Vad innebär skuldsanering?

Syftet med en skuldsanering

Det huvudsakliga syftet med en skuldsanering är att den ska vara rehabiliterande genom att svårt överskuldsatta personer (ofta kallade evighetsgäldenärer) får en möjlighet att lösa sina ekonomiska problem. De ska på det sättet få en chans till ett dräg­ligare och mer samhälls­nyttigt liv. En skuldsanering medför flera positiva effekter för gäldenären. Förutom att gäldenären blir kvitt sin skuldbörda så motiveras även personen att förbättra sin ekonomiska situation över huvud taget. Samtidigt måste rehabiliteringssyftet vägas mot borgenär­ernas intresse av att få betalt för sina fordringar.

Ett annat syfte är att möjligheterna till skuldsanering ska verka preventivt genom att det inte blir lika lätt att få krediter och att färre människor därför hamnar i situationer med en övermäktig skuld­börda.

Slutligen är ett syfte att borgenärerna ska gynnas av en skuldsanering på så sätt att gäldenären kan betala åtminstone någon del av sina skulder. I förlängningen bör också sam­hället i stort gynnas eftersom man kan förvänta sig att det kan bidra till ökade skatteintäkter och minskade sociala kostnader (SOU 2013:72 s. 62 och s.176).

Ändrade regler om skuldsanering

Den tidigare skuldsaneringslagen från 2006 (SksanL) ersattes den 1 november 2016 av en ny skuldsaneringslag (NSksanL). Reformen syftar till att

• förbättra kunskapen i samhället om möjligheten till skuldsanering (främst genom information från Kronofogden)
• i ett tidigare skede hjälpa skuldsatta som riskerar att fastna i skuldfällan (genom insatser från Kronofogden och kommunernas budget- och skuldrådgivning)
• utforma förfarandet på ett enklare och effektivare sätt, för att möjliggöra för fler att ansöka om och genomgå skuldsanering.

Den gamla lagen upphörde alltså att gälla den 1 november 2016. Det innebär att den nya lagen tillämpas även i pågående ärenden hos Kronofogden där inledandebeslutet har meddelats före den 1 november. Undantag gäller dock för de nya bestämmelserna om interimistisk betalning under inledandefasen (18 § NSksanL) och om att inledandefasen ska räknas av vid bestämmandet av betalningsplanens längd (34 § tredje stycket NSksanL). Dessa bestämmelser ska tillämpas endast i ärenden där inledandebeslutet har fattats den 1 november eller senare (punkt 3 i övergångsbestämmelserna till NSksanL).

I ärenden där beslutet om skuldsanering har fått laga kraft före den 1 november gäller fortfarande den gamla lagens bestämmelser. Undantag kan dock komma att gälla i ett avseende: Om det lagakraftvunna beslutet skulle komma att omprövas (med stöd av gamla bestämmelser) så kan gäldenären begära att den nya ordningen med Kronofogden som betalningsförmedlingsorgan ska tillämpas på det ändrade beslutet om skuldsanering (punkt 4 och 5 i övergångsbestämmelserna till NSksanL).

Högsta domstolen har prövat frågan hur övergångsbestämmelserna till den nya skuldsaneringslagen ska tillämpas vid prövning av ett överklagat beslut om skuldsanering som inte fått laga kraft vid ikraftträdandet av lagen. Högsta domstolen fastslog att den nya skuldsaneringslagen ska tillämpas vid prövning av ett överklagat skuldsaneringsbeslut som har meddelats med stöd av 2006 års lag men inte fått laga kraft före den 1 november 2016 (NJA 2017 s. 754).

Vilken verkan har ett beslut att inleda skuldsanering?

Om Kronofogden inte avslår eller avvisar gäldenärens ansökan så ska myndigheten snarast besluta om att inleda ett skuldsaneringsförfarande (inledandebeslut, 17 § NSksanL).

Inledandebeslutet kungörs i Post- och Inrikes Tidningar så att var och en som har en fordran mot gälde­nären ska kunna anmäla denna till Kronofogden. I kungörelsen anges dagen för beslutet och vilken som är den sista dagen för att anmäla ford­ringar mot gäldenären. Borge­närerna har normalt en månad på sig att anmäla sina ford­ringar (19 § NSksanL).

De borgenärer som är kända i ärendet får också en särskild underrättelse om att skuldsanering har inletts (21 § NSksanL).

Okända fordringar prekluderas

Om en fordran omfattas av en skuldsanering och borgenären inte anmäler fordringen i skuldsaneringsärendet, så faller fordringen bort (prekluderas). Preklusionen innebär att fordringen omfattas av skuldsaneringen, men borgenären får ingen betalning och kan inte heller i något annat sammanhang göra fordringen gällande mot gäldenären (47 § NSksanL).

