Nedsättning av avkastningskatt på utländsk kapitalförsäkring samt ersättning för ombudskostnader

Den skattskyldige kom först i Regeringsrätten in med samtliga uppgifter för att få full nedsättning av avkastningsskatten på kapitalförsäkringen. Den fråga som föranledde prövningstillstånd prövades därför inte. Regeringsrätten ansåg att carry forwardbelopp bestäms till sin storlek först det år de utnyttjas. Ersättning beviljades inte för ombudskostnader. Regeringsrätten var dock oenig i den frågan.  

 Omständigheterna i målet var i korthet följande.

 I deklarationen begärde AA nedsättning med hela den avkastningsskatt som belöpte på hans utländska kapitalförsäkring i Skandia Life enligt 10 a § lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel, AvPL. Som underlag för den utländska skattens storlek bifogade AA en av Skandia Life framräknad procentsats utifrån engelsk skatt på de vanligaste Skandia Lifefonderna hos de svenska försäkringstagarna. Skatteverket ansåg inte underlaget tillräckligt för att visa den utländska skattens storlek utan medgav nedsättning med skäligt belopp motsvarande hälften av den svenska avkastningsskatten.

 Länsrätt och kammarrätt medgav nedsättning med hela den svenska avkastningsskatten på kapitalförsäkringen och uttalade sig om att resterande belopp fick sparas till kommande år. Skatteverket överklagade till Regeringsrätten.

 I Regeringsrätten kom AA in med underlag som visade hur mycket utländsk skatt som belöpte på de fonder som ingick i AA:s försäkring. Skatteverket tillstyrkte därför att AA medgavs nedsättning med hela den svenska avkastningsskatten på försäkringen. Regeringsrätten fann att det saknades skäl att göra en annan bedömning.

 AA begärde också att få spara överskjutande utländsk skatt (carry forward) på 13 543 kr till kommande år. Regeringsrätten fastslog, i enlighet med den av Skatteverket redovisade uppfattningen, att sådana avräkningsbara belopp bestäms till sin storlek först det år de utnyttjas, eftersom det inte framgår annat av regleringen.  

I Regeringsrätten yrkade AA ersättning för kostnader. Regeringsrätten konstaterar i domen att det underlag, som AA har lämnat in till Regeringsrätten, är av sådant slag som Skatteverket behöver för att pröva hans begäran om nedsättning av avkastningsskatten. Enligt 4 § lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m., ersättningslagen, får ersättning inte beviljas för bl.a. kostnader som avser skyldighet att lämna uppgifter till ledning för beslut om skatt och att i skälig omfattning sörja för att det finns underlag för att deklaration och uppgifter ska kunna kontrolleras. Med hänvisning till 4 § ersättningslagen avslog domstolen AA:s yrkande om ersättning för kostnader i Regeringsrätten.  

Ett skiljaktigt regeringsråd ansåg omständigheterna vara sådana att synnerliga skäl för ersättning förelåg. Ställningstagandet motiverades dels med att en bidragande orsak till processen i Regeringsrätten var att B fick bifall till sin talan i både länsrätt och kammarrätt utan den aktuella utredningen, vilket bidrog till processen i Regeringsrätten, dels med att Regeringsrätten meddelade prövningstillstånd för att målet då ansågs ha intresse för rättstillämpningen.  

Kommentar:

Om den skattskyldige inte kan visa samtliga uppgifter som behövs för att ge nedsättning av svensk avkastningsskatt kan nedsättning ges med skäligt belopp (10 a § AvPL). Skatteverket anser att skäligt belopp är halva den svenska skatten (Skatteverket 2004-12-08, dnr 130 657552-04/111). Den schablonmässiga beräkning AA ursprungligen bifogade i målet ansåg Skatteverket inte vara tillräcklig för att visa storleken på den utländska skatten utan nedsättning medgavs med halva den svenska skatten. Målet visar att det är möjligt att komma in med ett tillräckligt preciserat underlag för att nedsättning ska kunna ske med den utländska skatt som faktiskt belöper på kapitalförsäkringen. Skatteverkets ställningstagande kvarstår därför.  

Regeringsrättens uttalande om att carry forwardbelopp bestäms till sin storlek först det år då de utnyttjas har betydelse även för tillämpningen av lagen (1986:468) om avräkning av utländsk skatt. Bestämmelserna om carry forward i 2 kap. 17 §, 3 kap. 4 § och 4 kap. 4 § avräkningslagen motsvarar bestämmelsen i10 a § AvPL även om inte ordalydelsen är identisk. Skatteverket kan därför inte fatta beslut om storleken på carry forwardbeloppet.  

Domstolens vägran att fastställa länsrättens och kammarrättens uttalanden om det belopp som kan avräknas vid senare taxering bekräftar också Skatteverkets uppfattning om gällande huvudregel för vilka belopp som ska beräknas vid taxeringen. Utan lagstöd beräknas endast belopp som påverkar den aktuella taxeringen, se Kommentar från Skatteverket i Skattenytt nr 3 2010. 

Majoritetens inställning i ersättningsfrågan får anses visa att ersättning inte under några förhållanden ska utgå för kostnader av de slag som undantas från ersättning i 4 § ersättningslagen. Sådana kostnader är inte ersättningsgilla och då saknar det betydelse för ersättningsfrågan om förutsättningarna för ersättning i 3 § ersättningslagen är uppfyllda.