En familjemedlem till en EES-medborgare med primär uppehållsrätt kan ha sekundär uppehållsrätt. Skatteverket ska då folkbokföra familjemedlemmen om det kan antas att hen kommer att vara bosatt i Sverige i minst ett år
Nytt: 2023-06-22
Skatteverket bedömer att en person som är bosatt i landet omfattas av en heltäckande sjukförsäkring genom den allmänna hälso- och sjukvård som regionerna tillhandahåller åt alla som är bosatta i regionen. Någon ytterligare försäkring behövs inte för att anses omfattas av en heltäckande sjukförsäkring enligt 3 a kap. 3 § 3 eller 4 utlänningslagen.
En förutsättning för att den fria rörligheten inom EU ska vara genomförbar är att personer som vill utnyttja sin rätt till fri rörlighet kan ta med sig sin familj när de flyttar till en annan medlemsstat. Utan en rätt att ta med sig sin familj finns det risk att EES-medborgare avskräcks från att utöva rätten till fri rörlighet (C-456/12, O & B, punkten 45, skäl 5 till rörlighetsdirektivet). För att undvika att sådana situationer ska uppstå finns det regler i rörlighetsdirektivet som reglerar under vilka förutsättningar familjemedlemmar till personer som utövar sin rätt till fri rörlighet ska ha motsvarande rätt till rörlighet (se t.ex. artikel 2, 3, 6.1 och 7.1 d i rörlighetsdirektivet). Rörlighetsdirektivets bestämmelser kompletteras av praxis från EU-domstolen. Rörlighetsdirektivet tillåter mer förmånliga inhemska regler (artikel 37 i rörlighetsdirektivet), och i svensk lagstiftning omfattas sambo av familjemedlems-begreppet på ett mer förmånligt vis än i rörlighetsdirektivet.
EU-domstolen har poängterat att medlemsstaterna är skyldiga att underlätta uppehåll för familjemedlemmar som omfattas av 3 a kap. 2 § första stycket 4 UtlL (”annan familjemedlem”), och att bedömningar ska göras mot bakgrund av och i enlighet med bestämmelserna i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. I stadgan är framför allt artikel 7, som erkänner rätten till respekt för privatliv och familjeliv, aktuell. Denna bestämmelse motsvarar artikel 8 i Europeisk konventionen för mänskliga rättigheter (C-129/18, SM mot Entry Clearance Officer, punkterna 63–65).
Genom bestämmelser i rörlighetsdirektivet kan vissa familjemedlemmar till en EES-medborgare som har primär uppehållsrätt i en annan medlemsstat ha sekundär uppehållsrätt i samma medlemsstat. En familjemedlem kan ha sekundär uppehållsrätt enligt artikel 6 (vid vistelser i högst tre månader) och artikel 7 (vid vistelser längre än tre månader) i rörlighetsdirektivet.
Rörlighetsdirektivets bestämmelser om familjemedlemmars uppehållsrätt har implementerats i svensk lag genom 3 a kap. 2 och 4 §§ UtlL.
Rörlighetsdirektivets bestämmelser ska tillämpas på EES-medborgare som reser till eller uppehåller sig i en annan medlemsstat och på familjemedlemmar som följer med eller ansluter sig till EES-medborgaren (artikel 3.1 rörlighetsdirektivet). Motsvarande bestämmelse finns i 3 a kap. 2 § UtlL.
EU-domstolen har slagit fast att begreppet ”familjemedlemmar […] som följer med” i artikel 3.1 i rörlighetsdirektivet ska tolkas på så vis att det omfattar både familjemedlemmar som rest till en ny medlemsstat tillsammans med en EES-medborgare och familjemedlemmar som uppehåller sig i en ny medlemsstat tillsammans med EES-medborgaren. EU-domstolen har vidare fastslagit att det inte spelar någon roll om familjemedlemmen har rest in i den nya medlemsstaten före eller efter EES-medborgaren och inte heller om familjemedlemmens inresa ägt rum före eller efter familjebildningen. EU-domstolen har också påpekat att medlemsstaterna inte får ha som krav att en familjemedlem från tredje land ska ha vistats lagligen i en annan medlemsstat innan hen flyttar till den nya medlemsstaten (C-127/08, Metock, punkterna 80 och 93).
