Några frågor kring utnyttjande av automater vid ombordförsäljning mellan EU-länder

Sammanfattning

RSV redovisar i skrivelsen, som är ställd till Skattemyndigheterna, sin syn på automatförsäljning och EU-interna resor. Skrivelsen omfattar både punktskatte- och momsfrågor.  Riksskatteverket (RSV) har fått frågor om användande av automater vid ombordförsäljning mellan EU-länder. RSV redovisar nu verkets inställning både på punktskatte- och mervärdesskatteområdet.

1 Försäljning ombord

Det som främst torde vara aktuellt på punktskatteområdet är försäljning av cigaretter i cigarettautomater. RSV har i sin skrivelse den 8 juni 1999 (dnr 5752-99/100) redogjort för bestämmelserna kring ombordförsäljning på punktskatteområdet (se avsnitt 6 i skrivelsen). Det som sägs i detta avsnitt gäller även försäljning från automater. Om försäljning görs på svenskt territorium ska således svensk punktskatt utgå. För att undvika svensk beskattning måste således automaten tas ur bruk på svenskt territorium. Detta kan exempelvis ske genom övertäckning och märkning av att automaten inte får användas på svenskt territorium (jämför RSV:s skrivelse den 14 juli 1999, dnr 7153-99/110). Det bör också observeras att cigaretter, även de som tillhandahålls i automater, måste vara märkta med högsta svenska detaljhandelspris, om de ska säljas på svenskt territorium, se 4 § lagen (1994:1563) om tobaksskatt.

Beträffande mervärdesskatt kan även försäljning av godisförpackningar etc. bli aktuellt. Svårigheten på mervärdesskatteområdet torde främst vara av praktisk natur, dvs. att se till att rätt beskattningsunderlag används (jmf. ovan beträffande punktskatt) och att svensk moms tas ut på resor från svensk avreseort. Några särskilda rättsliga problem torde inte föreligga.

2 Konsumtion ombord

RSV har i sin skrivelse den 8 juni 1999 beskrivit verkets tolkningar kring begreppet konsumtion ombord (se avsnitt 5 i denna skrivelse, jämför även skrivelse den 10 oktober 2000, (dnr 9274-00/120). En viktig utgångspunkt för verkets bedömning är att konsumtion ombord endast får avse varor som avses att direktkonsumeras under färden. Eftersom skattefri konsumtion ombord egentligen är en främmande företeelse i ett system med en inre gemensam marknad måste säkerställas att varorna verkligen används för direktkonsumtion. Verket har således bl.a. framhållit att skattefri direktkonsumtion av alkohol- och tobaksvaror endast kan ske från barer, restauranger och liknande ställen. Vidare har verket funnit att skattefri konsumtion ombord endast kan avse ett paket cigaretter per passagerare (eller motsvarande mängd avseende andra tobaksvaror). I fråga om andra varor än punktskattepliktiga varor, är det enligt RSV:s mening, endast livsmedel och livsmedelstillsatser som anges i livsmedelslagen (1971:511) som kan anses säljas för konsumtion ombord. Försäljning av andra varor som inte kan anses ske i något annat syfte än att ge passagerarna möjlighet att ta med sig varorna i sitt bagage kan inte anses ske för konsumtion ombord (se avsnitt 5.3.1 i ovannämnda skrivelse).

Skattefri konsumtion ombord är egentligen inte förenligt med ett system med en inre marknad. Det legala stödet för skattefri konsumtion på punktskatteområdet återfinns i artikel 23.5 cirkulationsdirektivet. Där anges att medlemsländerna får behålla sina regler för proviantering av fartyg och luftfartyg till dess rådet infört gemenskapsbestämmelser på området. Eftersom möjligheterna till skattefri försäljning ombord på EU-interna resor försvann den 1 juli 1999 avser medlemsstaternas lagstiftningsrätt på detta område endast proviantering för skattefri konsumtion. Beträffande mervärdesskatt bör uppmärksammas att möjligheten i artikel 8.1 sista stycket sjätte direktivet för ett medlemsland att undanta omsättning av varor avsedda för konsumtion ombord på EU-resor har tidsbegränsats. Tidsfristen löpte ut den 31 december 1993. Enligt artikel 8.1 fjärde stycket skulle dock kommissionen senast den 30 juni 1993 ha lämnat en rapport till rådet, eventuellt med förslag till nya regler beträffande beskattningsland för varor som omsätts för konsumtion ombord inklusive restaurangtjänster. Så har emellertid inte skett. Det är därför osäkert hur EG-domstolen skulle ställa sig till företeelsen skattefri konsumtion ombord.

Mot bakgrund av ovanstående är det viktigt att tillse att skattebefrielsen inte används för företeelser som egentligen avser försäljning av varor där avsikten är att de skall tas med i land. Ett betydande ansvar för att varor endast tillhandahålls för direktkonsumtion måste åvila den som tillhandahåller de skattefria varorna. I prop. 1998/99:86 (s. 62 ) antyds detta ansvar bl.a. genom uttalandet att de tillståndshavare som vill försäkra sig om att inte påföras skatt endast bör tillhandahålla ett paket cigaretter per resenär för förbrukning ombord.

Enligt RSV:s uppfattning torde tillståndshavaren inte kunna tillämpa några restriktioner eller göra någon prövning rörande syftet med inköpen om varor tillhandahålls genom automater. Inget hindrar att enskilda passagerare utnyttjar automaterna för att köpa betydande mängder cigarettpaket med syfte att dessa ska tas iland. Enligt verkets uppfattning bör varor som tillhandahålls i automater därför inte heller anses vara tillhandahållna för konsumtion ombord.