Preklusion inträder inte enbart av det skälet att borgenären har missat att anmäla sin fordran inom anmälningsfristen i 19 § NSksanL. En underlåtenhet att anmäla fordringen inom den fristen är inte förenad med någon rättsverkan. För preklusion krävs det att borgenären har missat att anmäla fordringen innan ärendet definitivt har avgjorts, d.v.s. preklusion inträder först sedan skuldsaneringsbeslutet har vunnit laga kraft. Om en borgenär under överklagandetiden upptäcker en missad anmälan så kan alltså borgenären överklaga beslutet för att på så vis göra gällande sin fordran och få den beaktad i skuldsaneringsförfarandet ( NJA 2017 s. 357).

Fordringar som har uppkommit före inledandebeslutet omfattas

I en skuldsanering ingår i princip alla fordringar som har uppkommit före inledandebeslutet (30 § NSksanL)

Det finns inga särskilda bestämmelser som reglerar uppkomsten av skatte- och avgiftsfordringar. De allmänna principer som har utarbetats genom domstolarnas praxis är alltså tillämpliga även på sådana fordringar.

Bestämmelsen i 30 § NSksanL omfattar även fordringar på tull och mervärdesskatt, som direkt respektive indirekt ingår som en del av EU:s egna medel. De EU-rättsliga reglerna om skyldighet att uppbära den mervärdesskatt som ska betalas i respektive stat hindrar enligt EU-domstolen inte en avskrivning av mervärdesskatt genom skuldsanering (se Skatteverkets rättsfallskommentar om avskrivning av mervärdesskatteskulder efter avslutad konkurs). Likaså får artikel 124 i EU:s tullkodex tolkas som att det är förenligt med EU-rätten att en tullskuld kan komma att falla bort på grund av ett skuldsaneringsförfarande (se Särskilt om ackord för tull och mervärdesskatt).

Verkställighetsförbud inträder

Ett beslut om att inleda ett skuldsaneringsförfarande medför att sådana fordringar som har uppkommit före beslutet inte längre kan verkställas enligt reglerna i utsökningsbalken. Efter inledandebeslutet kan alltså Kronofogden inte besluta om utmätning eller betalningssäkring för dessa fordringar, och pågående verkställighet ska omedelbart avbrytas. Om det t.ex. pågår löneutmätning, för annat än familjerättsliga underhållsbidrag, eller om gäldenären har en avbetalningsplan för allmänna mål när skuldsaneringen inleds ska dessa avbrytas. Om egendom har utmätts före beslutet om inledande av skuldsanering, står sig dock utmätningen och verkställighetsåtgärderna får fullföljas så att t.ex. försäljning och fördelning kan ske på vanligt sätt (42 § NSksanL).

Verkställighetsförbudet gäller från det att skuldsaneringen har inletts och under hela den tid som Kronofogden handlägger ärendet, och även efter om skuldsaneringsärendet överklagas. Men domstolen kan på begäran av en borgenär besluta att häva verkställighetsförbudet (42 § andra stycket NSksanL). Den möjligheten är avsedd att utnyttjas i de fall gäldenären har överklagat ett skuldsaneringsbeslut trots att det är mer eller mindre uppenbart att skuldsanering inte kan beviljas. I ett sådant fall finns det ingen anledning att gäldenären under en längre tid ska vara skyddad mot indrivningsåtgärder (se prop 1993/94:123 s. 228).

Fordringar som har uppkommit efter inledandebeslutet omfattas inte

En fordran på skatt eller avgift som uppkommit efter ett inledandebeslut ska redovisas och betalas av gäldenären som vanligt. Det kan alltså även bli fråga om verkställighet enligt utsökningsbalken för en sådan fordran. Fordringar som påförs av andra myndig­heter bevakas och överlämnas till Kronofogden för verkställighet av de debiterande myndigheterna själva.

Skatteverket anser att om nya skatte- eller avgiftsfordringar uppkommer kan verket i begränsade fall bevilja ett kort betalningsanstånd på grund av synnerliga skäl (63 kap. 15 § SFL). Det ska vara fråga om enstaka tillfälliga betalningssvårigheter som uppkommit oförvållat och som kan avhjälpas genom ett kortare anstånd (tre månader) med betalningen. Anstånd på annan grund är i princip utesluten.

Skatteverket har möjlighet att informera Kronofogden om sådant som är av betydelse för prövningen av skuldsaneringsärendet (59 § NSksanL). Exempel på en sådan situation kan vara att nya fordringar uppkommer mellan inledandebeslutet och beslutet om skuldsanering. Då så ska Skatteverket informera Kronofogden om detta i samband med att Skatteverket anmäler sina fordringar eller yttrar sig över förslaget till skuldsanering. Detta kan leda till att Kronofogden avslår en ansökan om skuldsanering med motiveringen att förutsättningarna för skuldsanering inte är uppfyllda.

