EU-direktivet om handräckning i skatteärenden

Införlivande i svensk rätt

Rådets direktiv 2011/16/EU av den 15 februari 2011 om administrativt samarbete i fråga om beskattning har införlivats i svensk rätt genom lagen (2012:843) om administrativt samarbete inom Europeiska unionen i fråga om beskattning, förkortad LASEU, och förordningen (2012:848) om administrativt samarbete inom Europeiska unionen i fråga om beskattning. Det har därefter införts bestämmelser i direktivet om automatiskt utbyte av flera typer av uppgifter. Automatiskt utbyte sker nu av uppgifter om

- tjänsteinkomster m.m. (DAC 1),

- finansiella konton (DAC 2),

- förhandsbesked (DAC 3),

- land-för-land-rapporter (DAC 4),

- rapporteringspliktiga arrangemang (DAC 6), och

- inkomster genom digitala plattformar (DAC 7).

Detta har föranlett ändringar i LASEU samt införandet av särskilda lagar och förordningar om dessa utbyten.

I kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/2378 finns tillämpningsföreskrifter för vissa bestämmelser i handräckningsdirektivet. Det gäller bland annat formulär och dataformat.

LÖHS är inte tillämplig när informationsutbytet grundas på handräckningsdirektivet.

Geografiskt tillämpningsområde

Direktivets geografiska tillämpningsområde regleras i artikel 2 punkt 4. Det är tillämpligt på de skatter som omfattas av direktivet och som tas ut på de territorier där fördragen om Europeiska unionen (EUF) och om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF) är tillämpliga enligt artikel 52 EUF. Motsvarande geografiska avgränsning finns i 2 § LASEU.

I EUF artikel 52 punkt 1 räknas de medlemstater upp för vilka fördragen ska gälla. Beträffande de flesta medlemsstater råder inte någon oklarhet om vilka territorier de omfattar. Vissa medlemsstater har dock associerade länder eller territorier för vilka fördragens tillämplighet regleras i FEUF artikel 355 samt i bilaga II till detta fördrag (artikel 52 punkt 2 EUF).

I FEUF artikel 355 anges både territorier som ska och som inte ska omfattas av fördragen. Regleringen är tämligen omfattande och för detaljer hänvisas till fördragstexten. De så kallade utomeuropeiska länder och territorier som räknas upp i bilaga II till FEUF omfattas inte av fördragen utan av en särskild associeringsordning som fastställs i fjärde delen FEUF (artikel 355 punkt 2 första stycket). De omfattas därmed inte heller av handräckningsdirektivet eller lagen om administrativt samarbete inom Europeiska unionen i fråga om beskattning. När det gäller det franska förvaltningsområdet Saint-Barthélemy, som räknas upp i bilaga II, finns dock ett avtal mellan EU och Frankrike som innebär att medlemsstaterna ska tillämpa handräckningsdirektivet beträffande Saint-Barthélemy (EUT L 330 den 15 november 2014 s. 10).

Storbritannien och Gibraltar

Gibraltar omfattades tidigare av handräckningsdirektivet som en följd av att dess utrikes angelägenheter sköts av Storbritannien. Eftersom Storbritannien har lämnat EU och övergångsreglerna i utträdesavtalet har upphört att gälla den 1 januari 2021 är direktivet inte längre tillämpligt i förhållande till vare sig Storbritannien eller Gibraltar. Därmed upphör alla typer av informationsutbyte som har skett med stöd av direktivet.

Vilka skatter omfattas?

Vilka skatter som omfattas av direktivet regleras i artikel 2. Motsvarande bestämmelser finns i 2 och 3 §§ LASEU.

Direktivet ska tillämpas på alla typer av skatter som tas ut av en medlemsstat eller dess territoriella eller administrativa underenheter, däri inbegripet dess lokala myndigheter, eller på dessas vägnar (artikel 2 punkt 1).

