OBS: Detta är utgåva 2021.18. Sidan är avslutad 2022.
Här får du information om vad riktvärdet för tomtmark på en lantbruksenhet omfattar och hur det beräknas.
Enligt den grundläggande bestämmelsen för hur man värderar tomtmark ska riktvärdet beräknas för en värderingsenhet avseende sådan mark (12 kap. 1 § FTL). Från denna huvudregel ges i samma lagrum även möjlighet att beräkna riktvärdet utifrån värdet av en kvadratmeter tomtmark.
Värderingen av tomtmarken utgår från de värden, och andra förhållanden i fråga om värdefaktorer m.m., som gäller för normaltomten inom värdeområdet, och som anges i riktvärdeangivelsen för området. När man beräknar riktvärdet för tomtmark på en småhusenhet eller lantbruksenhet ska enligt huvudregeln följande värdefaktorer tillämpas (12 kap. 3 § FTL):
Alla värdefaktorer utom storlek ska klassindelas. För värdefaktorn storlek finns särskilda mätregler. För tomtmarken på en lantbruksenhet ska arealen anges i såväl hektar som kvadratmeter (20 kap. 5 § FTL). För övriga värdefaktorer ska man fastställa följande antal klasser m.m. (1 kap. 35 a § tredje stycket FTF):
För var och en av belägenhetsklasserna ska en belägenhetsfaktor inom intervallet 0,1–9,9 anges i riktvärdeangivelsen. Belägenhetsfaktorn utvisar värderelationerna mellan klasserna och ska för normaltomten vara 1,0.
Vad som sägs i 1–7 §§ Skatteverkets föreskrifter (SKVFS 2017:6) om värderingen av småhusenheter vid 2018 och senare års fastighetstaxeringar, ska även tillämpas på tomtmark som ingår i en lantbruksenhet (8 § SKVFS 2019:7). I princip gäller alltså samma klassificeringsgrunder som när man värderar tomtmark på småhusenheterna.
I fråga om värdefaktorerna fastighetsrättsliga förhållanden och närhet till strand finns dock vissa skillnader. Sättet att ta fram riktvärdet för tomtmark regleras genom formler i 1 kap. 35 c och 35 e §§ FTF.
Vid bristande tillgång till prisstatistik inom värdeområdet ska normaltomtens värde bestämmas med ledning av en tomtvärdetabell (5 kap. 5 a § FTL). Detta förfarande regleras närmare i 1 kap. 3 och 35 b §§ FTF.
Om det föreligger särskilda skäl ska riktvärdet beräknas med utgångspunkt i tomtmarkens värde per kvadratmeter (12 kap. 1 § FTL). Med särskilda skäl avses främst att tomtmarken saknar värdegrundande tomtindelning och är uppdelad på många ägare, d.v.s. flertalet värderingsenheter för tomtmarken utgör markområden som inte överensstämmer med blivande tomter (t.ex. exploateringsmark). Denna undantagsregel torde inte komma att tillämpas vid lantbrukstaxeringen.
För tomtmarken anger man inte värdenivån genom en rekommenderad nivåfaktor för värdeområdet, såsom man i regel gör för annan egendom. Värdenivån fastställs istället med utgångspunkt från det värde som rekommenderas för normaltomten och som anges i riktvärdeangivelsen (1 kap. 3 § tredje stycket FTF). Normaltomten är en tomt med genomsnittliga egenskaper inom värdeområdet.
Storleken avser tomtmarkens areal (12 kap. 3 § FTL). Denna ska för lantbruksenheter anges i såväl hektar som kvadratmeter (20 kap. 5 § FTL). Om tomtmarkens areal anges i kvadratmeter ska angivelsen göras i hela kvadratmeter (1 § SKVFS 2017:6). Man ska alltså tillämpa matematisk avrundning. Man gör inte någon ytterligare klassindelning av värdefaktorn (jfr 7 kap. 3 § FTL).