Begreppet ”ansluta sig” förutsätter till exempel inte att två makar behöver bo tillsammans i Sverige, utan en make kan ha anslutit sig till sin make även om de av arbetsmarknadsskäl inte bor tillsammans. Likaså kan ett äldre barn ha anslutit sig till sina föräldrar även om de har olika bostäder på samma ort, förutsatt att de upprätthåller en faktisk familjerelation (SOU 2005:49 s. 119).
Både en EES-medborgare och en tredjelandsmedborgare kan ha sekundär uppehållsrätt. En familjemedlem kan dock bara härleda sekundär uppehållsrätt från en EES-medborgare som har primär uppehållsrätt. Sekundär uppehållsrätt kan alltså inte härledas från en EES-medborgare som själv har sekundär uppehållsrätt.
Med familjemedlem till EES-medborgare avses en utlänning som följer med eller i Sverige ansluter sig till en EES-medborgare och som tillhör någon av följande kategorier (enligt 3 a kap. 2 § första stycket UtlL):
De olika kategorierna beskrivs närmare nedan under respektive rubrik. Även en familjemedlem till en svensk medborgare kan ha uppehållsrätt som familjemedlem till en EES-medborgare.
Den som är make till en EES-medborgare kan ha sekundär uppehållsrätt som familjemedlem. Vid tillämpningen av rörlighetsdirektivet har EU-kommissionen i en vägledning till tillämpning av rörlighetsdirektivet uttalat att ett äktenskap som ingåtts med giltig verkan någonstans i världen i princip erkännas. Undantag ska dock göras för tvångsäktenskap, vilka strider mot EU-rätten, och månggiften (COM/2009/313 final).
EU-domstolen har i ett avgörande konstaterat att en medlemsstat är hindrad att neka sekundär uppehållsrätt för en medföljande make till en återvändande medborgare, när medborgaren och maken lagligen hade ingått äktenskap i en annan medlemsstat under tid då medborgaren utnyttjade sin rätt till fri rörlighet (C-673/16, Coman, punkten 51).
Om makar har ingått äktenskap med varandra när en eller båda parter var minderårig är det möjligt att ett sådant äktenskap inte erkänns i enlighet med 1 kap. 8 a § IÄL. Skatteverkets uppfattning är att makarna då inte kan ses som familjemedlemmar.
Enligt svensk rätt gäller ett registrerat partnerskap som äktenskap (2 och 3 §§ lagen [2009:260] om upphävande av lagen [1994:1117] om registrerat partnerskap). Motsvarande bedömning som görs för makar kan därför göras för registrerade partners.
Den som är sambo med en EES-medborgare kan ha sekundär uppehållsrätt som familjemedlem. Migrationsöverdomstolen har konstaterat att frågan om en familjerelation ska ses som ett samboförhållande eller inte ska avgöras med tillämpning av 1 § sambolagen (2003:376) (MIG 2011:17).
EU-domstolens har uttalat att det inte är nödvändigt att ett samboförhållande har inletts i utlandet, utan det kan ha uppstått efter att EES-medborgaren flyttat till den andra medlemsstaten (C-127/08 (Metock).
Med sambor avses enligt sambolagen två personer som stadigvarande bor tillsammans i ett parförhållande och har gemensamt hushåll (1 § sambolagen). I förarbetena till sambolagen anges som en allmän utgångspunkt att det bl.a. ska vara fråga om en sammanlevnad i en inte alltför kortvarig förbindelse, gemensamt hushåll och bostad samt gemensam ekonomi eller i vart fall ett ekonomiskt samarbete (prop. 2002/03:80 s. 27).
Det finns inte något lagstadgat krav på att ett förhållande ska ha varat en viss tid för att det ses som stadigvarande.
En släkting i rakt nedstigande led (oftast barn) till en EES-medborgare eller till dennes make eller sambo ses som en familjemedlem som kan ha sekundär uppehållsrätt om hen är
EU-domstolen har konstaterat att begreppet släkting i rakt nedstigande led ska ha en självständig och enhetlig tolkning inom hela EU. EU-domstolen har också fastställt att begreppet släkting i rakt nedstigande led ska tolkas på så sätt att det även omfattar adoptivbarn, om det har fastställts att adoptionen ger upphov till ett rättsligt föräldra–barnförhållande mellan det berörda barnet och den berörda unionsmedborgaren (C-129/18, SM mot Entry Clearance Officer, punkterna 50 och 54).
