Hovrätten över Skåne och Blekinges beslut den 29 april 2015, mål nr ÖÄ 2873-14

Sammanfattning

Vid utmätning av bankmedel som gäldenären innehaft för tredje mans räkning och med redovisningsskyldighet mot denne (s.k. redovisningsmedel) har klagandena (gäldenären och tredje man) ansetts ha bevisbördan för att medlen hållits avskilda, d.v.s. att de inte sammanblandats med gäldenärens egna medel. Samma placering av bevisbördan bör gälla även när det endast är tredje mannen som överklagar, förutsatt att det finns intressegemenskap mellan kontohavaren och den som påstår separationsrätt. Kronofogdens möjlighet att inhämta information borde inte tillmätas avgörande betydelse för bevisbördans placering när en utmätning har överklagats.

Referat

För betalning av FA:s skulder till staten utmätte Kronofogden medel på ett bankkonto som innehades av FA. Vid utmätningstillfället fanns det 412 436 kr på kontot. Efter s.k. beneficieavräkning utmätte Kronofogden 407 753 kr.

FA och CS överklagade utmätningen. De gav in utredning som visade att CS ca tio veckor före utmätningen fört över totalt 464 633 kr till FA:s bankkonto. De hävdade att 64 633 kr avsåg återbetalning av lån och att resterande 400 000 kr utgjorde redovisningsmedel, d.v.s. medel som FA innehade för CS:s räkning, med redovisningsskyldighet mot CS. Enligt FA och CS skulle dessa 400 000 kr undantas från utmätningen eftersom de tillhörde CS och hade hållits avskilda enligt lagen (1944:181) om redovisningsmedel.

Skatteverket vitsordade att 400 000 kr avsåg medel som FA innehaft för CS:s räkning men ifrågasatte om medlen hållits avskilda på ett sätt som medförde skydd mot innehavarens borgenärer (separationsrätt). För detta krävdes att FA inte genom egna insättningar och uttag använt kontot som ett vanligt privat konto. Hur många och vilka slags transaktioner som företagits på kontot efter överföringen från CS och fram till utmätningen var inte utrett i målet. Frågan var vem som skulle bära nackdelen av detta, d.v.s. vem som hade bevisbördan för att redovisningsmedlen hållits avskilda.

Tingsrätten ansåg att det ankom på FA och CS att visa att medlen hållits avskilda. Eftersom de inte hade gett in någon utredning om vilka transaktioner som förekommit på kontot efter CS:s insättning så beslutade tingsrätten att utmätningsbeslutet skulle stå fast.

FA och CS klagade vidare till hovrätten, som dock inte meddelade prövningstillstånd. Sedan FA och CS överklagat detta beslut meddelade Högsta domstolen (HD) prövningstillstånd i hovrätten (HD:s beslut den 17 oktober 2014 i mål Ö 1729-14). Som grund för detta angav HD – under hänvisning till rättsfallet NJA 2009 s. 500 - att det inte var helt tydligt vad som gällde beträffande bevisbördan i ett fall som det aktuella.

Härefter tog hovrätten upp ärendet till prövning.

Hovrätten började med att konstatera att det i förarbetena till redovisningslagen anges att den som gör gällande att medel är behörigen avskilda har bevisbördan för det (NJA II 1944 s. 412) men att det i doktrinen har uttalats att ett sådant synsätt är alltför onyanserat (Walin, Separationsrätt, s 113).

Efter att ha redogjort för rättsfallen NJA 1995 s. 367 II och NJA 2009 s. 500 samt hänvisat till rättsfallet NJA 2012 s. 391 kom hovrätten fram till att FA och CS hade bevisbördan för att medlen hållits avskilda. Hovrätten motiverade detta med att inte endast tredje mannen (CS) utan även kontohavaren (FA) hade överklagat utmätningsbeslutet. Därmed hade klagandena bäst förutsättningar att föra bevisning om hur FA disponerat kontot under tiden från överföringen från CS till dess att utmätningen ägde rum. Bevisbördan borde därmed läggas på klagandena. Eftersom de inte lagt fram någon utredning om vilka transaktioner som förekommit på kontot så framgick det inte att CS:s medel hållits avskilda på det sätt som krävdes för separationsrätt enligt lagen om redovisningsmedel.

Hovrätten avslog därmed FA:s och CS:s överklaganden. Avgörandet överklagades inte och vann laga kraft.