När man beräknar tomtmarkens riktvärde med utgångspunkt från en normaltomt tar man hänsyn till storleken genom att värdet av normaltomten ökas då värderingsenheten är större respektive minskas då värderingsenheten är mindre än normaltomten enligt formeln i 1 kap. 35 c § FTF. I riktvärdeangivelsen ska man enligt formeln ange vilken korrigering man ska göra av värdet för normaltomten då värderingsenhetens storlek över- eller understiger normaltomtens storlek.
Korrigeringsbeloppet i kronor per kvadratmeter anges i riktvärdeangivelsen för varje värdeområde för tomtmark. Man får dock endast korrigera värdet nedåt till halva normaltomtens storlek eller uppåt till dubbla normaltomtens storlek enligt den nämnda formeln. Om storleken är under halva normaltomtens storlek eller över dubbla normaltomtens storlek påverkas således inte värdet av storleken.
Med vatten och avlopp avses i vilken utsträckning och på vilket sätt tomtmarken har tillgång till vatten och avlopp (12 kap. 3 § FTL).
Värdefaktorn vatten och avlopp ska delas in i sex klasser (VA-klasser) 1 kap. 35 a § FTF. Vid FFT 20 ska 5 § i SKVFS 2017:6 tillämpas enligt 8 § SKVFS 2019:7. Där föreskrivs grunderna för klassindelningen.
Värdefaktorn vatten och avlopp ska indelas i följande sex klasser (VA-klasser):
Med vatten avses att värderingsenheten har tillgång till drickbart vatten.
Med kommunalt vatten eller kommunalt wc-avlopp avses att fastigheten är ansluten till en allmän va-anläggning.
Med allmän va-anläggning avses en sådan anläggning som omfattas av lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar.
Med enskilt vatten eller enskilt wc-avlopp avses att värderingsenheten är ansluten till en enskild anläggning.
Med enskild anläggning avses sådan anläggning som anges i lagen (2006:412) om allmänna vattentjänster. En enskild anläggning kan omfatta en eller flera fastigheter.
Värderingsenheten bör anses vara ansluten till allmän va- anläggning om den är tekniskt ansluten så att anläggningen kan brukas för värderingsenheten (SKV A 2019:14).
Om någon teknisk anslutning inte gjorts så bör, enligt det allmänna rådet, värderingsenheten ändå anses vara ansluten, förutsatt att huvudmannen upprättat en förbindelsepunkt, underrättat fastighetsägaren och fordrat betalning av avgiften för anslutningen.
En gemensamhetsanläggning som inte är ansluten till en allmän va-anläggning bör enligt det allmänna rådet anses utgöra en sådan anläggning som hänförs till en klass där enskilt vatten eller wc-avlopp förutsätts. Wc-avloppet bör vara godkänt av kommunen för att beaktas.
I riktvärdeangivelsen för tomtmarken för värdeområdet ska – eftersom riktvärdeangivelsen utgår från normaltomtens värde – man ange vilken klasstillhörighet som normaltomten förutsätts ha när det gäller VA. Vidare ska man i riktvärdeangivelsen ange skillnaden mellan två på varandra följande VA-klasser. Värdet korrigeras med hänsyn till den angivna skillnaden, i enlighet med tomtvärdeformeln i 1 kap. 35 c § FTF.
Korrigeringsbeloppet bestäms så att det svarar mot en femtedel av värdeskillnaden mellan klasserna VA 1 och VA 6.
Normalt svarar ett korrigeringsbelopp mot en femtedel av 75 procent av (värdeinverkan av) kostnaden för anslutning till en allmän va-anläggning. Om prisskillnaden mellan fastigheter med respektive utan VA-anslutning är mindre än vad kostnaden för en anslutning är, ska detta ha beaktats när korrigeringsbeloppet bestämdes.
Om normaltomten för ett värdeområde tillhör VA-klass 2 och den tomt som ska taxeras tillhör VA-klass 4, ska riktvärdet minskas med två korrigeringsbelopp.
