Avsättning för framtida utgifter för skogsvård

Inkomsttaxering 1997

Regeringsrätten upphävde underinstansernas avgöranden och förklarade att bolaget har rätt till avdrag för avsättning för framtida utgifter avseende vård m.m. av nyplanterad skog efter avverkning.

SKÄLEN FÖR REGERINGSRÄTTENS AVGÖRANDE  

Vid 1997 års taxering gällde kommunalskattelagen (1928:370), KL. I KL saknades uttryckliga bestämmelser om när avdrag skulle göras för framtida utgifter avseende åtgärder för att säkerställa föryngring av nyplanterad skog efter avverkning. Enligt 24 § KL beräknas inkomst av näringsverksamhet enligt bokföringsmässiga grunder i den mån dessa inte strider mot andra bestämmelser i lagen. Av punkt 1 tredje stycket av anvisningarna till samma paragraf följer att vid inkomstberäkningen ska en inkomst anses ha åtnjutits under det år då den enligt god redovisningssed bör tas upp som intäkt i räkenskaperna även om inkomsten ännu inte har kommit den skattskyldige tillhanda, dvs. bokföringsmässiga grunder. Vidare anges att detsamma gäller i fråga om utgiftsposterna. Motsvarande bestämmelser återfinns numera i inkomstskattelagen (1999:1229).  

Bolaget har i sina räkenskaper gjort avsättning för framtida utgifter avseende vård m.m. av nyplanterad skog efter avverkning. Frågan i målet är om det var förenligt med god redovisningssed att göra avsättning för dessa framtida utgifter.  

Bokföringsnämnden (BFN) tillfrågades och fann att bolaget inte uppfyllde samtliga kriterier för att göra en avsättning. Ett utflöde av ekonomiska resurser var sannolikt men kriteriet att  en likvärdig motprestation inte skulle erhållas var inte uppfyllt. Enligt BFN:s uppfattning var det ändå god redovisningssed räkenskapsåret 1996 att göra avsättning för framtida utgifter för anläggning av ny skog enligt 5 § skogsvårdslagen (1979:429), SVL, samt för utgifter för sådana föryngringsåtgärder som avses i 6 § SVL. BFN grundade sin uppfattning på att skyldigheten att säkerställa föryngringen av skog framgår av lag samt att det var praxis att göra avsättning för utgifter enligt 5 § SVL. Regeringsrätten gjorde samma bedömning. Bolagets överklagande bifölls därför.

Kommentar:

Enligt Skatteverket innebär motiveringen i Regeringsrättens dom att  det är  oklart huruvida avgörandet även gäller förhållanden i dag. Frågan är om avgörandet har en begränsning till tidigare beskattningsår. Under senare tid har normgivningen utvecklats och bl.a. har IAS 37 Avsättningar, eventualförpliktelser och eventualtillgångar funnits sedan 1 juli 1999. Principerna i denna rekommendation har fått ett allmänt genomslag i de svenska nationella rekommendationer som utfärdats därefter från Bokföringsnämnden och Redovisningsrådet. Finns det  en likvärdig motprestation i framtiden så torde ingen avsättning kunna göras idag varken enligt  IAS 37 eller enligt andra rekommendationer. Frågan om god redovisningssed är dock komplicerad. Förutom rekommendationer från normgivande organ ska också tillämpad praxis hos företagen vägas in. Den valda redovisningslösningen måste också vara förenlig med lagen och dess förarbeten. I slutändan är det Regeringsrätten eller Högsta domstolen som avgör vad som är god redovisningssed i en viss fråga.