Gäldenären ska normalt börja betala vid inledandet

I samband med inledandebeslutet ska Kronofogden även bestämma vilket belopp gäldenären ska betala fram till dess att frågan om skuldsanering slutligt har avgjorts eller något annat har bestämts (interimistiska betalningar i avvaktan på ett lagakraftvunnet skuldsaneringsbeslut). Dessa betalningar ska ske månatligen till Kronofogden, med undantag för juni och december, som är betalningsfria månader (18 § NSksanL, jämfört med 38 § första stycket NSksanL). Om Kronofogden bedömer att det inte finns något betalningsutrymme så bestäms det interimistiska beloppet till 0 kronor (ett s.k. nollbeslut).

Hur ska gäldenärens fordran på återbetalning av skatt hanteras efter ett inledandebeslut?

Skuldsaneringslagen reglerar inte borgenärernas möjlighet att kvitta bort en fordran som omfattas av skuldsaneringen mot en fordran som gäldenären har mot borgenären.

Möjligheten till kvittning vid skuldsanering avgörs enligt allmänna civilrättsliga principer. Eftersom kvittningen kan göras ända fram till dess att beslutet om att bevilja skuldsanering vinner laga kraft, så kan det inträffa att statens fordran minskar genom kvittning eller avräkning efter det att Kronofogden har beslutat om skuldsanering men innan beslutet har vunnit laga kraft. Om Kronofogden inte kan rätta i betalningsplanen så kommer staten i praktiken att få betalt med en högre procentandel än vad som anges i skuldsaneringsbeslutet. Totalt sett kan dock Skatteverket självklart inte tillgodogöra sig en större betalning än vad som svarar mot fordringens ursprungliga belopp.

Kronofogden ska ta hänsyn till ett preliminärt beräknat överskott av slutlig skatt när myndigheten beslutar om en betalningsplan (NJA 1999 s. 248). Det kan inträffa att det preliminära beloppet ändras när Skatteverket, efter det att skuldsaneringen vunnit laga kraft, fattar beskattningsbeslutet. Om överskottet visar sig överstiga det beräknade beloppet så ska gäldenären få ut mellanskillnaden. En borgenär kan i sådant fall överväga om hen ska begära omprövning av skuldsaneringen. Skatteverket har sällan anledning att överväga detta om det inte är fråga om större belopp. Om överskottet understiger det beräknade beloppet kan gäldenären begära omprövning om denne i och med detta inte kan fullfölja betalningarna enligt planen.

Vad händer om skuldsaneringsförfarandet avbryts efter inledandebeslutet?

Det kan inträffa att gäldenären gör interimistiska betalningar till Kronofogden efter ett inledandebeslut, och att förfarandet härefter avbryts genom att ansökan avslås eller avvisas eller att ärendet avskrivs efter en återkallelse. I så fall är huvudregeln att pengarna ska betalas tillbaka till gäldenären. Återbetalning kan ske först när beslutet om avslag, avvisning eller avskrivning har fått laga kraft. Återbetalning till gäldenären ska dock inte ske om inledandebeslutet innebar att ett pågående utmätningsförfarande avbröts. I så fall ska pengarna fördelas mellan de fordringar där utmätning pågick vid inledandebeslutet (56 § NSksanL).

Efter att skuldsaneringsförfarandet har avbrutits genom ett lagakraftvunnet beslut så kan borgenärernas fordringar på nytt läggas till grund för utmätning hos gäldenären.

Vilken verkan har ett beslut om skuldsanering?

Skuldsanering innebär att gäldenären genom ett beslut av Kronofogden (eller domstol) helt eller delvis befrias från ansvar för betalning av sina skulder (47 § NSksanL). Genom beslutet befrias gäldenären även från betalning av fordringar som inte är kända i skuldsaneringsärendet.

Skuldsaneringen medför att rätten till ränta eller dröjsmålsavgift på en fordran som omfattas av skuldsaneringen faller bort för tiden efter den dag då inledandebeslutet meddelades (47 § andra stycket NSksanL).

Exempel: Om huvudfordran, t.ex. en fordonsskatt, ingår i skuldsaneringen så faller en dröjsmålsavgift som påförts efter inledandebeslutet bort med stöd av andra stycket, även om dröjsmålsavgiften inte omfattas av skuldsaneringen.

En överenskommelse som innebär att gäldenären eller tredje man tillförsäkrar någon borgenär bättre villkor än enligt skuldsaneringen är ogiltig (58 § NSksanL).

