Brottsanmälan

Skyldighet att anmäla brott och överträdelse av näringsförbud

Skatteverkets skyldighet att anmäla olika brott och överträdelse av näringsförbud regleras i 17 § SkBrL (brott enligt skattebrottslagen), 11 § FOF (brott enligt folkbokföringslagen m.m.), 20 § SNF (vissa brott kopplade till hanteringen med samordningsnummer), 18 kap. 8 § SFF (vissa brott kopplade till beskattningsverksamheten samt även viss annan verksamhet) samt i 24 § förordningen (2014:936) om näringsförbud (överträdelse av näringsförbud).

Sekretessen hindrar inte Skatteverket från att fullgöra sin anmälningsskyldighet (10 kap. 28 § OSL). Information om sekretess i samband med en brottsanmälan finns under Brottsanmälan.

Brott enligt skattebrottslagen

Så snart det finns anledning att anta att ett brott enligt skattebrottslagen har begåtts ska Skatteverket göra en anmälan till åklagaren. Anmälan får enligt 17 § SkBrL i stället göras till Skatteverkets skattebrottsenhet om

• det inte finns skäl att anta att brottet föranleder annan påföljd än böter
• den misstänkte kan antas erkänna brottet
• den misstänkte har fyllt 21 år.

Så snart brott kan antas

Brottsanmälan ska ske så snart som det kan antas att ett brott enligt skattebrottslagen har begåtts. Skyldigheten att brottsanmäla knyter an till förutsättningarna för åklagaren att inleda en förundersökning. Meningen är alltså att anmälan ska äga rum så snart som det finns förutsättningar för att inleda en förundersökning. Information om sekretess i samband med en brottsanmälan finns under Brottsanmälan.

Brottet antas inte medföra påföljd enligt skattebrottslagen

Någon skyldighet att anmäla ett misstänkt brott finns inte om det kan antas att brottet inte kommer att medföra påföljd enligt skattebrottslagen (17 § SkBrL). Någon anmälan om brott ska därför inte göras om det enligt 13 § SkBrL krävs särskilda skäl för att väcka åtal för det misstänkta brottet och några särskilda skäl inte finns. Inte heller ska någon anmälan göras om den uppgiftsskyldiga på eget initiativ rättat den oriktiga uppgiften eller lämnat uppgift om att skatteavdrag inte har gjorts.

Särskilda skäl för att få väcka åtal

Det krävs särskilda skäl för att få väcka åtal för skatteförseelse. I vissa fall krävs även särskilda skäl för att åtal ska få väckas för skattebrott, vårdslös skatteuppgift eller skatteavdragsbrott. För att särskilda skäl ska krävas för de tre sistnämnda brotten måste det undandragna skattebeloppet understiga två prisbasbelopp och den felaktighet eller passivitet som skulle omfattas av åtalet även kunna läggas till grund för ett beslut om skattetillägg för samma fysiska person (13 § första stycket SkBrL).

Eftersom särskild åtalsprövning avseende skattebrott, vårdslös skatteuppgift och skatteavdragsbrott endast blir aktuell om det är fråga om undandragen skatt ska någon särskild åtalsprövning inte ske om brottet avser skatt som felaktigt tillgodoräknas eller återbetalas.

Med prisbasbeloppet avses det prisbasbelopp som enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken gällde det år då brottet begicks (13 § andra stycket SkBrL).

En juridisk person kan inte åtalas för brott men däremot påföras skattetillägg. Någon särskild åtalsprövning ska därför inte ske när en företrädare för en juridisk person misstänks för skattebrott, vårdslös skatteuppgift eller skatteavdragsbrott.

Vid bedömningen av om det finns särskilda skäl för att väcka åtal har storleken av det sammanlagda skatteundandragandet betydelse om det är fråga om flera misstänkta brott. Även omständigheter vid brottets begående, t.ex. användande av osanna handlingar, har betydelse vid bedömningen.

Rättelse eller lämnande av uppgifter på den uppgiftsskyldigas eget initiativ

Skattetillägg får inte tas ut om den uppgiftsskyldiga på eget initiativ har rättat den oriktiga uppgiften eller lämnat uppgift om att skatteavdrag inte har gjorts (49 kap. 10 § första stycket 2 SFL). En motsvarande bestämmelse finns i skattebrottslagen. Av bestämmelsen framgår bl.a. att den som frivilligt vidtar åtgärder som leder till att skatten kan påföras, tillgodoräknas eller återbetalas med rätt belopp inte ska dömas till ansvar enligt skattebrottslagen (12 § SkBrL). I förarbetena till skatteförfarandelagen sägs att sambanden mellan de straffrättsliga och administrativa sanktionssystemen gör att förutsättningarna för att frivilligt rätta en oriktig uppgift utan att riskera sanktioner bör vara desamma (prop. 2010/11:165 s. 1214). Detta innebär att om omständigheterna är sådana att skattetillägg inte får tas ut på grund av att den uppgiftsskyldiga har rättat eller lämnat uppgifter på eget initiativ så kan inte heller den uppgiftsskyldiga dömas till ansvar för brott enligt skattebrottslagen. Eftersom Skatteverket i en sådan situation kan anta att brottet inte kommer att medföra någon påföljd enligt skattebrottslagen ska någon brottsanmälan inte göras.