Fastighetsrättsliga förhållanden bestäms med hänsyn till om värderingsenheten för tomtmark utgör självständig fastighet eller inte (12 kap. 3 § FTL).
Om värderingsenheten inte utgör en självständig fastighet ska man även ta hänsyn till möjligheten att värderingsenheten kan bilda en egen fastighet. Detta gäller dock inte om värderingsenheten är belägen inom ett område med byggnader av likartad karaktär som ligger i en grupp och som uppförts samtidigt eller under en begränsad tidsperiod (grupphusområde).
En värderingsenhet som utgör en självständig fastighet ska jämställas med en värderingsenhet där det finns småhus som utgör brukningscentrum för en lantbruksenhet.
Med en självständig fastighet avses egendom som enligt 19 kap.1 § fastighetsbildningslagen (1970:988) ska redovisas som fastighet, vilket innebär (SKV A 2019:14):
Värdefaktorn fastighetsrättsliga förhållanden ska indelas i två klasser för värderingsenheter belägna i grupphusområde och tre klasser för övriga värderingsenheter (FR-klasser) 1 kap. 35 a § FTF. Vad som sägs i 1–7 §§ Skatteverkets föreskrifter (SKVFS 2017:6) om värderingen vid förenklad fastighetstaxering av småhusenheter 2018 ska tillämpas även i fråga om tomtmark som ingår i en lantbruksenhet (8 § SKVFS 2019:7). Vid klassindelningen av värdefaktorn fastighetsrättsliga förhållanden ska man dock beakta att värderingsenheter med småhus ska indelas i klass 1 om småhuset utgör brukningscentrum för en lantbruksenhet enligt 8 kap. 3 § FTL och ska jämställas med självständig fastighet enligt 12 kap. 3 § FTL.
Värdefaktorn fastighetsrättsliga förhållanden för tomtmark för en värderingsenhet som inte ligger inom ett grupphusområde ska indelas i följande tre klasser (FR-klasser) 6 § SKVFS 2017:6:
För en värderingsenhet som ligger inom ett grupphusområde ska värdefaktorn indelas i följande två klasser, enligt samma föreskrift:
Ett grupphusområde kännetecknas av att det är fråga om en tätbebyggd grupp av småhus som har uppförts samtidigt eller under en begränsad tidsperiod och som har i huvudsak likartad karaktär enligt prop. 2000/01:121 (s. 38). Det går inte att ange exakt hur många hus det bör vara fråga om, men normalt bör det vara minst fem. Undantaget gäller inte komplementbyggnader i villakvarter, gäststugor av olika slag och fritidshus på arrenderad mark.
Ett grupphusområde definieras som ett område som är eller kan bebyggas med minst sex radhus, kedjehus, parhus eller friliggande småhus med likartad utformning, om området är detaljplanelagt. Med en begränsad tidsperiod avses en treårsperiod. Med byggnader som uppförs samtidigt eller under en begränsad tidsperiod avses att småhusen är eller avses bli uppförda av samma exploatör (SKV A 2019:14).
En värderingsenhet som inte ingår i ett grupphusområde och som utgör en eller flera självständiga fastigheter ska föras till klass 1. Till klass 2 förs värderingsenheter som kan bilda en självständig fastighet. Till klass 3 förs värderingsenheter som inte kan bilda en självständig fastighet. Tomtmark med brukningscentrum jämställs med självständig fastighet.
Värdefaktorn fastighetsrättsliga förhållanden avseende klass 2 för en värderingsenhet som inte ingår i ett grupphusområde bör klassindelas på följande sätt.
Värderingsenheten bör anses kunna bilda en självständig fastighet endast i de fall det inte råder någon tveksamhet om detta. En värderingsenhet förutsätts normalt kunna bilda en självständig fastighet i två fall.