Direktivet ska inte tillämpas på mervärdesskatt och tullar eller på punktskatter som omfattas av annan unionslagstiftning om administrativt samarbete mellan medlemsstaterna (det finns särskilda EU-förordningar om informationsutbyte som gäller mervärdesskatt och vissa punktskatter). Direktivet ska inte heller tillämpas på obligatoriska sociala avgifter (artikel 2 punkt 2). Begreppet skatter i punkt 1 omfattar inte avgifter, t.ex. för intyg och andra handlingar som utfärdas av offentliga myndigheter, eller avgifter av avtalsmässig karaktär, t.ex. ersättning för allmännyttiga tjänster (artikel 2 punkt 3).

Informationsutbyte kan inte ske med stöd av direktivet i syfte att påföra en skatt eller avgift som inte omfattas av direktivet enligt artikel 2. Däremot får en stat, som redan har fått uppgifter med stöd av direktivet som avser en skatt som direktivet omfattar, använda dessa uppgifter även för att påföra vissa andra skatter och avgifter, däribland obligatoriska sociala avgifter. Se nedan om användningsbegränsningar.

Vilka former av informationsutbyte omfattas?

Informationsutbyte kan ske i olika former. Direktivet ger stöd för alla etablerade former, nämligen

• informationsutbyte på begäran (artikel 5)
• automatiskt informationsutbyte (artiklarna 8 - 8ac)
• informationsutbyte utan föregående begäran, även kallat spontant informationsutbyte (artikel 9)
• närvaro vid skatteutredning i annat land (artikel 11)
• samtidiga kontroller (artikel 12)
• gemensamma revisioner (artikel 12a)

Reglerna om gemensamma revisioner har införts genom rådets direktiv (EU) 2021/514 och ska börja tillämpas av medlemsstaterna senast den 1 januari 2024. De har implementerats genom nya bestämmelser i 17 c - 17 f §§ LASEU och 24 a § förordningen (2012:848) om administrativt samarbete inom Europeiska unionen i fråga om beskattning. Dessa träder i kraft den 1 januari 2024 (SFS 2022:1687 respektive 2022:1696).

Direktivet omfattar även delgivning av handlingar som inte behandlas närmare här.

Bestämmelser som motsvarar ovan angivna artiklar finns i LASEU.

Informationsutbyte på begäran behandlas i 5, 6 och 8 - 11 §§ LASEU.

Automatiskt informationsutbyte behandlas i 5 och 12 - 13 §§ LASEU. Direktivets regler om automatiskt utbyte av uppgifter om finansiella konton (artikel 8.3a), land-för-land-rapporter (artikel 8aa), rapporteringspliktiga arrangemang (artikel 8ab) och inkomster genom digitala plattformar (artikel 8ac) har dock införlivats i svensk rätt främst genom särskilda författningar.

Informationsutbyte utan föregående begäran behandlas i 5 och 14 §§ LASEU.

Närvaro vid skatteutredning i Sverige behandlas i 5, 6 och 17 - 17 b §§ LASEU.

Samtidiga kontroller är inte reglerade i LASEU utan i 22 - 24 §§ förordningen (2012:848) om administrativt samarbete inom Europeiska unionen i fråga om beskattning. Om en sådan kontroll innebär att utländsk tjänsteman ska närvara vid utredning i Sverige finns stödet i 17 § LASEU.

De flesta bestämmelserna i LASEU gäller situationen att Sverige ska lämna information till en annan medlemsstat. Lagen ger dock även Skattverket behörighet att begära motsvarande handräckning i en annan medlemsstat (6 §). Den andra statens skyldighet att lämna information till Sverige följer av direktivet.

