18:245 s. 379). Den rörliga avgiften kan också bestå av en räntedel om räntan i leasingavtalet är rörlig. Framtida förändringar i räntan i förhållande till räntesatsen som gällde när avtalet ingicks är att se som en rörlig avgift (prop. 2017/18:245 s. 244).
Med verkligt värde menas detsamma som i 4 kap 14 a § andra stycket ÅRL (24 a kap. 7 § IL). Enligt årsredovisningslagens bestämmelse avses med verkligt värde marknadsvärdet. Det beräknas på olika sätt beroende på vilken information man har om instrumentet. Läs mer om verkligt värde enligt 4 kap 14 a § andra stycket ÅRL.
Med nuvärde avses det diskonterade värdet av framtida kassaflöden (24 a kap. 8 § IL). Det innebär att man ska räknar om alla framtida betalningar till värdet det har vid tidpunkten då avtalet ingås (prop. 2017/18:245 s. 380).
Med den implicita räntan i ett finansiellt leasingavtal avses den diskonteringssats som för lesasegivaren innebär att summan av nuvärdet av minimileaseavgifterna och den del av tillgångens restvärde som inte är garanterat av någon överensstämmer med summan av det verkliga värdet för tillgången och direkta utgifter som uppkommer på grund av att avtalet ingås. Den implicita räntan är den ränta som gör att dessa två belopp blir lika stora. Bedömningen ska göras utifrån leasegivarens förhållanden (24 a kap. 9 § IL). Det innebär att det inte säkert att leasetagaren känner till den. Leasetagaren ska då använda den marginella låneräntan.
Med den marginella låneräntan avses den räntesats som leasetagaren skulle ha betalt enligt ett likvärdigt finansiellt leasingavtal. Om denna räntesats inte kan fastställas, är den marginella låneräntan den räntesats som leasetagaren skulle ha betalt när det finansiella leasingavtalet ingicks för en finansiering genom lån under motsvarande period och med motsvarande säkerhet (24 a kap. 10 § IL).
Räntan i ett finansiellt leasingavtal ska för leasetagaren beräknas enligt en huvudregel eller en alternativregel. Räntekomponenten som räknas fram omfattas av den generella avdragsbegränsningen i 24 kap. 9 - 29 §§ IL (24 a kap.11 § respektive 13 § IL). Den del av leasingavgiften som inte anses vara ränta är en vanlig rörelseutgift för företaget och är avdragsgill.
Enligt huvudregeln ska leasetagaren som har ingått ett finansiellt leasingavtal behandla en del av leasingavgiften som ränta. Räntedelen ska anses uppgå till den ränta som uttryckligen framgår av avtalet (24 a kap. 11 § IL). Det är inte tillräckligt att en uppgift om räntan finns i fakturan. För att regeln ska kunna tillämpas måste räntan uttryckligt framgå av avtalet. Om leasingavtalet innehåller en rörlig ränta bör dock uppgiften om räntans storlek i fakturan vara tillräcklig (prop. 2017/18:245 s. 238).
Räntekomponenten som räknas fram omfattas av den generella avdragsbegränsningen i 24 kap. 9 - 29 §§ IL (24 a kap. 11 § IL).
Om någon ränta inte uttryckligen framgår av avtalet eller att den ränta som framgår inte är marknadsmässig ska alternativregeln användas (24 a kap. 11 § IL).
Om huvudregeln inte får användas ska företaget tillämpa alternativregeln för att beräkna räntekomponenten (24 a kap. 11 § IL). Alternativregeln innebär att företaget beräknar en tänkt skuld för beskattningsändamål och utifrån den skulden räknar man en ränta. Räntedelen bryter man sedan ut från leasingavgiften. Resterande del av leasingavgiften ska anses vara en amortering som minskar den beräknade skulden kommande beskattningsår. Räntekomponenten som räknas fram omfattas av den generella avdragsbegränsningen i 24 kap. 9 - 29 §§ IL (24 a kap. 13 § IL).
Regleringen är frikopplad från redovisningen och det innebär att leasetagaren inte behöver ta in skulden i balansräkningen och räntan behöver inte klassificeras som ränta i resultaträkningen. Skulden respektive räntan är endast för beskattningsändamål.