En värderingsenhet (bebyggd eller obebyggd) till ett eller flera friliggande småhus kan bilda en självständig fastighet utom detaljplanen om
En värderingsenhet (bebyggd eller obebyggd) till ett eller flera friliggande småhus kan bilda en självständig fastighet inom detaljplanen om
En värderingsenhet som är bebyggd med (eller som är avsedd att bebyggas med) radhus eller kedjehus, kan bilda en självständig fastighet om
tomtmarken är bebyggd med ett småhus, ligger inom detaljplanen och denna plan inte hindrar att enheten kan avskiljas
tomtmarken är obebyggd men avsedd att bebyggas med ett småhus, ligger inom detaljplanen och denna plan inte hindrar att enheten kan avskiljas.
Om en värderingsenhet för tomtmark som inte ingår i ett grupphusområde tillhör klass 2 eller 3 för fastighetsrättsliga förhållanden, bör värdet korrigeras (SKV A 2019:14). Om värderingsenheten tillhör klass 2, bör ett avdrag göras med 40 000 kr. Om värderingsenheten tillhör klass 3, bör det beräknade värdet multipliceras med nedräkningsfaktorn 0,5 för fastighetsrättsliga förhållanden. Värdet som beräknas för klass 3 bör dock inte överstiga värdet för en motsvarande värderingsenhet i klass 2. Riktvärdet av en värderingsenhet för tomtmark i klass 3 bör inte överstiga det dubbla riktvärdet av byggnaderna på tomtmarken. Om riktvärde inte bestämts för byggnaderna, bör värdet av tomtmarken inte överstiga 100 000 kr.
För en värderingsenhet som ingår i ett grupphusområde kan indelningen göras i endast en av två klasser. Till klass 1 ska värderingsenheter för tomtmark som utgör en eller flera självständiga fastigheter föras. All övrig tomtmark ska klassificeras i klass 2.
Om en värderingsenhet som ingår i ett grupphusområde tillhör klass 2 för fastighetsrättsliga förhållanden bör det beräknade riktvärdet multipliceras med nedräkningsfaktorn 0,6 för fastighetsrättsliga förhållanden (SKV A 2019:14). Riktvärdet av en värderingsenhet i klass 2 bör inte överstiga det dubbla riktvärdet av byggnaderna på tomtmarken. Om värdet av byggnaderna inte är bestämt, bör riktvärdet av tomtmarken inte överstiga 100 000 kr.
Tomtmark med ett brukningscentrum ska enligt 12 kap. 3 § FTL jämställas med en självständig fastighet, och ska därför indelas i klass 1 för värdefaktorn fastighetsrättsliga förhållanden (8 § SKVFS 2019:7).
Med typ av bebyggelse avses om värderingsenheten för tomtmarken är bebyggd med (eller avsedd att bebyggas med) friliggande småhus, kedjehus eller radhus (12 kap. 3 § FTL). En värderingsenhet för tomtmark som ingår i en lantbruksenhet och där dess brukningscentrum är beläget ska anses vara bebyggd med friliggande småhus.
Värdefaktorn typ av bebyggelse ska indelas i klasserna (2 § SKVFS 2017:6):
tomtmark för friliggande hus (F)
tomtmark för kedjehus m.m. (K)
tomtmark för radhus (R).
Med friliggande hus avses enligt föreskriften ett småhus som inte är sammanbyggt med ett annat småhus.
Med kedjehus m.m. avses ett småhus som inte utgör ett friliggande hus eller ett radhus. Med radhus avses varje småhus i en rad om minst tre hus, vars bostadsdelar är direkt sammanbyggda med varandra.
Indelningen i de tre bebyggelseklasserna görs på grundval av klassindelningen av värdefaktorn byggnadskategori för de småhus som är belägna på tomtmarken.
Med närhet till strand avses tomtmarkens läge i förhållande till strand (12 kap. 3 § FTL). Värdefaktorn ska indelas i minst tre och högst sju klasser, varav en klass ska utgöra strand, en eller flera klasser strandnära och en klass inte strand eller strandnära.