Begärda upplysningar ska vara relevanta

Skatteverket anser att relevanskravet vid informationsutbyte på begäran ska förstås så att information endast kan begäras från ett annat land om det kan antas att den begärda informationen är relevant för den svenska beskattningen av en eller flera obegränsat eller begränsat skattskyldiga fysiska eller juridiska personer. Skatteverket får således inte efterfråga information om en viss persons eller viss grupp av personers inkomster och förehavanden i utlandet i syfte att göra kartläggningar, riskanalyser eller för att föra statistik. Inte heller får information begäras för att granska en viss bransch eller ett visst näringslivssegment om det inte finns en direkt koppling till särskilda skattskyldiga personer och beskattningen av dessa personers inkomster. Skatteverket anser inte att det krävs en pågående utredning eller revision för att relevanskravet ska vara uppfyllt. Det är tillräckligt att det föreligger en fråga om svensk beskattning av en eller flera personer. När Skatteverket begär information från ett annat land är det Skatteverket som bedömer om relevanskravet är uppfyllt eller inte. I det fall Skatteverket mottar en begäran om information från ett annat land ska Skatteverket förutsätta att relevanskravet är uppfyllt (Skatteverkets ställningstagande Hur ska det s.k. relevanskravet [foreseeable relevance] förstås vid informationsutbyte på begäran?).

Genom rådets direktiv (EU) 2021/514 om ändring i handräckningsdirektivet har det införts en ny artikel 5a. Den är avsedd att avgränsa och förtydliga den internationellt överenskomna standarden ”kan antas vara relevant” vid informationsutbyte på begäran (punkt 3 i inledningen till ändringsdirektivet). Motsvarande bestämmelser har införts i 8 a och 8 b §§ förordningen (2012:848) om administrativt samarbete inom Europeiska unionen i fråga om beskattning.

Ska upplysningarna först begäras från den skattskyldige?

Skatteverket ska be den skattskyldige lämna den önskade informationen innan en begäran framställs till ett annat land. Detta gäller dock inte om en sådan fråga kan antas försvåra en utredning eller en kontroll av den skattskyldige. I så fall får Skatteverket låta bli att först fråga den skattskyldige.

Automatiskt utbyte av uppgifter om tjänsteinkomster m.m. (DAC 1)

Enligt artikel 8 punkt 1 ska medlemsstaterna genom automatiskt informationsutbyte till varje annan medlemsstat lämna alla tillgängliga upplysningar avseende personer med hemvist i den andra medlemsstaten när det gäller

• inkomster från anställning,
• styrelsearvoden,
• livförsäkringsprodukter som inte omfattas av andra unionsrättsakter om utbyte av upplysningar och andra liknande åtgärder,
• pensioner,
• ägande av och inkomster från fast egendom, samt
• royalties.

Detta utbyte kallas ofta DAC 1. Motsvarande regler om Sveriges uppgiftslämnande finns i 12 § LASEU. Härutöver gäller de generella reglerna i LASEU och förordningen (2012:848) om administrativt samarbete inom Europeiska unionen i fråga om beskattning.

Automatiskt utbyte av uppgifter om finansiella konton (DAC 2)

Genom rådets direktiv 2014/107/EU har det införts regler i handräckningsdirektivet om automatiskt utbyte av uppgifter om så kallade finansiella konton. Utbytet kallas ofta DAC 2. Den centrala bestämmelsen finns i handräckningsdirektivets artikel 8 punkt 3a.

Reglerna överensstämmer i stort sett med OECD:s standard för rapportering och informationsutbyte avseende finansiella konton, Common Reporting Standard (CRS). Denna standard har även kommit till uttryck i ett multilateralt avtal som Sverige och andra länder har ingått med stöd av Europaråds- och OECD-konventionen om ömsesidig handräckning i skatteärenden.

Regelverket är mycket omfattande och detaljerat. I stora drag innebär rapporteringsstandarden skyldighet för finansiella institut att identifiera finansiella konton som innehas av personer eller enheter med hemvist i andra medlemsstater, skyldighet för dessa institut att lämna uppgifter om identifierade konton till den egna statens behöriga myndighet, i Sverige Skatteverket, och skyldighet för denna myndighet att överföra informationen till andra staters behöriga myndigheter.

Rapporteringsskyldigheten för finansiella institut behandlas närmare under Uppgiftsskyldighet.

Det mellanstatliga informationsutbytet regleras för Sveriges del särskilt i lagen (2015:912) respektive förordningen (2015:922) om automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton. Härutöver gäller de generella reglerna i LASEU och förordningen (2012:848) om administrativt samarbete inom Europeiska unionen i fråga om beskattning.

