Områden: Skattebetalning & borgenärsarbete
Dnr: 131 160056-16/111
Svea hovrätts beslut den 12 januari 2015, mål nr Ö 11639-14.
Efter två misslyckade försök att hålla konkursförhandling försattes gäldenären i konkurs vid en tredje förhandling, till vilken han hade delgivits kallelse dagen före förhandlingen. Gäldenären ansågs ha haft skäligt rådrum att förbereda sig med beaktande av att han inför det första förhandlingstillfället hade fått del av borgenärens konkursansökan. Det är inte enbart den formella delgivningen som avgör vad som utgör skäligt rådrum utan de faktiska omständigheterna i det enskilda ärendet.
Den 22 september 2014 ansökte Skatteverket om att SP skulle försättas i konkurs. Tingsrätten kallade till förhandling, att hållas den 29 oktober 2014. SP infann sig dock inte och tingsrätten ansåg att det var tveksamt om SP hade delgetts föreläggandet med kallelse till förhandlingen. Kontakt togs med IP, som hade anmält sig som ombud för SP. IP hade dock ingen giltig fullmakt. Förhandlingen ställdes därför in.
Härefter kallade tingsrätten till ny förhandling, att hållas den 19 november 2014. SP infann sig inte. Han hade heller inte delgivits kallelse till förhandlingen. Även denna förhandling ställdes in.
Den 20 november 2014 kallade tingsrätten till ny förhandling, att hållas den 17 december 2014. SP infann sig inte, men delgivning av kallelsen hade skett den 16 december genom s.k. spikning (delgivning genom att handlingen lämnas i delgivningsmottagarens hemvist eller på lämplig plats i anslutning därtill). Tingsrätten höll förhandlingen, varvid SP försattes i konkurs.
SP överklagade konkursbeslutet till hovrätten och hävdade att han fått del av kallelsen först efter förhandlingen samt att hans rätt att bli representerad av ombud hade åsidosatts.
Hovrätten noterade att det av tingsrättens dagbok framgick att SP i telefonsamtal till tingsrätten den 2 oktober 2014 bekräftat att han skickat in ett delgivningskvitto gällande Skatteverkets konkursansökan och kallelsen till förhandlingen den 29 oktober. Ett delgivningskvitto fanns också i tingsrättens akt. Hovrätten fann det därmed visat att SP hade delgetts konkursansökningen redan i början av oktober 2014. SP hade därigenom haft möjlighet att i god tid förbereda sig inför ett kommande konkurssammanträde. Delgivning av kallelsen till sammanträdet den 17 december hade skett dagen före sammanträdet. Vid sådana förhållanden och med beaktande av ärendets brådskande natur ansåg hovrätten att SP hade haft skäligt rådrum för att förbereda sig inför sammanträdet.
Vidare fann hovrätten att det var visat att någon giltig fullmakt inte lämnats före sammanträdet den 17 december 2014.
Hovrätten avslog därmed överklagandet.
SP klagade vidare till Högsta domstolen, som dock inte meddelade prövningstillstånd (beslut 2015-02-10, mål nr Ö 396-15).
När en borgenär ger in en ansökan om konkurs så ska tingsrätten kalla till en förhandling för att pröva ansökningen. Normalt ska förhandlingen hållas inom två veckor, men finns det särskilda skäl får den hållas senare, dock senast inom sex veckor (2 kap. 16 § KonkL). Gäldenären ska delges kallelsen samt konkursansökningen och eventuellt bifogade handlingar (2 kap. 15 och 17 §§ KonkL). Delgivning sker enligt bestämmelserna i delgivningslagen (2010:1932). Någon begränsning i fråga om olika delgivningsformer finns inte, men s.k. surrogatdelgivning enligt 34 – 37 §§ delgivningslagen (delgivning med annan person än den sökte) får användas endast om det finns anledning att anta att gäldenären avvikit eller på annat sätt håller sig undan (2 kap. 15 § KonkL). Det ska anmärkas att samma förutsättning gäller allmänt för att delgivning genom s.k. spikning enligt 38 § delgivningslagen ska få ske.
I konkursärenden gäller rättegångsbalkens (RB:s) bestämmelser om tvistemål i tillämpliga delar, om inte något annat särskilt anges i KonkL. Detta innebär att bestämmelsen i 32 kap. 1 § RB är tillämplig. Där föreskrivs att rätten ska tillse att den som kallas att inställa sig till ett sammanträde ska få skäligt rådrum för detta. Tidsfristen omfattar inte endast själva inställelsen utan även möjligheten att förbereda sig inför sammanträdet. I förarbetena angavs att det ankommer på rätten att tillse att delgivning sker vid sådan tidpunkt att den som ska inställa sig får en skälig tidsfrist. Samtidigt betonades betydelsen av att sammanträdet inte fördröjs i onödan (NJA II 1943 s. 413 f.). Om kravet på skäligt rådrum inte är uppfyllt så ska rätten sätta ut ny tid för förhandling (se 32 kap. 3 § RB).
Justitieombudsmannen (JO) har i ett tidigare fall riktat kritik mot att en konkursförhandling hölls när delgivning (surrogatdelgivning) hade ägt rum dagen före förhandlingen. JO ansåg att det var uppenbart att gäldenären inte hade fått skäligt rådrum för sin inställelse. I vad mån det hade förekommit tidigare förhandlingsförsök framgår inte av JO-referatet (JO:s ämbetsberättelse 1984/85 s. 333).
Det är vanligt förekommande att planerade konkursförhandlingar måste ställas in på grund av att någon formell delgivning inte skett med gäldenären. Det kan också hända att delgivning skett så sent inpå förhandlingen att kravet på skäligt rådrum enligt 32 kap. 1 § RB inte anses uppfyllt. Vad som ska anses vara skäligt rådrum måste bedömas från fall till fall, beroende på omständigheterna i det enskilda ärendet. Det ligger i borgenärernas intresse att en konkursansökan avgörs snabbt. Därmed är det också av vikt att en förhandling kan komma till stånd så snart som möjligt. Om gäldenären håller sig undan och därigenom motverkar eller förhalar ärendehandläggningen så måste detta rimligen kunna vägas in vid bedömningen av vad som i det enskilda fallet ska anses vara skäligt rådrum. I det aktuella fallet var det fråga om ett tredje förhandlingsförsök, där tingsrätten slutligen fått använda sig av s.k. spikning för att fullgöra sin delgivningsskyldighet och där det stått klart att gäldenären haft kännedom om konkursansökningen sedan flera månader tillbaka. Att den formella delgivningen skedde så sent som dagen före förhandlingen förhindrade i det läget inte att tingsrätten höll förhandlingen.
2 kap. 15 – 17 §§ konkurslagen (1987:672) 32 kap. 1 § rättegångsbalken (1942:740) |
|