Rättegångskostnader och rätten till rättvis rättegång

Avgörande

Europadomstolens dom den 6 juli 2006 i mål Case of Stankiewitz v. Poland (Application no.

46917/99)

Saken

Ett polskt par köpte en fastighet från polska staten. På grund av köpet blev de instämda av staten i en civilrättslig tvist. Polska statens talan utfördes av en åklagare. Underrätten ogillade statens (åklagarens) talan och förpliktade staten att betala parets rättegångskostnader. Domen överklagades av åklagaren till appellationsdomstolen, som ogillade överklagandet i sak men upphävde beslutet att staten skulle ersätta paret deras rättegångskostnader. Det innebar att paret själva fick stå sina rättegångskostnader som uppgick till cirka 6 600 euro. Vid Europadomstolen gjorde paret gällande att de därför inte haft en rättvis rättegång.

Europadomstolen konstaterade att den förlorande parten enligt polsk rätt normalt ska betala den vinnande partens rättegångskostnader. Den regeln är inte tillämplig när en åklagare för talan i civilmål. Emellertid hade Polens Högsta domstol utvecklat en praxis som gjorde det möjligt att i sådana fall, efter en bedömning av de särskilda omständigheterna, ålägga staten betalningsskyldighet. I förevarande fall hade den polska domstolen som skäl för att vägra makarna rätt till ersättning för rättegångskostnader inte angett annat än att det var en åklagare som fört talan mot dem. Makarna hade ådragit sig betydande kostnader och de hade haft goda skäl att anlita juridisk expertis i målet. Genom att de inte tillerkänts ersättning för sina rättegångskostnader hade de enligt Europadomstolens mening inte fått sin rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång.

Skatteverkets kommentar

Utsökningsmål handläggs enligt lagen om domstolsärenden. Enligt 32 § denna lag kan domstol, när enskilda är motparter till varandra med tillämpning av 18 kap. RB förplikta den ena parten att betala den andres kostnader i ärendet. Av lagens förarbeten framgår att även staten i vissa fall kan ha samma ställning som privat fysisk eller juridisk person (prop. 1995/96:115 s. 118).

HD har vid två tillfällen funnit att bestämmelsen inte är tillämplig i ärende för uttagande av bl.a. skatter och böter. I NJA 1998 s. 443 yrkade dåvarande RSV ersättning för verkets rättegångskostnader i samband med att gäldenären, utan att vinna framgång i sakfrågan, överklagade en utmätning. I NJA 2000 s. 109 upphävde domstolarna efter överklagande av tredje man utmätningen av en båt. Inte i något av dessa fall fick vinnande part ersättning för sina rättegångskostnader. I 2000 års fall skrev Torkel Gregow ett särskilt tillägg som avslutades enligt följande: .”Mot bakgrund härav framstår det som angeläget att det införs möjlighet att utdöma ersättning för kostnader även när utmätningsfordringen utgörs av skatter, böter och andra liknande anspråk.” Någon lagändring har dock inte gjorts.

Efter HD:s två nämnda beslut har Europadomstolen meddelat nu aktuell dom. Europadomstolens dom har uppmärksammats av advokater som i utsökningsmål med staten som borgenär har åberopat den och gjort gällande att bestämmelsen i 32 § lagen om domstolsärenden och dess tillämpning strider mot Europakonventionens regler om rätten till rättvis rättegång. Något beslut enligt vilket svensk domstol har godtagit denna argumentation synes ännu inte ha meddelats.

Lagrum

Artikel 6 § 1 Europakonventionen

32 § lagen (1996:242) om domstolsärenden