Automatiskt utbyte av förhandsbesked (DAC 3)

Genom rådets direktiv (EU) 2015/2376 har det införts regler i handräckningsdirektivet om automatiskt utbyte av upplysningar om förhandsbesked i gränsöverskridande skattefrågor och om prissättning. Utbytet kallas ofta DAC 3. Den centrala bestämmelsen finns i handräckningsdirektivets artikel 8a.

Reglerna innebär att medlemsstaternas behöriga myndigheter genom automatiskt utbyte ska lämna upplysningar om förhandsbesked i gränsöverskridande skattefrågor och förhandsbesked om prissättning till övriga medlemsstaters behöriga myndigheter och till Europeiska kommissionen. Utgångspunkten är att medlemsstaternas behöriga myndigheter ska få tillgång till samtliga upplysningar medan kommissionen ska få del av en begränsad uppsättning grundläggande upplysningar. Upplysningar om förhandsbesked i gränsöverskridande skattefrågor som uteslutande gäller eller omfattar en eller flera fysiska personers skatteärenden omfattas inte av utbytet. Reglerna har införlivats i svensk rätt genom bestämmelser i LASEU.

Vad som för Sveriges del avses med förhandsbesked i gränsöverskridande skattefrågor framgår av 7 a och 7 b §§ LASEU. De förhandsbesked det i praktiken kan bli fråga om är förhandsbesked enligt lagen (1998:189) om förhandsbesked i skattefrågor och vissa rättsliga svar som Skatteverket har lämnat (prop. 2016/17:19 s. 20 f.). Skatteverket anser att även verkets beslut om tonnagebeskattning kan vara ett förhandsbesked i en gränsöverskridande skattefråga. Skatteverkets ställningstaganden är undantagna från utbytet. Detsamma gäller verkets skriftliga svar på anonyma frågor som inte avser en specifik skattskyldig person.

Enligt 7 c § LASEU avses med förhandsbesked om prissättning besked enligt lagen (2009:1289) om prissättningsbesked vid internationella transaktioner.

Uppgiftsskyldighet vid ansökan om förhandsbesked eller tonnagebeskattning

För att Sverige ska kunna leva upp till sina åtaganden i fråga om informationsutbyte om förhandsbesked har det införts en skyldighet för den som ansöker om förhandsbesked enligt lagen (1998:189) om förhandsbesked i skattefrågor eller godkännande för tonnagebeskattning enligt 13 a kap. SFL att lämna vissa uppgifter till Skatteverket.

Regeln om vilka uppgifter som ska lämnas i en ansökan om förhandsbesked finns i 33 kap. 9 b § SFL. En sådan så kallad särskild uppgift ska ha kommit in till Skatteverket senast en vecka efter att förhandsbeskedet fått laga kraft (33 kap. 10 a § SFL).

Regeln om vilka uppgifter som ska lämnas i en ansökan om godkännande för tonnagebeskattning finns i 13 a kap. 8 a § SFL.

Spontant utbyte av förhandsbesked

Till följd av den minimistandard som beskrivs i slutrapporten från Action 5 i OECD:s/G20:s BEPS-projekt ska Sverige spontant utbyta information om vissa så kallade tax rulings (förhandsbesked). Utbytet kan ske med stöd av flera olika rättsakter, däribland handräckningsdirektivet. Skatteverket beskriver i ett ställningstagande vilka förhandsbesked utbytet omfattar för Sveriges del, vilken information som ska lämnas av Skatteverket, till vem och när detta ska ske.

Minimistandardens utformning innebar att vissa jurisdiktioner inte omfattades av skyldigheten att utbyta uppgifter, så kallade No or only nominal Tax Jurisdictions (NTJ). Det sker ett reglerat spontant utbyte även av sådana uppgifter med stöd av Europaråds- och OECD-konventionen om ömsesidig handräckning i skatteärenden.