EU-domstolen har avgjort ett mål som handlade om det algeriska institutet ”kafala”. Enligt EU-domstolen tolkning innebar kafala att en vuxen åtagit sig dels att sörja för barnets underhåll, uppfostran och skydd på samma sätt som en förälder, dels att vara barnets rättsliga vårdnadshavare. Barnet blev dock inte arvinge till den vuxna och förhållandet upphörde när barnet blev myndig eller på ansökan av biologiska föräldrar eller vårdnadshavaren. Enligt EU-domstolen måste det finnas ett föräldra–barnförhållande för att det ska vara fråga om en släkting i rakt nedstigande led. Eftersom den relation som uppstår genom kafala inte är att jämföra med det förhållande som uppstår ur ett rättsligt föräldraskap ansåg EU-domstolen att barnet inte var en släkting i rakt nedstigande led till EES-medborgaren. Barnet kunde i stället ses som en annan familjemedlem till en unionsmedborgare i enlighet med artikel 3.2 a i rörlighetsdirektivet. (C-129/18, SM mot Entry Clearance Officer).
En släkting i rakt uppstigande led (oftast förälder) till en EES-medborgare eller hens make eller sambo ses som en familjemedlem som kan ha sekundär uppehållsrätt om släktingen är beroende av någon av dem för sin försörjning.
Vårdnadshavare till ett barn som är EES-medborgare, alltså släktingar i rakt uppstigande led, är oftast inte beroende av barnet för sin försörjning och kan därför inte omfattas av familjemedlems-begreppet i 3 a kap. 2 § första stycket 3 UtlL. Många gånger kommer en vårdnadshavare i en sådan situation i stället ses som en annan familjemedlem som ingått i barnets hushåll i landet varifrån de flyttar (3 a kap. 2 § första stycket 4 UtlL). Även i de fall kravet på gemensamt hushåll i landet familjen flyttar från inte skulle vara uppfyllt kan en släkting i rakt uppstigande led till en minderårig EES-medborgare ha rätt att vistas i Sverige med stöd av praxis från EU-domstolen. EU-domstolen har uttalat att en EES-medborgare har rätt att åberopa rätten till fri rörlighet oavsett vilken ålder hen har uppnått och att denna rätt till fri rörlighet skulle bli verkningslös om inte en minderårig EES-medborgare har rätt att åtföljas av den person som har den faktiska vårdnaden om EES-medborgaren. En förutsättning för att en släkting i rakt uppstigande led ska ha rätt att bosätta sig i medlemsstaten tillsammans med en underårig EES-medborgare är enligt EU-domstolen att släktingen är barnets vårdnadshavare och att släktingen har tillräckliga tillgångar för att inte ligga det sociala biståndssystemet till last (C-200/02, punkterna 20, 45 och 47). Enligt EU-domstolen ska kraven i artikel 7.1 b i rörlighetsdirektivet i en sådan situation vara analogt tillämpliga på vårdnadshavaren (C-247/20, punkten 65).
Även en annan familjemedlem än de tidigare uppräknade kan ses som en familjemedlem med sekundär uppehållsrätt (3 a kap. 2 § första stycket 4 UtlL).
En förutsättning för att en annan familjemedlem ska kunna ha sekundär uppehållsrätt är att något av följande tre kriterier är uppfyllda (3 a kap. 2 § första stycket 4 UtlL):
Enligt Skatteverkets synsätt kan bestämmelsen i 3 a kap. 2 § första stycket 4 UtlL om annan familjemedlem även omfatta släktingar i rakt upp- eller nedstigande led, som inte uppfyller kraven i andra respektive tredje punkten i samma paragraf.