Värdefaktorn ska indelas i fyra klasser (belägenhetsklasser) 1 kap. 35 a § FTF. Vid FFT 20 ska klassindelningen enligt 3 och 4 §§ SKVFS 2017:6 tillämpas enligt följande grunder (8 § SKVFS 2019:7).
Värdefaktorn närhet till strand ska med utgångspunkt från det horisontellt mätta minsta avståndet mellan byggnadsplatsen och strandlinjen, indelas enligt följande tabell om inget annat föreskrivs i 4 § SKVFS 2017:6.
Tabellen visar byggnadsplatsens avstånd från strandlinjen för de fyra olika belägenhetsklasserna.
Belägenhetsklass |
Byggnadsplatsens avstånd från strandlinjen |
1. (strand) |
högst 75 m och egen strand |
2. (strandnära) |
högst 75 m utan egen strand |
3. (strandnära) |
mer än 75 m men högst 150 m |
4. (inte strand eller strandnära) |
mer än 150 m |
En värderingsenhet avseende tomtmark för småhus ska indelas i belägenhetsklass 1 under följande förutsättningar (4 § SKVFS 2017:6):
En värderingsenhet som saknar förutsättningar för att indelas i belägenhetsklass 1, men där byggnadsplatsen ligger högst 75 m från strandlinjen, indelas i belägenhetsklass 2. Detsamma gäller en värderingsenhet med egen strand, om byggnadsplatsen ligger högst 75 m från strandlinjen, och om stranden används som badplats eller liknande av allmänheten i annat än ringa omfattning.
En värderingsenhet där byggnadsplatsen ligger mer än 75 m men högst 150 m från strandlinjen, indelas i belägenhetsklass 3.
Om kortast möjliga gångavstånd från byggnadsplatsen till strandlinjen är mer än 300 m, ska enligt samma föreskrift en värderingsenhet som enligt huvudregeln indelas i belägenhetsklass 2 eller 3, i stället hänföras till belägenhetsklass 4.
Avståndet till stranden bör mätas från huvudbyggnaden eller, för obebyggda tomter, från en lämplig byggnadsplats för huvudbyggnaden (SKV A 2019:14).
En värderingsenhet som avser tomtmark för småhus på en lantbruksenhet omfattar endast mark som hävdas som tomt. Om en sådan värderingsenhet inte har någon egen strand, bör den inte indelas i belägenhetsklass 1. Detta gäller även om den mellanliggande marken ingår i samma taxeringsenhet som tomtmarken och oavsett vilket ägoslag den mellanliggande marken tillhör.
När det gäller vad som ska anses vara hav, insjö eller vattendrag bör man enligt (SKV A 2019:14) avse områden där strandskydd råder enligt 7 kap. 13 och 14 §§ miljöbalken. Tillämpningsområdena för denna regel är normalt angivna på kartor hos länsstyrelsen.
Om en värderingsenhet ligger vid eller i närheten av ett vattendrag, t.ex. en liten bäck eller ett större dike, som saknar betydelse för tomtmarkens värde eller som påverkar värdet i endast ringa omfattning, så bör vattendraget vid fastighetstaxeringen inte anses som ett sådant vattendrag som beskrivs i (SKV A 2019:14).
Strandskydd råder vid havet och vid insjöar och vattendrag (7 kap. 13 § miljöbalken). Syftet med strandskyddet är att trygga förutsättningarna för allmänhetens friluftsliv, och att bevara goda livsvillkor på land och i vatten för växt- och djurlivet. Strandskydd råder vid havet och vid insjöar och vattendrag. Strandskyddet omfattar land- och vattenområdet upp till 100 meter från strandlinjen vid normalt medelvattenstånd (strandskyddsområde) 7 kap 14 § miljöbalken.
För att korrigera normaltomtens värde med hänsyn till tomtens närhet till strand ska man för att beräkna tomtmarkens riktvärde tillämpa en belägenhetsfaktor som man multiplicerar normaltomtens värde med.