Den som ansöker om förhandsbesked ska i vissa fall lämna särskilda uppgifter till Skatteverket.

Automatiskt utbyte av land-för-land-rapporter (DAC 4)

Genom rådets direktiv (EU) 2016/881 har det införts regler i handräckningsdirektivet om automatiskt utbyte av så kallade land-för-land-rapporter. Utbytet kallas ofta DAC 4. Den centrala bestämmelsen finns i handräckningsdirektivets artikel 8aa. Rapporter ska lämnas av vissa multinationella koncerner om intäkter, resultat före skatt, betald inkomstskatt m.m. för varje land där koncernens företag har verksamhet.

Rapporteringsskyldigheten för multinationella koncerner behandlas närmare under Uppgiftsskyldighet.

Det mellanstatliga informationsutbytet regleras för Sveriges del särskilt i lagen (2017:182) respektive förordningen (2017:186) om automatiskt utbyte av land-för-land-rapporter på skatteområdet. Härutöver gäller de generella reglerna i LASEU och förordningen (2012:848) om administrativt samarbete inom Europeiska unionen i fråga om beskattning.

Utbyte av land-för-land-rapporter ska ske även enligt ett multilateralt avtal som Sverige och många andra stater och jurisdiktioner har ingått med stöd av Europaråds- och OECD-konventionen om ömsesidig handräckning i skatteärenden. Avtalet grundar sig på en rapport om skattebaserosion och flyttning av vinster som OECD lade fram 2015 (Transfer Pricing Documentation and Country-by-Country Reporting). Det multilaterala avtalet och rapporten finns som bilagor till prop. 2016/17:47.

Enligt punkt 17 i inledningen till ändringsdirektivet (EU) 2016/881 bör medlemstaterna vid genomförandet av direktivet använda OECD:s rapport som illustration till eller tolkning av direktivet och för att säkerställa samstämmighet vid tillämpningen i medlemsstaterna.

Lagen (2017:182) och förordningen (2017:186) om automatiskt utbyte av land-för-land-rapporter på skatteområdet tillämpas både när informationsutbytet sker med stöd av direktivet och när det sker med stöd av det multilaterala avtalet (1 § i respektive författning).

Land-för-land-rapporter som lämnas till Skatteverket kommer att skickas till EU:s övriga medlemsstater. Rapporterna ska skickas till de medlemsstater där minst ett företag i koncernen antingen har hemvist eller beskattas på grund av att det bedriver verksamhet från ett fast driftställe där. Skatteverket ska inte överföra land-för-land-rapporter som lämnas av svenska företag som inte är moderföretag eller ställföreträdande moderföretag i en multinationell koncern (s.k. lokalt lämnade land-för-land-rapporter) till andra länder än till andra medlemsstater i Europeiska unionen (3 § lagen [2017:182] om automatiskt utbyte av land-för-land-rapporter på skatteområdet).

Vad får uppgifterna i rapporterna användas till?

De uppgifter som kommer in till Skatteverket i land-för-land-rapporterna får bara användas för vissa ändamål. När det gäller rapporter som Skattverket får genom informationsutbyte framgår det av 7 § lagen (2017:182) om automatiskt utbyte av land-för-land-rapporter på skatteområdet. När det gäller rapporter som lämnas till Skattverket av svenska företag framgår det av 33 a kap. 13 § SFL.

De får användas för övergripande analys av risker på internprissättningsområdet och andra risker som gäller erodering av skattebasen och flyttning av vinster. En sådan analys innefattar även en bedömning av risken för att något företag i koncernen inte följer gällande internprissättningsregler. Uppgifterna i rapporterna får även användas för ekonomisk och statistisk analys.

Uppgifterna får däremot inte ensamma ligga till grund för en resultatjustering enligt korrigeringsregeln i 14 kap. 19 § IL. Det är emellertid ingenting som hindrar att uppgifterna i rapporten används av Skatteverket som urval för att starta en utredning av internprissättningen inom koncernen, eller av andra skattefrågor, och att detta leder till att resultatet justeras. Det avgörande är att ärendet blir utrett innan beslut fattas (prop. 2016/17:47 s. 64).

