Det är oskäligt att bevilja skuldsanering för gäldenär som ådömts skadestånd för våldtäkt där betalning inte fullgjorts till någon del och brottet ligger förhållandevis nära i tid. Även fråga om betydelsen av att Brottsoffermyndigheten trätt in som borgenär

Avgörande

Hovrättens för Övre Norrland beslut den 21 september 2011 i mål ÖÄ 325-11

Saken

TL dömdes 2005 för våldtäkt och grov kvinnofridskränkning till fängelse i två år och åtta månader. Gärningarna hade begåtts mellan 2001 och 2005 under en period när TL hade stora missbruksproblem. TL hade numera avtjänat sitt straff och levde under ordnade förhållanden. Av TL:s totala skulder på ca 1 500 000 kr utgjordes ca 127 000 kr av skadestånd som utdömts för brottet. Fordran, som kvarstod obetald, hade övertagits av Brottsoffermyndigheten. Kronofogdemyndigheten beviljade TL skuldsanering. Brottsoffermyndigheten överklagade till tingsrätten som inte ändrade Kronofogdemyndighetens beslut.

Brottsoffermyndigheten överklagade till hovrätten och anförde att det inte var skäligt att bevilja TL skuldsanering med hänsyn främst till omständigheterna vid skuldernas tillkomst. Hovrätten upphävde Kronofogdemyndighetens beslut om skuldsanering. I motiveringen framhöll hovrätten att skälighetsbedömningen är ett positivt rekvisit och att det måste framstå som skäligt att bevilja TL skuldsanering, inte oskäligt att inte bevilja honom den. Enligt hovrätten talade vissa omständigheter för att det var skäligt att bevilja TL skuldsanering. En sådan var att TL vid tidpunkten för brotten hade stora missbruksproblem, men numera levde under ordnade förhållanden. Vidare utgjorde skulden till Brottsoffermyndigheten en förhållandevis liten del av den totala skulden.

Andra omständigheter talade enligt hovrätten mot att det var skäligt att bevilja TL skuldsanering. Av betydelse var främst det faktum att skadestånd med anledning av våldtäkt normalt utgör hinder mot skuldsanering. Det skulle vara stötande om den som ålagts att betala skadestånd skulle kunna få detta nedsatt. Vidare hade TL inte fullgjort någon del av betalningen samt att det utdömda skadeståndet låg förhållandevis nära i tid. Enligt hovrätten skulle det inte framstå som skäligt att så snart efter en dom låta ett skadestånd som den dömde inte hade betalat någon del av omfattas av skuldsanering.

Skatteverkets kommentar

I förarbetena till skuldsaneringslagen har klargjorts att skadeståndsfordringar på grund av brott inte utgör något absolut hinder mot skuldsanering, men normalt bör hindra en sådan. Skuldsanering kan alltså medges undantagsvis, och i förarbetena finns exempel på sådana undantagssituationer (prop. 1993/94:123 sid. 102). I praxis har behovet av ekonomisk rehabilitering vägt tungt när skadeståndsskulderna har legat förhållandevis långt tillbaka i tiden och gäldenären har rehabiliterats. Även gäldenärens ansträngningar att göra rätt för sig har tillmätts betydelse, se RH 1995:31, RH 1996:33 och RH 1996:49.

Hovrättens avgörande är helt i linje med tidigare hovrättspraxis. Även om gäldenären hade kommit till rätta med sitt missbruk och hade behov av ekonomisk rehabilitering så var det inte skäligt att så snart efter en dom (sex år) låta ett helt obetalt skadestånd omfattas av skuldsanering.

En särskild fråga i sammanhanget är vilken betydelse det har för skälighetsbedömningen att Brottsoffermyndigheten var borgenär. I målet hade Brottsoffermyndigheten betalat ut brottsskadeerättning, och hade alltså regressvis inträtt i målsägandens rätt till skadestånd. Detta faktum tillmättes av hovrätten den betydelsen att det i viss mån medförde att en skuldsanering inte framstod som lika oskälig som om målsägandens fordran skulle komma att sättas ned. Emellertid var detta inte tillräckligt för att uppväga den restriktivitet som bör gälla vid skadestånd hänförligt till ett våldtäktsbrott.

En annan hovrätt resonerade annorlunda i ett avgörande från 2002, där gäldenären likaså hade dömts för våldtäkt och ålagts skadeståndsansvar. Hovrätten över Skåne och Blekinge (ÖÄ 1530-02) åberopade ett förarbetsuttalande till brottsskadelagen (prop. 1977/78:126 sid. 32) om att staten bör utöva sin regressrätt mot skadevållaren med stor försiktighet, så att dennes anpassning till samhället inte i onödan försvåras. Mot den bakgrunden anförde hovrätten att de skäl som anförts för att skadeståndsfordringar normalt borde hindra en skuldsanering hade väsentligen mindre tyngd när staten ersatt målsäganden genom att utge brottsskadeersättning. När brottsskadeersättning hade utgått var det därför enligt hovrätten inte stötande att statens rätt till skadestånd sattes ned genom skuldsanering, efter en avvägning i det enskilda fallet mellan intresset av att skadevållaren gör rätt för sig och behovet av ekonomisk rehabilitering. Rättsfallet är inte refererat.

I RH 2008:93 anförde tingsrätten helt kort att det faktum att målsägandena till viss del ersatts genom brottsskadeersättning inte borde tillmätas betydelse vid skälighetsbedömningen. Prövningen i hovrätten rörde sedan en helt annan fråga.

Två likvärdiga hovrätter har gjort helt olika bedömningar av samma grundfråga. Skatteverket anser att rättsläget - i avsaknad av beslut från Högsta domstolen - får anses vara oklart i denna del.

Lagrum

4 § skuldsaneringslagen (2006:548)