Vissa fordringar är undantagna

Kronofogden kan bestämma att vissa fordringar inte ska ingå i skuldsaneringen (32 § första stycket NSksanL). I paragrafen anges att det kan bestämmas att fordringar som på olika sätt är villkorade, inte till beloppet fastställda eller inte förfallna till betalning inte ska omfattas av skuldsaneringen. Enligt huvudregeln omfattas de av en skuldsanering, men Kronofogdemyndigheten kan alltså i det enskilda fallet bestämma att fordringen inte ska omfattas. Mot bakgrund av att det övergripande syftet med en skuldsanering är att gäldenären ska befrias från ansvaret för de skulder som omfattas av skuldsaneringen och som betalningsplanen inte ålägger gäldenären att betala, bör det fordras skäl av viss tyngd för att undantagsregeln i 32 § ska tillämpas. När det är fråga om en fordran som kan förväntas förfalla till betalning innan eller under den tid som betalningsplanen löper, bör det i allmänhet krävas särskilt tunga skäl för att skulden ska undantas (NJA 2020 s. 1101).

Det finns även fordringar som alltid är undantagna från skuldsanering (31 § NSksanL). Om Kronofogden har utmätt egendom innan inledandebeslutet så har utmätningsfordringen fått förmånsrätt och deltar inte i förfarandet. Inte heller fordringar med panträtt omfattas, till den del panten räcker till betalning. Pantens värde ska bestämmas med ledning av en värdering som ska göras utifrån den tidpunkt när skuldsaneringen inleds (se prop. 1993/94:123 s.129). Det krävs dock att panten utgörs av gäldenärens egendom. Om någon annan än gäldenären har upplåtit panträtt i sin egendom som säkerhet för en fordran mot gäldenären (tredjemanspant) så omfattas fordringen av skuldsaneringen (NJA 2016 s. 73).

Om gäldenären helt eller delvis bestrider en fordran så anses denna vara tvistig och ska då inte heller vara med i förfarandet. Ett typfall på en tvistig fordran är när gäldenären har överklagat en skattefordran.

En borgenär som har en tvistig fordran måste dock anmäla denna i skuldsaneringsförfarandet för att fordran ska undantas från skuldsaneringen. Annars omfattas fordran av preklusionseffekten (NJA 2004 s. 220).

En fordran på familjerättsligt underhåll omfattas normalt inte heller i ett skuldsaneringsförfarande (prop. 1993/94:123 s. 216, 31 § NSksanL).

Efter en skuldsanering kan borgenären alltid kräva full betalning av en borgensman eller någon annan som förutom gäldenären svarar för fordringen (47 § tredje stycket NSksanL).

Betalningar innan skuldsaneringsbeslutet vunnit laga kraft kan gäldenären inte få tillbaka

Fordringsförhållandet mellan borgenärerna och gäldenären förändras inte förrän beslutet om skuldsanering har vunnit laga kraft. Om gäldenären efter inledandebeslutet skulle betala en skuld som omfattas av ett kommande skuldsaneringsbeslut, så är betalningen giltig. Borgenären har alltså rätt att behålla betalningen (prop. 1993/94:123 s. 105 samt prop. 2015/16:125 s. 84). Skatteverket anser numera att detta gäller även vid betalning av skatt. Någon återbetalning från Skatteverket kommer alltså inte att ske.

Om gäldenären betalar en skatteskuld som ingår i skuldsaneringen och detta sker efter att Skatteverket har gjort sin fordringsanmälan så måste Kronofogden omedelbart underrättas om betalningen. Om betalningen har gjorts så sent att en betalningsplan redan har fastställts och om Kronofogden inte rättar i planen så måste Skatteverket se till att betalningarna enligt planen inte leder till en större betalning än vad som motsvarar den totala skatteskuld som omfattades av skuldsaneringen. Den överskjutande delen ska återbetalas till gäldenären.

Vad händer om en skatteskuld som omfattas av skuldsaneringen sätts ner?

En skatteskuld kan sättas ned efter att ett beslut om skuldsanering har meddelats och en betalningsplan har bestämts. Om inte Kronofogden rättar i planen så kommer Skatteverket att få en större procentuell betalning än vad som generellt gäller enligt beslutet. Detta föranleder dock ingen särskild åtgärd från Skatteverkets sida.

De betalningar som görs enligt skuldsaneringsplanen avräknas mot samtliga skattekontofordringar som anges i planen. Om vissa fordringar har minskat innan skuldsaneringsbeslutet har fått laga kraft, kan betalningarna enligt plan återbetalas endast till den del betalningarna överstiger det kvarstående totala fordringsbeloppet.

När skuldsaneringsbeslutet har fått laga kraft befrias gäldenären från betalningsansvaret för de skulder som omfattas av skuldsaneringen, till den del skulderna inte ska betalas enligt betalningsplanen. Om en skatt eller avgift sätts ned efter att skuldsaneringsbeslutet har fått laga kraft, kan det belopp som gäldenären tillgodoräknas på grund av nedsättningen avräknas mot den del av skatten eller avgiften där betalningsansvaret fallit bort genom skuldsaneringen. En återbetalning är alltså inte aktuell så länge någon del av skatten eller avgiften kommer att kvarstå obetald även efter att skuldsaneringen avslutats. En avräkning kan bara göras mot den fordran på skatt eller avgift som har satts ned. Om nedsättningen är större än den fordran som prekluderats kan avräkning således inte göras mot någon annan skatt eller avgift som prekluderats genom skuldsaneringen.