Åtgärder vid bristande rapportering

Svenska rapporteringsskyldiga företag ska underrätta Skatteverket om koncernens utländska moderföretag inte lämnar nödvändig information som ska ingå i land-för-land-rapporten (33 a kap. 9 § andra stycket SFL). Skatteverket ska sedan meddela de behöriga myndigheterna i alla EU:s medlemsstater om att moderföretaget vägrat lämna information (4 § andra stycket lagen [2017:182] om automatiskt utbyte av land-för-land-rapporter på skatteområdet). Alla medlemsstater ska meddelas oberoende av om någon enhet inom koncernen har hemvist eller beskattas där (prop. 2016/17:47 s. 82).

Om Skatteverket har skäl att tro att ett rapporteringsskyldigt företag i en annan medlemsstat har lämnat felaktiga eller ofullständiga uppgifter i en land-för-land-rapport eller inte har lämnat någon rapport, ska Skatteverket meddela detta till den behöriga myndigheten i den andra medlemsstaten (5 § lagen [2017:182] om automatiskt utbyte av land-för-land-rapporter på skatteområdet). Om en annan medlemsstats behöriga myndighet meddelar Skatteverket att den har skäl att tro att ett svenskt rapporteringsskyldigt företag har lämnat felaktiga eller ofullständiga uppgifter eller inte har lämnat någon rapport, ska Skatteverket vidta de åtgärder som är möjliga enligt svensk lag för att få in riktiga och fullständiga uppgifter (6 § nämnda lag).

Automatiskt utbyte av uppgifter om rapporteringspliktiga arrangemang (DAC 6)

Genom rådets direktiv (EU) 2018/822 har det införts regler i handräckningsdirektivet om automatiskt utbyte av uppgifter om så kallade rapporteringspliktiga gränsöverskridande arrangemang. Utbytet kallas ofta DAC 6. Den centrala bestämmelsen finns i handräckningsdirektivets artikel 8ab.

Genom samma direktiv införs regler om skyldighet för skatterådgivare i en medlemsstat att till skattemyndigheten i denna stat rapportera så kallade rapporteringspliktiga gränsöverskridande arrangemang. I vissa fall kan även en användare av ett sådant arrangemang bli rapporteringsskyldig. Definitionen av ett rapporteringspliktigt gränsöverskridande arrangemang är komplicerad och berörs inte närmare här. Enkelt uttryckt gäller det skattearrangemang som berör en medlemsstat och minst en annan medlemstat eller ett tredjeland och som medför en potentiell risk för skatteflykt.

Rapporteringsskyldigheten för skatterådgivare och användare behandlas närmare under Uppgiftsskyldighet.

Det mellanstatliga informationsutbytet regleras för Sveriges del särskilt i 12 d - 13 §§ LASEU. Härutöver gäller de generella reglerna i LASEU och förordningen (2012:848) om administrativt samarbete inom Europeiska unionen i fråga om beskattning.

Automatiskt utbyte av uppgifter om inkomster genom digitala plattformar (DAC 7)

Genom rådets direktiv (EU) 2021/514 har det införts regler i handräckningsdirektivet om automatiskt utbyte av uppgifter om försäljning och uthyrning på digitala plattformar som ska lämnas av vissa plattformsoperatörer. Utbytet kallas ofta DAC 7. Den centrala bestämmelsen finns i handräckningsdirektivets artikel 8ac.

Uppgifterna gäller inkomster som användare av sådana plattformar har av

• uthyrning av fast egendom
• försäljning av personliga tjänster
• försäljning av varor
• uthyrning av transportmedel.

Det mellanstatliga informationsutbytet regleras för Sveriges del särskilt i lagen (2022:1682) respektive förordningen (2022:1693) om automatiskt utbyte av upplysningar om inkomster genom digitala plattformar. Härutöver gäller de generella reglerna i LASEU och förordningen (2012:848) om administrativt samarbete inom Europeiska unionen i fråga om beskattning.