Det anses finnas ett ekonomiskt beroende om familjemedlemmen inte är i stånd att sörja för sina grundläggande behov utifrån sin ekonomiska och sociala situation. Behovet av materiellt bistånd måste ha funnits i familjemedlemmens ursprungsland eller i det land varifrån hen kom innan hen flyttade till Sverige. Familjemedlemmen ska ha ett faktiskt beroendeförhållande till EES-medborgaren. Det är inte tillräckligt att EES-medborgaren eller hens make eller sambo har tagit på sig att försörja familjemedlemmen (C-1/05, Jia, punkterna 37 och 42).
En EES-medborgare hade regelbundet och under lång tid fört över pengar till sitt barn, som var över 21 år, för att denne skulle kunna sörja för sina grundläggande behov i ursprungslandet.
EU-domstolen konstaterade att den mottagande medlemsstaten inte får kräva att släktingen dessutom visar att denne har försökt att få ett arbete, få hjälp för sin försörjning från ursprungslandets myndigheter eller på annat sätt klara sin försörjning, men att detta inte har varit möjligt. Inte heller omständigheten att en släkting – på grund av personliga omständigheter såsom ålder, utbildning och hälsa – bedöms ha goda förutsättningar för att få ett arbete och dessutom har för avsikt att börja arbeta i den mottagande medlemsstaten har någon betydelse vid tolkningen av rekvisitet ”beroende för sin försörjning” (C-423/12 Reyes och MIG 2014:8).
Det finns inte någon tydlig definition av vad det innebär att det av allvarliga hälsoskäl absolut krävs att EES-medborgaren personligen tar hand om familjemedlemmen. Det saknas också vägledande praxis på området. Enligt Skatteverket är det inte tillräckligt att en person är i behov av vård i Sverige för att kriteriet ska vara uppfyllt.
För att en familjemedlem ska kunna ha sekundär uppehållsrätt måste EES-medborgaren från vilken den sekundära uppehållsrätten härleds ha primär uppehållsrätt. EES-medborgaren kan ha primär uppehållsrätt som arbetstagare, egenföretagare, studerande eller som en person med tillräckliga tillgångar. För ekonomiskt inaktiva EES-medborgare, d.v.s. studerande och personer med tillräckliga tillgångar, måste det finnas tillräcklig försörjning och heltäckande sjukförsäkring även för familjemedlemmen. Bedömningen av om EES-medborgaren, från vilken den sekundäre uppehållsrätten härleds, har primär uppehållsrätt görs på nytt, om denne redan är folkbokförd i Sverige. Vid denna bedömning ska enligt Skatteverkets mening samtliga förutsättningar för uppehållsrätt vara uppfyllda. För att utreda om t.ex. en person med tillräckliga tillgångar alltjämt ska anses ha primär uppehållsrätt behöver en bedömning av tillgångar göras på nytt.
En EES-medborgare som har förvärvat permanent uppehållsrätt behöver inte längre uppfylla kraven för uppehållsrätt i artikel 7 i rörlighetsdirektivet. EFTA-domstolen har konstaterat att det av artikel 16.1 i rörlighetsdirektivet framgår att en familjemedlem kan härleda uppehållsrätt från en EES-medborgare med permanent uppehållsrätt, även om EES-medborgaren inte längre uppfyller något av kraven i artikel 7 (E-4/11 Arnulf Clauder). En familjemedlem till en EES-medborgare med permanent uppehållsrätt kan alltså härleda sekundär uppehållsrätt från EES-medborgaren även om EES-medborgaren inte längre uppfyller kraven för uppehållsrätt.
Medborgare i de nordiska länderna (Danmark, Finland, Island och Norge) har rätt att vistas i Sverige utan att ha vare sig uppehållstillstånd eller uppehållsrätt (2 kap. 8 b § första stycket UtlL). De är EES-medborgare, men behöver inte ha uppehållsrätt för att kunna folkbokföras i Sverige.
Om en familjemedlem till en nordisk medborgare inte själv är medborgare i ett nordiskt land omfattas familjemedlemmen däremot inte av detta undantag. För att en person ska kunna ha sekundär uppehållsrätt med stöd av 3 a kap. 4 § UtlL som familjemedlem till en nordisk medborgare krävs att den nordiska medborgaren tillhör någon av de kategorier som enligt 3 a kap. 3 § UtlL har primär uppehållsrätt.