Skatteverkets kommentar

Utmätning av bankmedel (banktillgodohavande) görs som utmätning av en fordran (rätten till betalning enligt kontoavtalet). Det innebär att bankmedel inte är föremål för besittning i den mening som krävs för en tillämpning av presumtionsreglerna i 4 kap. 18 och 19 §§ UB. För att medlen ska kunna utmätas krävs därför i princip att det framgår att bankmedlen tillhör gäldenären, se 4 kap. 17 § UB. I vissa situationer har det dock ansetts tillräckligt att det finns yttre omständigheter som talar för att egendomen tillhör gäldenären för att utmätning med stöd av 4 kap. 17 § UB ska kunna ske. En sådan situation är när bankmedel finns på ett konto i gäldenärens namn. I doktrinen har uttalats att en sådan omständighet utgör ett så starkt positivt stöd för att egendomen tillhör gäldenären att det är motiverat att tillämpa en princip om delad bevisbörda. Detta innebär att det får anses ankomma på tredje man att visa så mycket stöd för sitt anspråk att gäldenärens rätt framstår som oklar (se Torkel Gregow, Tredje mans rätt vid utmätning, 1987, s. 254 f. samt NJA 2015 s. xxx, p. 5 och 6 (HD 2015-11-06, Ö 701-15 ). Utgångspunkten blir därmed, att om inte tredje man visar annat så anses bankmedel som innestår på ett konto i gäldenärens namn tillhöra gäldenären. Medlen kan då utmätas för betalning av gäldenärens skulder.

Vad gäller då i bevisbördehänseende om gäldenären och/eller tredje man hävdar att kontomedlen utgjort redovisningsmedel och att de hanterats på ett sätt som medför separationsrätt enligt lagen om redovisningsmedel? I enlighet med vad ovan sagts måste det rimligen ankomma på gäldenären/tredje man att visa att medlen utgör redovisningsmedel, d.v.s. att de mottagits för annans räkning, med skyldighet att redovisa för dem.

Om gäldenären/tredje man visar detta så blir nästa fråga vem som ska styrka att separationsrätt föreligger. Med andra ord, vilken part blir lidande av att det inte är utrett om förutsättningar för separationsrätt föreligger? Denna fråga har behandlats i ett antal rättsfall.

NJA 1995 s. 367 II gällde ett tvistemål mellan ett konkursbo och tredje man, rörande bättre rätt till redovisningsmedel som funnits på konkursgäldenärens bankkonto. Frågan var om kontohavaren (konkursgäldenären) disponerat kontot för egen räkning i en omfattning som inneburit att redovisningsmedlen inte blivit behörigen avskilda. HD konstaterade att konkursboet, i egenskap av kontohavarens rättsinnehavare, hade de bästa möjligheterna att föra bevisning om vilka transaktioner som förekommit på kontot. Bevisbördan för separationsrätt lades därför på konkursboet.

I NJA 1998 s. 275 hade medel på gäldenärens bankkonto ianspråktagits för verkställighet av ett betalningssäkringsbeslut. Gäldenärens sambo överklagade verkställighetsbeslutet. Sambon hade tillammans med gäldenären regelbundet satt in pengar på kontot, i syfte att betala gemensamma skulder. Sambon hävdade att hälften av behållningen på kontot tillhörde henne och skulle undantas från verkställighet. Hovrätten ansåg att det fanns stöd för att betrakta gäldenären som redovisningsskyldig i förhållande till sambon. Men eftersom gäldenären stod som kontohavare ansågs det åligga sambon att visa att hon hade separationsrätt till den yrkade delen. Hovrätten pekade på att sambon var den av parterna i målet som hade de bästa möjligheterna att föra bevisning om vilka transaktioner som förekommit på kontot. Hovrätten ansåg inte att sambon hade visat att det förelåg förutsättningar för separationsrätt. HD fastställde hovrättens avgörande.

I NJA 2009 s. 500 var det fråga om utmätning av bankmedel. Gäldenären hade olovligen tagit ut medel från ett konto tillhörigt tredje man och inledningsvis överfört medlen till två egna konton (s.k. Nybro- och Åkersbergakontona). I domstolsärendet, där tredje man var ensam klagande, var det inte utrett om de stulna medlen sammanblandats med gäldenärens egna medel på dessa konton. I bevisbördefrågan hänvisade HD till det grundläggande utredningskrav som gäller enligt 4 kap. 17 § UB och tillmätte inte den omständigheten att gäldenären var kontohavare någon bevisbetydelse. Däremot lade HD vikt vid att det inte med stöd av 4 kap. 15 § UB hämtats in kontoutdrag från de kontoförande bankerna. I avsaknad av sådan utredning blev utgångspunkten för den fortsatta prövningen att det inte skett någon sammanblandning av de stulna medlen på de aktuella kontona. Med andra ord fick utmätningssökanden bära nackdelen av att förhållandena var outredda.