Lagstiftningen om rapporteringsskyldighet för plattformsoperatörer behandlas närmare under Uppgiftsskyldighet.

Reglerna om DAC 7 tillämpas från och med den 1 januari 2023 (SFS 2022:1682 och 2022:1693).

Sekretess

Enligt artikel 16 punkt 1 ska alla upplysningar som utväxlas mellan medlemsstaterna vid tillämpning av direktivet omfattas av den sekretess och åtnjuta samma skydd som liknande upplysningar ges enligt nationell lagstiftning i den mottagande medlemsstaten. Sekretessens omfattning i den stat som tar emot upplysningar är alltså beroende av den nationella sekretesslagstiftningen i denna stat.

Det finns inte någon bestämmelse om sekretess i LASEU. Detta har inte ansetts nödvändigt eftersom bestämmelserna i OSL är formulerade så att de ändå är tillämpliga på uppgifter som Skatteverket har fått från ett annat land (prop. 2012/13:4 s. 52).

Du kan läsa mer om tillämpningen av svensk sekretesslagstiftning på uppgifter som har mottagits genom informationsutbyte under Sekretess och användningsbegränsningar.

Användningsbegränsningar

I artikel 16 finns bestämmelser om för vilka ändamål uppgifter som har lämnats med stöd av direktivet får användas i den mottagande staten samt om när uppgifter får lämnas vidare till en tredje medlemsstat. Motsvarande bestämmelser finns i 20 - 22 §§ LASEU.

När det gäller sådant automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton som regleras i lagen (2015:912) om automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton finns en särskild bestämmelse om användningsbegränsningar i 5 § andra stycket denna lag. Enligt bestämmelsen gäller 20 - 23 §§ LASEU för användning och vidarebefordran av upplysningar som Skatteverket har fått genom sådant automatiskt utbyte med stöd av direktivet. Möjligheterna att använda sådana uppgifter i Sverige är alltså desamma som vid annat informationsutbyte enligt direktivet.

I 20 § första stycket LASEU anges för vilka ändamål uppgifter som Skatteverket har tagit emot enligt direktivet får användas utan tillstånd av den utländska myndighet som har lämnat uppgifterna.

I såväl Sverige som övriga medlemsstater gäller att ett informationsutbyte inte får inledas i syfte att påföra andra skatter än de som omfattas av direktivet enligt artikel 2, som motsvaras av 2 och 3 §§ LASEU. I enlighet med detta är huvudregeln att uppgifter som Skatteverket har tagit emot får användas för taxering, administration och verkställighet i fråga om de skatter som lagen gäller för. De får dock även användas för sådana ändamål i fråga om mervärdesskatt och andra indirekta skatter (20 § första stycket LASEU; jfr artikel 16 punkt 1 första stycket andra meningen).

Uppgifter som Skatteverket har fått med stöd av direktivet får användas även för fastställande och uppbörd av andra skatter och avgifter som omfattas av lagen (2011:1537) om bistånd med indrivning av skatter och avgifter inom Europeiska unionen samt för fastställande och uppbörd av socialavgifter. De får dessutom användas i samband med rättsliga och administrativa förfaranden som kan leda till påföljd och som inletts på grund av överträdelse av skattelagstiftningen (20 § första stycket LASEU; jfr artikel 16 punkt 1 andra och tredje styckena). Detta innebär att upplysningarna får tillföras förundersökningar om skattebrott och får användas för fastställande av skattetillägg (prop. 2012/13:4 s. 85).

Om den utländska myndighet som har lämnat uppgifterna till Skatteverket tillåter det får uppgifterna användas även för andra ändamål än de som nämnts ovan (20 § andra stycket LASEU; jfr artikel 16 punkt 2 första meningen). Skatteverkets skyldighet att ge tillstånd till använding för sådana andra ändamål i en annan medlemsstat regleras i 21 § första stycket LASEU (jfr artikel 16 punkt 2 andra meningen).