I de fall den primära uppehållsrätten ställer krav på att även medföljande familjemedlem har tillräckliga tillgångar för sin försörjning måste detta krav vara uppfyllda för att det ska finnas sekundär uppehållsrätt.
Som familjemedlem till en EES-medborgare räknas också i vissa fall familjemedlemmar till en svensk medborgare. Tre förutsättningar måste vara uppfyllda för att en sådan familjemedlem ska kunna omfattas av begreppet familjemedlem till EES-medborgare (prop. 2013/14:81 s. 42).
Den första förutsättningen är att familjemedlemmen är en utlänning med sådan familjeanknytning till den svenska medborgaren som anges i 3 a kap. 2 § första stycket UtlL. Den andra är att den svenska medborgaren har utnyttjat sin rätt till fri rörlighet i ett annat EES-land och därefter har återvänt till Sverige. Den tredje är att familjemedlemmen har följt med eller anslutit sig till den svenska medborgaren när hen har utnyttjat sin rätt till fri rörlighet (3 a kap. 2 § andra stycket UtlL).
EU-domstolen har konstaterat att en familjemedlem endast kan ges sekundär uppehållsrätt om den återvändande medborgaren har utnyttjat sin rätt till fri rörlighet enligt artikel 7.1 i rörlighetsdirektivet. Sekundär uppehållsrätt kan inte följa om den återvändande medborgaren vistats utan krav på uppehållsrätt i en annan medlemsstat enligt artikel 6.1 i rörlighetsdirektivet. Detta innebär att en vistelse utan uppehållsrätt typiskt sett inte kan ge en familjemedlem sekundär uppehållsrätt när EES-medborgaren återvänder till den medlemsstat hen är medborgare i (C-456/12, O och B, punkten 52). Det är inte tillräckligt att den svenska medborgaren rest till ett annat EES-land som turist (prop. 2013/14:81 s. 42). Det är bara när en EES-medborgare har utövat sin rätt till fri rörlighet genom att bosätta sig i en annan medlemsstat än den där hen är medborgare som en familjemedlem kan härleda uppehållsrätt från EES-medborgaren (C-456/12 O och B punkten 39).
EU-domstolens praxis manifesterar rätten för EES-medborgare att ges möjlighet till ett normalt familjeliv i samband med utnyttjandet av rätten till fri rörlighet (se t.ex. C-165/16, Lounes, punkten 48 och C-456/12, O och B, punkten 45). Det finns enligt Skatteverkets uppfattning ingenting som tyder på att detta synsätt behöver tillämpas när en EES-medborgare återvänder från ett tredje land till den medlemsstat där hen är medborgare eftersom det då inte handlar om en unionsrättslig fråga. Skatteverket är därför av uppfattningen att en svensk medborgare måste återvända till Sverige direkt från ett annat EES-land för att en familjemedlem ska kunna härleda sekundär uppehållsrätt från den svenska medborgaren. En familjemedlem kan inte ha sekundär uppehållsrätt om den svenska medborgaren har lämnat EES-området för bosättning i ett tredje land och därefter återvänder till Sverige. Skatteverket anser att en kortare vistelse i ett tredje land på grund av semesterresa, eller en liknande situation, inte medför att sekundär uppehållsrätt inte kan föreligga för en familjemedlem som följer med eller ansluter sig till den svenska medborgaren i Sverige.
Storbritannien lämnade EU den 31 december 2020 (brexit) och är därmed inte längre ett EU-land. Efter övergångsperiodens utgång, dvs. fr.o.m. den 1 januari 2021, kan en EES-medborgare inte längre utnyttja sin rätt till fri rörlighet i Storbritannien med stöd av bestämmelserna om uppehållsrätt i rörlighetsdirektivet.