Vad händer om gäldenären avlider?

En ansökan om skuldsanering förfaller om gäldenären avlider (54 § tredje stycket NSksanL). Om gäldenären avlider efter att skuldsaneringsbeslutet har vunnit laga kraft så fortsätter beslutet att gälla gentemot gäldenärens dödsbo, som alltså är skyldigt att betala enligt betalningsplanen. Någon möjlighet att begära omprövning av skuldsaneringen sedan gäldenären avlidit finns inte, vilket gör att skuldnedsättningen kommer att bestå även om dödsboet inte betalar enligt planen.

Borgenärerna har dock med stöd av 21 kap. 2 § ÄB möjlighet att kräva säkerhet för framtida betalningar och, om säkerhet inte lämnas, kräva förtida betalning av icke förfallna belopp enligt betalningsplanen. Även dödsboet har viss möjlighet att med stöd av 21 kap. 3 § ÄB säga upp icke förfallna belopp till förtida betalning (NJA 2017 s. 405).

Vilken internationell betydelse har ett beslut om skuldsanering?

Möjligheten att få skuldsanering finns även i andra länder än Sverige, t.ex. i våra nordiska grannländer. Sverige har dock inte träffat några mellanstatliga överenskommelser inom detta område.

Detta innebär att utgångspunkten är att en skuldsanering har rättsverkan endast i den beslutande staten. Allmänt sett gäller därför att ett skuldsaneringsbeslut i Sverige inte har någon rättsverkan i utlandet, och ett skuldsaneringsbeslut i ett annat land har inte någon rättsverkan i Sverige.

Ett viktigt undantag gäller dock om en skuldsanering eller annan skuldbefrielse har beslutats i ett insolvensförfarande som omfattas av EU:s insolvensförordning. Om ett beslut om skuldavskrivning har meddelats i ett sådant insolvensförfarande får det rättsverkan inom hela EU, med undantag för Danmark. EU:s medlemsstater har anmält vilka insolvensförfaranden som ska omfattas av insolvensförordningen. Vilka dessa är framgår av bilaga A i EU:s insolvensförordning. Sverige har anmält skuldsaneringsförfarandet och det innebär att svenska skuldsaneringsbeslut har rättsverkan inom hela EU (utom i Danmark).

Utländsk skuldsanering med rättsverkan i Sverige

Om ett skuldsaneringsförfarande är anmält i EU:s insolvensförordning får ett beslut om att inleda skuldsanering eller skuldbefrielse i ett annat EU-land rättsverkan i Sverige i och med inledandebeslutet (artikel 20.1 insolvensförordningen). Det är inledandestatens nationella regler som bestämmer förutsättningarna för skuldsaneringsförfarandet (artikel 7.2 insolvensförordningen).

När Skatteverket får kännedom om inledandebeslutet ska verket anmäla de svenska fordringar som handläggs som allmänt mål och som omfattas av skuldsaneringsförfarandet. Gäldenären behöver alltså inte ansöka om eftergift av sina svenska skulder motsvarande det som beviljats i inledandestaten.

Utländsk skuldsanering utan rättsverkan i Sverige

Om det beslutas om skuldsanering i ett land där insolvensförordningen inte gäller, har skuldsaneringsbeslutet ingen rättsverkan i Sverige. Även om skuldsaneringsbeslutet omfattar svenska fordringar som handläggs som allmänt mål kan dessa fordringar fortsätta att drivas in i Sverige. Om gäldenären vill ha skuldavskrivning i Sverige för svenska fordringar som handläggs som allmänt mål motsvarande den utländska skuldavskrivningen måste gäldenären ansöka om skuldsanering, nedsättning av fordran eller ackord i Sverige. Beslut om skuldsanering och nedsättning av fordran får bara beviljas om gäldenären har viss anknytning till Sverige. Det krävs att gäldenären har sina huvudsakliga intressen i Sverige (6 § NSksanL).

Insolvensregister för skuldsanering

I insolvensförordningen finns ett krav på att medlemsstaterna ska upprätta nationella insolvensregister (artikel 24 insolvensförordningen). Registren ska bl.a. innehålla information om pågående och avslutade insolvensförfaranden och om eventuella tidsfrister för att anmäla fordringar. Insolvensregistret ska underlätta för utländska borgenärer att bevaka sin rätt. För Sveriges del är det Kronofogden som ansvarar för skuldsaneringsregistret (13 § andra stycket lag [2017:473] med kompletterande bestämmelser till 2015 års insolvensförordning).