En belägenhetsfaktor ska anges i riktvärdeangivelsen för belägenhetsklassen 1 (strand) och för belägenhetsklassen 2 (strandnära), 1 kap. 35 a § FTF. Belägenhetsfaktorerna ska anges med en decimal inom intervallet 0,1–9,9. Belägenhetsfaktorn för normaltomten är alltid 1,0.
För belägenhetsklasserna 3 och 4 ska belägenhetsfaktorerna bestämmas enligt en FB-tabell som finns i bilaga 12 i SKV A 2019:14. Värdet av värderingsenheten ska multipliceras med belägenhetsfaktorn enligt riktvärdeangivelsen, för den belägenhetsklass som värderingsenheten tillhör, på det sätt som framgår av formeln i 1 kap. 35 c § FTF.
I riktvärdeangivelsen för värdeområdet som finns på riktvärdekartan anges belägenhetsfaktorerna i tur och ordning för belägenhetsklasserna strand (klass 1) och strandnära (klass 2). Belägenhetsfaktorn för normaltomten ska vara 1,0. Om samma värde ska tillämpas i samtliga klasser är beteckningen B 1,0/1,0.
Riktvärdena för värderingsenheter som omfattar tomtmark för småhus – som ifråga om storlek och klassindelningsdata för övriga värdefaktorer avviker från normaltomten – bestäms och redovisas enligt följande formel (1 kap. 35 c § FTF) om inget annat föreskrivs enligt 35 d §:
RV = ⎨[RN + M × (AV-AN)] × B + V × (KN-KV)⎬ × F
RV |
riktvärdet för värderingsenheten |
RN |
riktvärdet för normaltomten |
M |
korrektionsbelopp för avvikande storlek i kronor per kvadratmeter |
AV |
värderingsenhetens storlek, dock lägst 0,5 × AN och högst 2 × AN |
AN |
normaltomtens storlek |
B |
belägenhetsfaktorn för den belägenhetsklass, som värderingsenheten tillhör |
V |
korrektionsbelopp i kronor för en avvikande VA-klass |
KN |
normaltomtens VA-klass |
KV |
värderingsenhetens VA-klass |
F |
nedräkningsfaktorn för den klass av fastighetsrättsliga förhållanden som värderingsenheten tillhör |
Korrektionsbeloppet M ska anges i hela femtal kronor per kvadratmeter. Korrektionsbeloppet V ska anges i hela 2 000-tal kronor. Beräkningen ska göras i den ordning som formeln anger. Efter varje multiplikation avrundas produkten nedåt till helt tusental kronor.
Om värderingsenheten har de egenskaper som krävs för en normaltomt utgör det angivna värdet för normaltomten riktvärdet för enheten. Om värderingsenheten avviker från normaltomten i fråga om storlek, belägenhet, VA eller fastighetsrättsliga förhållanden, ska värderingsenhetens värde korrigeras.
Riktvärdet för en värderingsenhet som utgör tomtmark bestäms i fem steg i följande ordning.
Korrigering görs med hänsyn till de fastighetsrättsliga förhållandena för FR-klass 3 med angiven nedräkningsfaktor, och för FR-klass 2 genom ett avdrag med 40 000 kr. Värdet avrundas nedåt till hela tusental kronor.
För att beräkna tomtmarkens värde, när detta i anges i kronor per kvadratmeter tomtmark i riktvärdeangivelsen, ska följande formel användas (1 kap. 35 e § FTF):
R = V × S
R |
riktvärdet |
V |
tillämpligt värde i kronor per kvadratmeter |
S |
värderingsenhetens tomtmarkareal i kvadratmeter |
Efter multiplikationen ska produkten avrundas nedåt till hela tusental kronor.
Ett värde i kronor per kvadratmeter avser normalt s.k. rå tomtmark, d.v.s. tomtmark för vilken man inte vidtagit några exploateringsåtgärder. Det är därför bara aktuellt att göra korrigeringar av värdet för VA-klass 6.