I NJA 2012 s. 391 hade medel på gäldenärens bankkonto utmätts. Gäldenären överklagade utmätningsbeslutet. I ärendet var det ostridigt att gäldenären innehaft medlen med redovisningsskyldighet mot sina barn och att de hållits avskilda på kontot. Men eftersom avskiljandet skett med dröjsmål (12 dagar) så var det av betydelse om medlen avskilts under tid när gäldenären var på obestånd. Endast om gäldenären var solvent vid avskiljandet så förelåg det separationsrätt. HD hänvisade till förarbetsuttalanden om att det är den som åberopar att den redovisningsskyldige vid avskiljandet inte var på obestånd som ska styrka detta (NJA II 1944 s. 414). HD angav att detta bör gälla när det som i det aktuella fallet är den redovisningsskyldige själv som åberopar att han inte var på obestånd, bl.a. av det skälet att det är denne som har bäst förutsättningar att lägga fram bevisning om sin ekonomi. Dock gjorde HD viss åtskillnad på så sätt att det ansågs ankomma på utmätningssökanden (Skatteverket) att föra fram utredning om skulderna medan gäldenären hade att ta fram utredning om tillgångarna samt vilka möjligheter som i övrigt funnits att betala skulderna allteftersom de förfallit till betalning. Efter en samlad bedömning kom HD fram till att gäldenären inte hade styrkt att han inte var på obestånd när medlen avskilts. Medlen var därmed inte förbehållna barnen, vilket gjorde att det med stöd av 4 kap. 17 § UB fanns förutsättningar att utmäta medlen.

I det nu aktuella hovrättsavgörandet lades bevisbördan på klagandena (gäldenären och tredje man) eftersom de ansågs ha bäst förutsättningar att föra bevisning om de omständigheter som var av intresse i sammanhanget. Enligt Skatteverkets uppfattning borde bevisbördeläget inte ha bedömts annorlunda om endast tredje mannen hade varit klagande. I likhet med vad som var fallet i NJA 1998 s. 275 fanns det ett nära samband mellan den kontohavande gäldenären och tredje mannen, i detta fall genom att FA och CS var särbor med gemensamma barn. Ofta torde det föreligga någon form av intressegemenskap mellan kontohavaren och den som påstår separationsrätt. Även om endast tredje mannen skulle komma att föra talan så borde man i dessa fall kunna falla tillbaka på förarbetsuttalandena om att den som gör gällande separationsrätt har bevisbördan för det.

Omständigheterna i NJA 2009 s. 500 var speciella på så vis att medlen hade frånhänts tredje mannen genom brott. Tredje mannen hade alltså inte bättre möjlighet än utmätningssökanden att lägga fram bevisning om vad som hänt på de aktuella kontona (å andra sidan hade det varit möjligt för tredje mannen att begära ett editionsföreläggande, d.v.s. att domstolen skulle förelägga banken att ge in kontoutdrag). Vad gäller HD:s hänvisning till utredningsbestämmelsen i 4 kap. 15 § UB så ska det observeras att den bestämmelsen möjliggör för Kronofogden att under utmätningsförfarandet inhämta information av betydelse för bedömningen av om gäldenären har utmätningsbar egendom. Ofta är det emellertid först i samband med ett överklagande av utmätningsbeslutet som gäldenären eller tredje man gör gällande att bankmedlen är skyddade från utmätning. Kronofogden har visserligen möjlighet att med stöd av 4 kap. 33 § UB rätta även ett överklagat beslut, men då under förutsättning att det står klart att beslutet är felaktigt. Efter att beslutet har överklagats kan det knappast ankomma på Kronofogden att hämta in utredning om vilka transaktioner som förekommit på ett bankkonto för att klargöra frågan om separationsrätt. I detta läge borde Kronofogdens utredningsmöjlighet enligt 4 kap. 15 § inte tillmätas någon avgörande betydelse för bedömningen av bevisbördans placering.

Referenser

4 kap. 17 § utsökningsbalken (1981:774) Lagen (1944:481) om redovisningsmedel