Gäldenärens betalningar

Genom införandet av den nya skuldsaneringslagen har systemet för gäldenärens betalningar förändrats i flera avseenden.

Betalningar under inledandeperioden

Tidigare gällde att gäldenären skulle börja betala först när Kronofogden hade meddelat ett slutligt beslut om skuldsanering och bestämt en betalningsplan. För sådana skuldsaneringsärenden där inledandebeslutet har meddelats den 1 november 2016 eller senare gäller i stället att gäldenären ska påbörja sina skuldsaneringsbetalningar redan från inledandebeslutet (interimistiska betalningar under inledandeperioden). Kronofogden ska därmed i inledandebeslutet ange hur mycket gäldenären ska betala varje månad. Det månatliga beloppet ska bestämmas på samma sätt som vid ett slutligt beslut om skuldsanering (se nedan). Om gäldenären saknar betalningsutrymme ska Kronofogden i inledandebeslutet ange att gäldenären inte ska betala något (ett s.k. nollbeslut).

På samma sätt som vid betalning efter ett slutligt beslut om skuldsanering så är alltid juni och december betalningsfria månader (18 § NSksanL jämfört med 38 § första stycket NSksanL).

Den betalningsnivå som bestämts i inledandebeslutet gäller till dess Kronofogden slutligt avgör skuldsaneringsärendet. Nivån kan dock ändras av Kronofogden när som helst under inledandefasen, antingen på eget initiativ eller på begäran av någon part (prop. 2015/16:125 s. 92 och 213).

De interimistiska betalningarna under inledandefasen ska alltid ske till Kronofogden och gäldenären är skyldig att betala även om inledandebeslutet inte har vunnit laga kraft (18 § tredje stycket NSksanL). Hos Kronofogden ska medlen placeras på ett räntebärande konto. Även om betalningarna under inledandefasen är preliminärt avsedda för de borgenärer vars fordringar omfattas av skuldsanering, så kommer de inbetalda medlen inte att fördelas på borgenärerna förrän efter beslutet om skuldsanering. Under inledandefasen tillhör medlen fortfarande gäldenären, men gäldenären har ingen rådighet över dem (18 § NSksanL jämfört med 39 § NSksanL). Medlen får heller inte utmätas eller tas i anspråk för att verkställa ett beslut om betalningssäkring (43 § NSksanL). Kronofogden tar inte ut någon avgift för att hantera de interimistiska betalningarna.

Vid ett senare beslut om skuldsanering kommer de interimistiska betalningarna att fördelas på borgenärerna. Om det inte blir aktuellt med skuldsanering, på grund av att gäldenärens ansökan avslås eller avvisas eller om ärendet avskrivs från vidare handläggning, är utgångspunkten att de interimistiska betalningarna ska betalas tillbaka till gäldenären så snart beslutet om avslag etc. vunnit laga kraft. Från detta görs dock ett i praktiken viktigt undantag, nämligen om inledandebeslutet har medfört att en pågående utmätning har avbrutits (se om detta i 42 § NSksanL). I så fall ska de medel som gäldenären har betalat in under inledandefasen fördelas mellan de fordringar där utmätning pågick vid inledandebeslutet (56 § andra stycket NSksanL).

Betalningar efter beslut om skuldsanering

Även betalningar enligt den slutliga betalplanen ska som regel ske till Kronofogden. Om det finns särskilda skäl har dock Kronofogden möjlighet att bestämma att sådana betalningar ska ske direkt till borgenärerna (38 § andra stycket NSksanL).

I de allra flesta fall kommer Kronofogden att besluta om att myndigheten ska fungera som betalningsförmedlare. Det innebär att gäldenären ska göra sina löpande betalningar enligt betalningsplanen till Kronofogden, som sedan förmedlar betalningarna vidare till borgenärerna. För betalningsförmedlingen tar Kronofogden ut en årlig hanteringsavgift, som för närvarande är 500 kr (35 § NSksanL och 12 § SksanF ).

Gäldenären är skyldig att börja betala enligt planen även om skuldsaneringsbeslutet ännu inte har vunnit laga kraft (38 § NSksanL). Gäldenären förlorar rådigheten över de inbetalda medlen, och medlen ska placeras på ett räntebärande konto hos Kronofogden (39 § NSksanL). När skuldsaneringsbeslutet väl har vunnit laga kraft så övertar borgenärerna äganderätten dels till de medel som då innestår hos Kronofogden (inklusive de interimistiska betalningarna), dels till de medel som fortsättningsvis kommer in till Kronofogden, dock med avdrag för Kronofogdens hanteringsavgift (40 § NSksanL).