Ansvar enligt 10 § SkBrL, försvårande av skattekontroll, inträder inte för den som på eget initiativ uppfyller skyldighet som där avses, dvs. bokföringsskyldighet eller skyldighet att enligt särskilda föreskrifter föra och bevara räkenskaper (12 § andra stycket SkBrL).

Något annat skäl att inte brottsanmäla

Någon skyldighet att göra en brottsanmälan finns inte heller om det av annat skäl är uppenbart att någon anmälan inte behövs, t.ex. om åklagaren redan känner till det misstänkta brottet.

Brott inom folkbokföring och samordningsnummer

Skatteverket ska göra en anmälan till Polismyndigheten eller åklagare så snart det finns anledning att anta att ett folkbokföringsbrott har begåtts (42 § FOL och 11 § FOF).

Skatteverket ska vidare till Polismyndigheten eller åklagare anmäla så snart det finns anledning att anta någon har gjort sig skyldig till:

• olovlig identitetsanvändning (4 kap. 6 b § BrB)
• urkundsförfalskning, förvanskning av urkund, grov urkundsförfalskning, hindrande av urkunds bevisfunktion och brukande av det förfalskade (14 kap. 1–4 och 10 §§ BrB)
• osann försäkran, vårdslös försäkran, osant intygande, brukande av osann urkund, missbruk av urkund och handling samt förnekande av underskrift (15 kap. 10–13 §§ BrB).

En förutsättning för att anmälningsskyldighet för dessa brott ska bli aktuell är att gärningen avser en uppgift eller handling i ärende hos Skatteverket. Anmälningsskyldigheten för de ovanstående brotten finns både i folkbokföringsförordningen (11 §) och i förordningen om samordningsnummer (20 §).

En anmälan ska innehålla uppgifter om de omständigheter som ligger till grund för misstanken om brottet.

Så snart brott kan antas

Brottsanmälan ska ske så snart som det kan antas att ett brott, enligt de uppräknade bestämmelserna, har begåtts. Skyldigheten att brottsanmäla knyter an till förutsättningarna för åklagaren att inleda en förundersökning. Meningen är alltså att anmälan ska äga rum så snart som det finns förutsättningar för att inleda en förundersökning (23 kap. 1 § RB).

En anmälan ska inte göras i vissa fall

Om brottet inte kan antas medföra någon påföljd, så ska någon anmälan inte göras. Skatteverket ska heller inte göra någon anmälan om anmälan av något annat skäl inte behövs. Exempel på en sådan situation är när det står klart att anmälan redan har skett eller att Polismyndigheten på annat sätt redan har kännedom om det misstänkta brottet.

Anmälan kan ske till skattebrottsenheten i vissa fall

Om det inte finns skäl att anta att brottet kommer att leda till annan påföljd än böter får anmälan i stället för till Polismyndigheten göras till Skatteverkets skattebrottsenhet. Den misstänkta måste i så fall antas erkänna brottet och ska dessutom ha fyllt 21 år.

Skyldighet att anmäla vissa andra brott

Skatteverket har en skyldighet att göra en anmälan till åklagare så snart det finns anledning att anta att någon gjort sig skyldig till (18 kap. 8 § första stycket SFF):

• brott mot låneförbudet m.m. enligt aktiebolagslagen (30 kap. 1 § första stycket 4 ABL)
• brott mot låneförbudet m.m. enligt tryggandelagen (11 § tredje stycket lagen [1967:531] om tryggande av pensionsutfästelse m.m.)
• givande av muta enligt 10 kap. 5 b § eller grovt givande av muta enligt 10 kap. 5 c § BrB
• bokföringsbrott eller grovt bokföringsbrott enligt 11 kap. 5 § BrB
• brott enligt lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott
• brott enligt lagen (2020:548) om omställningsstöd (35-37 §§ LOM)

• bedrägeribrott enligt 9 kap. 1–3 och 11 §§ BrB om gärningen har samband med rot- och rutavdrag, stöd vid korttidsarbete eller skattereduktion för installation av grön teknik.

Anmälningsskyldigheten som är kopplad till bedrägeribrott i samband med rot- och rutavdrag ska tillämpas om gärningen har samband med Skatteverkets verksamhet enligt lagen (2009:194) om förfarandet vid skattereduktion för hushållsarbete. Korttidsarbete innebär att anställda går ner i arbetstid under en period samtidigt som staten går in och ger ekonomiskt stöd till arbetsgivaren. Skatteverket är handläggande myndighet för stöd vid korttidsarbete . Skyldigheten för Skatteverket att anmäla bedrägeribrott gäller om gärningen har samband med lagen (2013:948) om stöd vid korttidsarbete. Den som har haft utgifter för installation av grön teknik kan få en skattereduktion. Det är Skatteverket som fattar beslut om utbetalning till utförare av installationen. Skatteverkets skyldighet att anmäla bedrägeribrott gäller även i dessa situationer då gärningen har samband med lagen (2020:1066) om förfarandet vid skattereduktion för installation av grön teknik (GRÖNFL).