Den beräknade skulden för beskattningsändamål hos leasetagaren motsvarar skyldigheterna enligt det finansiella leasingavtalet. När det finansiella leasingavtalet ingås ska skulden beräknas till lägsta av den leasade tillgångens verkliga värde och nuvärdet av minimileaseavgifterna. Till skuldens värde ska man även lägga sådana utgifter som direkt kan hänföras till att avtalets ingås (24 a kap. 12 § IL).
När företaget beräknar nuvärdet av minimileasingavgifterna ska man använda avtalets implicita ränta. Om företaget inte kan bestämma avtalets implicita ränta ska leasetagarens marginella låneränta användas (24 a kap. 12 § IL).
En del av minimileaseavgiften ska behandlas som ränta för beskattningsändamål. Räntan ska för varje beskattningsår beräknas med ett belopp som motsvarar en fast räntesats för skulden under respektive beskattningsår. Den fasta räntesatsen motsvaras den implicita räntan eller i förkommande fall den marginella låneräntan. Den del av minimileaseavgiften som inte behandlas som ränta ska ses om en amortering av den beräknade skulden (24 a kap. 13 § första stycket IL). Det gör att den beräknande skulden kommande beskattningsår kommer att vara längre.
Den beräknade räntan och sådana rörliga avgifter som inte ingår i minimileaseavgiften men som är jämförbara med en ränteutgift omfattas av den generella avdragsbegränsningen i 24 kap. 9 - 29 §§ IL (24 a kap. 13 § IL). Den del av leasingavgiften som inte behandlas som ränta ska i deklarationen behandlas som en rörelseutgift.
Räntan i ett finansiellt leasingavtal ska för leasegivaren beräknas enligt en huvudregel eller en alternativregel. Räntan som beräknas ska ingå i beräkningen av räntenettot vid tillämpningen av bestämmelserna i 24 kap. 21 - 29 §§ IL (24 a kap. 14 § respektive 16 § IL). Den del av leasingavgiften som inte anses vara ränta är en vanlig rörelseinkomst för företaget och är skattepliktig.
Enligt huvudregeln ska leasegivaren som har ingått ett finansiellt leasingavtal behandla en del av leasingavgiften som ränta. Räntedelen ska anses uppgå till den ränta som uttryckligen framgår av avtalet.
Räntan som beräknas ska ingå i beräkningen av räntenettot vid tillämpningen av bestämmelserna i 24 kap. 21 - 29 §§ IL (24 a kap. 14 § IL).
Om någon ränta inte uttryckligen framgår av avtalet eller att den ränta som framgår inte är marknadsmässig ska alternativregeln användas ( 24 a kap. 14 § IL).
Om huvudregeln inte får användas ska företaget tillämpa alternativregeln för att beräkna räntekomponenten (24 a kap. 14 § IL). Alternativregeln innebär att företaget beräknar en tänkt fordring för beskattningsändamål och utifrån den fordringen räknar man en ränta. Räntedelen bryter man sedan ut från leasingavgiften. Räntekomponenten som räknas fram ska ingå i beräkningen av räntenettot vid tillämpningen av bestämmelserna i 24 kap. 21 - 29 §§ IL (24 a kap. 16 § IL).
Regleringen är frikopplad från redovisningen och det innebär att leasegivaren inte behöver ta in fordran i balansräkningen och räntan behöver inte klassificeras som ränteintäkt i resultaträkningen. Fordran respektive klassificeringen av räntan är endast för beskattningsändamål. Den del av leasingavgiften som inte behandlas som ränta i deklarationen behandlas som en rörelseinkomst.
Den tänkta fordringen för beskattningsändamål hos leasegivaren motsvarar rättigheterna enligt det finansiella leasingavtalet. När det finansiella leasingavtalet ingås ska fordringens anskaffningsvärde anses uppgå till nuvärdet av summan av följande två komponenter:
När man beräknar nuvärdet ska avtalets implicita ränta användas (24 a kap. 15 § IL).
En del av leasingavgifterna för det finansiella leasingavtalet ska behandlas som ränta för beskattningsändamål. Räntedelen ska för varje beskattningsår beräknas så att förräntningen på den beräknade fordringen blir jämn (24 a kap. 16 § IL).