Om gäldenären inte skulle betala i tid till Kronofogden och det rör sig om ett inte obetydligt belopp, så ska gäldenären efter två veckor underrättas om att betalningen är försenad. Gäldenären ska då också upplysas om vilka konsekvenser som förseningen kan komma att få (15 § SksanF).

Kronofogdens utbetalning av de medel som tillhör borgenärerna (inklusive upplupen ränta) sker en gång om året (41 § NSksanL).

Inbetalda pengar ska betalas ut till det konto som angetts av borgenären. Om det finns särskilda skäl får en utbetalning göras på annat sätt än till konto (41 § andra stycket NSksanL). En borgenär förlorar sin rätt till inbetalda pengar om borgenären inte inom tre månader från dagen för den sista utbetalningen till borgenärerna lämnar sådana uppgifter till Kronofogden att pengarna kan betalas ut till borgenären (41 a § första stycket NSksanL).

En borgenär som har förlorat rätten till inbetalda medel har heller inte möjlighet att få betalt av gäldenären. Inbetalda medel som en borgenär förlorat sin rätt till ska i första hand fördelas mellan övriga borgenärer. Medlen ska fördelas proportionerligt utifrån storleken på borgenärernas fordringar. Om en sådan omfördelning inte är möjlig av någon anledning, t.ex. för att det skulle innebära att en borgenär får mer än vad den ursprungliga fordran uppgick till eller för att en borgenär inte vill ta emot betalningen, ska ett sådant överskott återbetalas till gäldenären. Om utbetalning eller återbetalning inte är möjlig ska medlen tillfalla staten (41 a § andra stycket NSksanL och prop. 2021/22:215 s. 449 f.)

Det ska observeras att den nya ordningen med Kronofogden som betalningsförmedlingsorgan kan komma att gälla även vid omprövning av ett skuldsaneringsbeslut som har meddelats med stöd av 2006 års lag. Av punkten 5 i övergångsbestämmelserna till den nya lagen följer att gäldenären i samband med en sådan omprövning kan begära att fortsättningsvis få betala via Kronofogden.

Kronofogden ska bestämma en betalningsplan

Vid skuldsaneringen ska Kronofogden bestämma en betalningsplan som anger det belopp som gäldenären ska betala, planens längd och när den löper ut samt när och hur gäldenären ska betala (29 § 2 a–c NSksanL).

Belopp som gäldenären ska betala

Det belopp som ska fördelas mellan borgenärerna ska bestämmas så att skuldsaneringen tar i anspråk gäldenärens samtliga tillgångar och inkomster efter avdrag för vad som ska förbehållas gäldenären för att försörja sig och sin familj (33 § NSksanL). Till gäldenärens familj räknas make eller maka och gemensamma barn. Två personer som varaktigt sammanbor under äktenskapsliknande förhållanden likställs med makar.

Villkoren för löneutmätning i 7 kap. 4 § och 5 § UB ska vara vägledande men inte bindande (33 § NSksanL). Skälet är att en skuldsaneringsgäldenär måste ges en reell möjlighet att fullfölja en betalningsplan. Eftersom en betalningsplan normalt gäller i fem år är det viktigt att betalningsplanen är bestämd med hänsyn till tänkbara förändringar som med all säkerhet kommer att inträffa under perioden, men som man i detalj inte har möjlighet att förutse när betalningsplanen bestäms. Av det skälet ska gäldenären alltid förbehållas en buffert för oförutsedda utgifter (Kronofogdens ställningstagande 6/16/Skusan – Buffert vid bestämmande av betalningsutrymmet i en skuldsanering).

Vid bestämmandet av betalningsutrymmet har Kronofogden möjlighet att förbehålla gäldenären ett belopp för betalning av sådana skulder som inte omfattas av skuldsaneringen (33 § andra stycket NSksanL).

Betalningsplanens längd

Gäldenärens betalningar ska pågå i fem år, om det inte finns beaktansvärda skäl att bestämma en kortare tid (34 § första stycket NSksanL). Detta innebär en förändring i förhållande till 2006 års skuldsaneringslag, eftersom det där krävdes särskilda skäl för att bestämma en kortare tid än fem år. Syftet är att möjliggöra ett större mått av flexibilitet när planens längd bestäms.

I förarbetena pekas bl.a. på att vissa gäldenärer, när de väl ansöker om skuldsanering, redan har varit överskuldsatta under flera år och under den tiden levt under knappa ekonomiska förhållanden. Den totala avbetalningstiden blir till följd av detta alltså längre än fem år, ibland betydligt längre (prop. 2015/16:125 s. 86).