Det som anmälningsskyldigheten omfattar är olika grader av bedrägeribrott (normalgraden, ringa och grovt), försök och förberedelse till bedrägeri och grovt bedrägeri samt stämpling till grovt bedrägeri.

Utöver de uppräknade brotten ovan har Skatteverket en skyldighet att anmäla till åklagare så snart det finns anledning att anta att någon har gjort sig skyldig till nedanstående brott. En förutsättning för att anmälningsskyldighet för dessa brott ska bli aktuell är att gärningen avser en uppgift eller handling i ärende hos Skatteverket. Brotten som omfattas är:

• olovlig identitetsanvändning (4 kap. 6 b § BrB)

• urkundsförfalskning, förvanskning av urkund, grov urkundsförfalskning, hindrande av urkunds bevisfunktion och brukande av det förfalskade (14 kap. 1–4 och 10 §§ BrB)
• osann försäkran, vårdslös försäkran, osant intygande, brukande av osann urkund, missbruk av urkund och handling samt förnekande av underskrift (15 kap. 10–13 §§ BrB).

Anmälningsskyldigheten för brotten i de tre ovan redovisade punkterna gäller bara för verksamheter där skatteförfarandelagen är tillämplig. Detta innebär att en anmälningsskyldighet inte uppkommer för Skatteverket när den aktuella brottsmisstanken avser en verksamhet som omfattas av annan lagstiftning, t.ex. lagen (2020:548) om omställningsstöd, lagen (2013:948) om stöd vid korttidsarbete, lagen (2015:899) om identitetskort för folkbokförda i Sverige. Observera att det inom folkbokföringsverksamheten och verksamheten för samordningsnummer finns motsvarande anmälningsskyldigheter (ovan).

Anmälan får i vissa fall göras till Skatteverkets skattebrottsenhet

Om det misstänkta brottet i 18 kap. 8 SFF inte avser givande av muta eller grovt givande av muta får anmälan istället för till åklagare göras till Skatteverkets skattebrottsenhet. En förutsättning är att det inte finns skäl att anta att brottet föranleder annan påföljd än böter. Den misstänka måste också antas erkänna brottet och ska ha fyllt 21 år (18 kap. 8 § fjärde stycket SFF).

Så snart brott kan antas

Brottsanmälan ska ske så snart som det kan antas att ett av de brott som räknas upp i 18 kap. 8 § SFF har begåtts. Skyldigheten att brottsanmäla knyter an till förutsättningarna för åklagaren att inleda en förundersökning. Meningen är alltså att anmälan ska äga rum så snart som det finns förutsättningar för att inleda en förundersökning.

Brottet antas inte medföra påföljd eller anmälan av annat skäl inte behövs

Någon anmälan ska inte ske om det kan antas att brottet inte kommer att medföra påföljd eller om anmälan av något annat skäl inte behövs (18 kap. 8 § andra stycket SFF). Någon anmälan ska således inte göras om åklagaren t.ex. redan känner till det misstänkta brottet.

Skyldighet att anmäla överträdelse av näringsförbudet

Skatteverket har utöver de övriga brott som finns uppräknade i 18 kap. 8 § SFF en skyldighet att göra en anmälan till åklagaren så snart det finns skäl att misstänka att ett näringsförbud överträds (24 § förordning [2014:936] om näringsförbud). Skatteverket ska göra en anmälan när

• ett näringsförbud överträds eller har överträtts
• den som har fått undantag från ett näringsförbud enligt 35 § lagen (2014:836) om näringsförbud bryter mot sina skyldigheter i den verksamhet som avses med undantaget
• den som fått undantag från ett näringsförbud enligt 35 § lagen (2014:836) om näringsförbud bryter mot vad rätten har bestämt i samband med att undantaget beviljades.

Möjlighet att anmäla andra brott än brott som omfattas av anmälningsskyldigheten

Skatteverket är inte skyldigt att anmäla några andra brott än de som omfattas av Skatteverkets anmälningsskyldighet enligt lag eller förordning.

Eftersom sekretess gäller för uppgifter i Skatteverkets beskattningsverksamhet får Skatteverket som huvudregel inte anmäla misstänkta brott som inte omfattas av anmälningsskyldigheten. I offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) finns dock sekretessbrytande regler som i vissa fall gör det möjligt för Skatteverket att anmäla ett misstänkt brott som inte omfattas av anmälningsskyldigheten (10 kap. 24 och 27 §§ OSL). Information om sekretessbrytande regler som i vissa fall gör det möjligt för Skatteverket att göra en brottsanmälan finns under Misstanke om ett begånget brott och Generalklausulen i 10 kap. 27 § OSL.

Kompletterande information

• Gäller partsinsyn för Skatteverkets brottsanmälningar?