Att Storbritannien har lämnat EU innebär dock inte att en svensk medborgare som har utnyttjat sin rätt till fri rörlighet i Storbritannien före utträdet ur EU har fråntagits sina rättigheter som unionsmedborgare, bl.a. dem som föreskrivs i artikel 21.1 i EUF-fördraget, vilka enligt EU-domstolen inbegriper en rätt till ett normalt familjeliv i den mottagande medlemsstaten tillsammans med sina familjemedlemmar (C 165/16, Lounes punkten 52). Även om den svenska medborgaren återvänder till Sverige efter övergångsperiodens slut går det inte att bortse från att hen har utnyttjat sin rätt till fri rörlighet före denna tidpunkt. Detta innebär att en familjemedlem till en återvändande svensk medborgare som har utnyttjat sin rätt till fri rörlighet i Storbritannien före övergångsperiodens slut, dvs. senast den 31 december 2020, kan ha uppehållsrätt i Sverige som familjemedlem, under förutsättning att hen har följt med eller anslutit sig till den svenska medborgaren när denne utnyttjade sin rätt till fri rörlighet (3 a kap. 2 § andra stycket och 4 § andra stycket UtlL). Det saknar i detta hänseende betydelse om den svenska medborgaren återvänder till Sverige efter övergångsperiodens utgång. Även om bestämmelserna i rörlighetsdirektivet inte omfattar denna situation är det Skatteverkets uppfattning att bestämmelserna bör kunna tillämpas analogt (C-165/16, Lounes punkten 61).
Rörlighetsdirektivet ska tillämpas på alla EES-medborgare som reser till eller uppehåller sig i en annan medlemsstat än den de själva är medborgare i, samt på de familjemedlemmar som följer med eller ansluter sig till EES-medborgaren (artikel 3.1 rörlighetsdirektivet). Direktivet är inte tillämpligt när en person uppehåller sig i en stat där hen är medborgare. (se även C-127/08, Metock punkten 73 och C-434/09, McCarthy punkten 37).
En person som är medborgare både i Sverige och i ett annat EES-land kan inte utnyttja sin rätt till fri rörlighet genom en vistelse i det andra EES-landet.
En familjemedlem kan under vissa förutsättningar härleda uppehållsrätt från en EES-medborgare som har förvärvat svenskt medborgarskap och samtidigt behållit sitt ursprungliga EES-medborgarskap. Om EES-medborgaren har utnyttjat sin rätt till fri rörlighet i Sverige – exempelvis genom att ha flyttat hit för att arbeta – och därefter har förvärvat svenskt medborgarskap, är det möjligt för en familjemedlem att härleda uppehållsrätt från den numera svenska medborgaren. Uppehållsrätt kan i denna situation härledas direkt från fördraget (artikel 21.1 i EUF-fördraget), och inte från rörlighetsdirektivet (C-165/16, Lounes).
En spansk medborgare utnyttjade sin rätt till fri rörlighet och bosatte sig i Storbritannien för att studera och arbeta. Efter några år blev hen brittisk medborgare. Hen behöll sitt spanska medborgarskap. Hen bodde kvar i Storbritannien och gifte sig med en tredjelandsmedborgare, som hävdade sekundär uppehållsrätt till den numera brittiska och spanska medborgaren. EU-domstolen konstaterade att eftersom EES-medborgaren blivit medborgare i Storbritannien omfattades hen inte längre av rörlighetsdirektivet och hen hade enligt folkrättsliga principer en ovillkorlig rätt att vistas i Storbritannien. EU-domstolen ansåg dock att situationen inte var rent inhemsk eftersom det rörde sig om medborgarskap i två olika EES-länder och menade att det därför fanns en unionsrättslig anknytning. EU-domstolen ansåg att artikel 21.2 i EUF-fördraget var tillämplig och att denna bestämmelse gav personen rätt att fritt röra sig och uppehålla sig i annan medlemsstat samt rätt till normalt familjeliv i den mottagande medlemsstaten, med sina familjemedlemmar vid sin sida (C-165/16, Lounes).
Uppehållsrätt föreligger inte om ett äktenskap har ingåtts, ett samboförhållande har inletts eller en utlänning har adopterats uteslutande i syfte att ge utlänningen uppehållsrätt (3 a kap. 4 § tredje stycket UtlL).
Syftet med denna bestämmelse är att förhindra missbruk av reglerna om uppehållsrätt för EES-medborgarens familjemedlemmar.
Skatteverket ska folkbokföra en familjemedlem med sekundär uppehållsrätt om det kan antas att personen kommer att vara bosatt i Sverige under minst ett år (3 och 4 §§ FOL).