Genom att sänka kravet till beaktansvärda skäl är tanken att kunna beakta fler omständigheter vid bestämmandet av betalningsplanens längd och att fler betalningsplaner blir kortare än fem år. I varje enskilt fall bör det göras en avvägning av om det med beaktande av bl.a. gäldenärens levnadssituation och skuldernas ålder finns skäl att besluta om en kortare betalningsplan. Omständigheter som kan beaktas kan hänföra sig till bl.a. gäldenärens ålder, hälsotillstånd och familjesituation. Det kan t.ex. handla om att det finns en risk för att gäldenärens barn drabbas oskäligt hårt eftersom de utan en kortare plan kommer att behöva leva under knappa ekonomiska förhållanden under en stor del av sin barndom. Även andra ömmande omständigheter rörande gäldenärens livssituation kan i det enskilda fallet beaktas (prop. 2015/16:125 s. 222–223).

Högsta Domstolen har prövat frågan om beaktansvärda skäl att bestämma en kortare tid för betalningsplanens längd än fem år. Personen hade varit överskuldsatt sedan 1990-talet och haft löneutmätning under cirka sju år. Högsta Domstolen hänvisade till ett förarbetsuttalande om att en tidigare påbörjad men inte fullgjord skuldsanering i vissa fall kan utgöra skäl för en kortare betalningsplan. Högsta domstolen anförde sedan (punkt 13) att en skuldsanering innebär att en gäldenär får leva under ungefär samma ekonomiska förhållanden som vid en löneutmätning. En tidigare löneutmätning innebär därmed, åtminstone om den pågått under lång tid, att gäldenären levt under förhållanden som närmast kan jämställas med vad som gäller vid skuldsanering. Om gäldenären dessutom varit överskuldsatt under mycket lång tid bör dessa omständigheter kunna utgöra beaktansvärda skäl för att bestämma en betalningsplan som är kortare än fem år. Högsta Domstolen ansåg att det vid en sammantagen bedömning fanns beaktansvärda skäl att bestämma en fyraårig betalningsplan (NJA 2019 s. 43).

Skatteverket anser att en långvarig överskuldsättning, utan en längre tids löneutmätning, inte ensamt kan utgöra beaktansvärda skäl att vid skuldsanering bestämma en kortare betalningsplan än fem år. Det ska i stället i det enskilda fallet finnas ytterligare omständigheter, exempelvis gäldenärens ålder, hälsotillstånd och familjesituation, som visar att gäldenären har ett angeläget behov av en snar lösning på sina ekonomiska problem.

Eftersom gäldenären ska börja betala redan från inledandebeslutet så ska den tid som gått mellan inledandebeslutet och det slutliga beslutet räknas av vid bestämmandet av betalningsplanens längd, om det inte med hänsyn till gäldenärens agerande under inledandefasen är motiverat att räkna av en kortare tid (34 § tredje stycket NSksanL). Så kan vara fallet t.ex. om gäldenären misskött någon eller några av de interimistiska betalningarna (prop. 2015/16:125 s. 223). Avräkning ska ske även om inledandebeslutet utgjort ett s.k. nollbeslut, förutsatt att gäldenären i övrigt har medverkat under tiden fram till det slutliga beslutet. I det sammanhanget kan tilläggas att det numera alltid ska ingå en betalningsplan i det slutliga beslutet, även om gäldenären bedöms sakna betalningsutrymme och beloppen att betala således bestäms till 0 kr (slutligt nollbeslut).

När och hur gäldenären ska betala

För att göra betalningsplanen mer human och förbättra gäldenärens förutsättningar att klara av en skuldsanering har det införts två betalningsfria månader per år, nämligen juni och december (38 § första stycket NSksanL). Som tidigare nämnts gäller ordningen med betalningsfria månader även under inledandefasen.

Preskription av fordringar som ingår i skuldsaneringen

När Kronofogden meddelar ett inledandebeslut så förskjuts preskriptionstidpunkten på så vis att preskriptionen inträder två år efter utgången av det kalenderår då inledandebeslutet meddelades. Det blir en preskriptionsförlängning även om Kronofogden sedan avslår skuldsaneringen efter ett inledandebeslut. Om Kronofogden meddelar ett beslut om skuldsanering, preskriberas fordran tidigast två år efter utgången av det kalenderår då det återstående skuldbeloppet senast skulle ha betalats (5 § SPL). Detta innebär att skatter och andra a-mål som omfattas av SPL och som ingår i en skuldsanering preskriberas två år efter utgången av det kalenderår då betalningsplanen löper ut. Skatteverket kan begära omprövning inom denna tid.

Det saknar betydelse för beräkningen av preskriptionstiden att Skatteverket ibland får betalt med hela summan i början av betalningsplanen (jämför 37 § andra stycket 2 NSksanL och 8 § andra stycket 2 SksanL).

Det kan hända att omprövningen leder till att skuldsaneringen upphävs och att de ursprungliga skulderna på nytt kan ligga till grund för verkställighet. Ett eventuellt upphävande av skuldsaneringsbeslutet medför dock ingen förändring av preskriptionstiden.