Skatteverket ska befria, helt eller delvis, från ett skattetillägg om det har gått oskäligt lång tid efter det att Skatteverket har funnit anledning att anta att skattetillägg ska tas ut. Om det är den uppgiftsskyldiga själv som orsakat dröjsmålet är dröjsmålet normalt inte ett skäl för att befria från skattetillägget (51 kap. 1 § andra stycket 3 SFL).
Den aktuella bestämmelsen bygger på artikel 6 första punkten i Europakonventionen enligt vilken bl.a. den som anklagas för brott har rätt till en domstolsprövning inom skälig tid. Det framgår inte av konventionen vad som menas med skälig tid. Inte heller av Europadomstolens praxis går det att exakt få fram vad som är skälig tid.
I normal handläggningstid ingår skälig tid för Skatteverket att kommunicera, göra rättsutredningar och skriva beslut. Viss s.k. liggetid, d.v.s. tid när ett ärende väntar på att handläggas, ingår också.
Det är svårt att ange några riktlinjer för vad som är oskäligt lång tid. En bedömning måste i varje enskilt fall göras av bl.a. frågans svårighetsgrad, den enskildas och Skatteverkets ageranden i processen (prop. 2002/03:106 s. 243).
Tiden beräknas från när Skatteverket finner anledning att anta att skattetillägg ska tas ut. En sådan anledning får Skatteverket anses ha från det att en formell anklagelse riktats mot den enskilda eller från det att Skatteverkets agerande har betydande verkningar för den enskilda. Utgångspunkten för beräkningen av tiden är därför när den enskilda fått ett förslag om skattetillägg eller en promemoria med förslag om skattetillägg.
Om Skatteverkets interna krav på handläggningstider, som finns i verkets rutinerna för omprövning och överklagande, följs kan det aldrig bli aktuellt för Skatteverket att befria på grund av oskäligt lång handläggningstid hos Skatteverket.
Om det i ett visst ärende inte går att hålla tidsfristerna och det inte beror på den uppgiftsskyldiga innebär det inte nödvändigtvis att det finns grund för att befria på grund av oskäligt lång handläggningstid.
Endast om Skatteverkets agerande har inneburit en betydande överträdelse av tidsfristen ska Skatteverket befria från skattetillägg. Vad som är en betydande överträdelse får avgöras från fall till fall och viss vägledning kan hämtas från de refererade rättsfallen.
Vid oskäligt lång handläggningstid ska befrielse ske ned till ett halvt skattetillägg. Är det fråga om en synnerlig lång handläggningstid kan befrielse ske ned till en fjärdedels skattetillägg eller så kan hel befrielse ges. Utgångspunkten måste dock vara att dröjsmålet, utan den skattskyldigas förskyllan, endast i extrema undantagsfall blir så långt att hel befrielse ska ges (prop. 2002/03:106 s. 240).
Eftersom det är svårt att ange några riktlinjer för vad som är oskäligt lång tid kan följande rättsfall vara till ledning för bedömningen.
Det tog sex år och nio månader från Skatteverkets övervägande till den tidpunkt då Högsta förvaltningsdomstolen vägrade prövningstillstånd.
Europadomstolen kritiserade handläggningstiden i samtliga instanser utom kammarrätten. Den långa väntetiden hade inneburit en kränkning av mannens rätt till rättegång inom skälig tid
Det innebär att en handläggningstid på fyra och ett halvt år räknat från när det överklagade beslutet meddelades till dess att förvaltningsrätten meddelade beslut var för lång. En handläggningstid på nio månader i kammarrätten var acceptabel. En handläggningstid på drygt ett år innan Högsta förvaltningsdomstolen vägrade prövningstillstånd var också för lång tid (ECHR 36985/97 Vulic v. Sweden).
Mannen fick vänta i nästan sex år på att ett skattemål skulle avslutas med att Högsta förvaltningsdomstolen vägrade prövningstillstånd.
Europadomstolen ansåg att tiden i kammarrätten på tre år och fyra månader var oacceptabelt lång. Den långa väntetiden hade inneburit en kränkning av mannens rätt till rättegång inom skälig tid (ECHR 36689/02 Lilja v. Sweden).
Skatteverket tog ut skattetillägget i december 1992. Bolaget överklagade i juli 1993. Bolaget utvecklade grunderna för sitt överklagande först i januari 1995. I i de olika domstolsinstanserna var det en mycket omfattande skriftväxling mellan parterna. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg därför att det varken i någon instans eller sammantaget fram till och med Högsta förvaltningsdomstolens avgörande hade varit en oskäligt lång handläggningstid (RÅ 2000 ref 66 I).
Handläggningstiden från Skatteverkets beslut om skattetillägg till Högsta förvaltningsdomstolens dom var sex år och fyra månader.
Den uppgiftsskyldiga yrkade bl.a. att skattetillägget skulle undanröjas på grund av lång handläggningstid. Högsta förvaltningsdomstolen kommenterade inte handläggningstiden utan konstaterade bara att omständigheterna inte var sådana att det förelåg skäl för att befria (RÅ 2004 not. 104).
I ett mål om punktskatt var handläggningstiden knappt fem år från det att bolaget erhöll Skatteverkets utkast till revisionspromemoria till domen i kammarrätten.
Kammarrätten konstaterade att det förekommit skriftväxling och att det inte hade funnits någon längre period av inaktivitet hos Skatteverket. Handläggningstiden var därför inte oskäligt lång. (KRSU 2005-03-10, mål nr 317-04).
Handläggningstiden var mer än nio år från det att Skatteverket sände ut revisionspromemorian till förvaltningsrättens dom. Därefter dröjde det ytterligare två år till kammarrättens dom.
Kammarrätten ansåg inte att handläggningstiden fram till och med kammarrättens dom varit oskäligt lång. Den långa handläggningstiden berodde på hur den uppgiftsskyldiga agerat (KRNG 2004-01-26, mål nr 4913-01).
Om en underinstans har undanröjt ett skattetillägg och det har gått mycket lång tid från det att Skatteverket tog ut skattetillägget tills överinstansen ska fatta sitt beslut kan det vara oskäligt att överinstansen tar ut skattetillägget på nytt. Detta gäller särskilt om det varit en utdragen process i överinstansen (RÅ 2000 ref. 66 I).
Detta bör dock inte hindra Skatteverket från att överklaga en underinstans beslut om Skatteverket anser att skattetillägget undanröjts på felaktig grund.