Om uppgifterna inte kan användas för det aktuella ändamålet i den medlemsstat som har lämnat dem kan denna stat ändå frivilligt ge tillstånd till användning för detta ändamål i den mottagande staten. 20 § andra stycket LASEU är avsedd att omfatta både det fallet att den uppgiftslämnande medlemsstaten är skyldig att ge tillstånd till viss användning i Sverige och det fallet att den uppgiftslämnande staten ger tillstånd frivilligt (prop. 2012/13:4 s. 86).

Användningsbegränsningarna i 20 § LASEU gäller oavsett vad som annars föreskrivs i svensk lagstiftning (20 § sista stycket).

Skatteverkets möjligheter att lämna uppgifter som det fått enligt direktivet vidare till en tredje medlemsstat regleras i 21 § tredje stycket LASEU (jfr artikel 16 punkt 3). Verkets möjligheter att vidarebefordra sådana uppgifter till ett land utanför EU regleras i 22 § LASEU (jfr artikel 24 punkt 2).

Du kan läsa mer om användningsbegränsningar under Sekretess och användningsbegränsningar.

Åtgärder vid uppgiftsincidenter och andra brister i skyddet för uppgifter

Genom rådets direktiv (EU) 2021/514 har det införts regler i handräckningsdirektivet om åtgärder vid så kallade uppgiftsincidenter (artikel 25 punkt 6). Reglerna har införlivats i svensk rätt genom ändring i 7 § samt införandet av 22 b och 22 c §§ LASEU. Reglerna har trätt i kraft den 1 januari 2023 (SFS 2022:1687).

En uppgiftsincident är en säkerhetsöverträdelse som leder till förstöring, förlust eller ändring eller olämplig eller obehörig åtkomst till, utlämning eller användning av uppgifter, inbegripet men inte begränsat till personuppgifter som överförts, lagrats eller på annat sätt behandlats, till följd av avsiktliga olagliga handlingar, försumlighet eller olycka och som kan röra uppgifters konfidentialitet, tillgänglighet och integritet (7 § LASEU).

Reglerna i övrigt innebär bland annat att Skatteverket får tillfälligt och omedelbart avbryta utbytet av upplysningar med den eller de medlemsstater där en uppgiftsincident inträffat, genom att meddela detta skriftligen till Europeiska kommissionen och den eller de berörda medlemsstaterna.

Det har samtidigt införts regler om uppgiftsincidenter och andra brister i skyddet för uppgifter i

• 1 a, 6 och 7 §§ lagen (2015:912) om automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton, genom SFS 2022:1688,
• 2, 8 och 9 §§ lagen (2017:182) om automatiskt utbyte av land-för-land-rapporter på skatteområdet, genom SFS 2022:1689, och
• 3, 17 och 18 §§ lagen (2022:1682) om automatiskt utbyte av upplysningar om inkomster genom digitala plattformar.

Dessa regler har ett vidare tillämpningsområde. De gäller även ”andra brister i skyddet för uppgifter som har tagits emot” än uppgiftsincidenter enligt 7 § LASEU och de gäller även när utbytet grundar sig på avtal mellan staters behöriga myndigheter. Även dessa regler har trätt i kraft den 1 januari 2023.

Förhållandet till andra rättsakter om informationsutbyte

Enligt artikel 1 punkt 3 i handräckningsdirektivet ska detta inte påverka medlemsstaternas fullgörande av eventuella skyldigheter när det gäller mer omfattande administrativt sambarbete som följer av andra rättsliga instrument, däri inbegripet bilaterala eller multilaterala avtal. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i LASEU. Vid implementeringen av direktivet ansågs det självklart att detta inte inskränker Sveriges åtaganden enligt andra internationella överenskommelser och att någon bestämmelse därför inte behövde införas i lagen (prop. 2012/13:4 s. 27).

Skatteverket har utfärdat ett ställningstagande om val av rättsakt vid informationsutbyte på begäran. I ställningstagandet talas endast om andra stater men det ska tillämpas på motsvarande sätt när informationsutbyte kan ske enligt fler än en rättsakt med en jurisdiktion som inte är en stat.