Områden: Mervärdesskatt
Datum: 2007-06-12
Dnr: 131 381208-07/111
Detta ställningstagande ersattes 2013-09-24 av Upphävande av ställningstagandet Självfakturering vid internationella transaktioner dnr 131 578678-13/111, 2013-09-24 p.g.a. lagstiftning gällande från 1 januari 2013
Bestämmelserna i mervärdesskattelagen (1994:200), ML utgör inte hinder för att företag i Sverige använder förfarandet med självfakturering vid omsättningar utom landet.
I 11 kap. 4 § ML finns närmare angivet de villkor avseende avtal, godkännande och uppgift om självfakturering som ska vara uppfyllda när självfakturering används. Villkoren i ML är inte tillämpliga vid omsättningar utom landet. Reglerna i det land omsättningen sker kan dock ställa upp särskilda krav.
Denna skrivelse ersätter skrivelse från 2004-06-02 med dnr 130 394746-04/113.
De förutsättningar som gäller för självfakturering enligt 11 kap. 4 § ML gäller enbart vid omsättningar inom landet. Utgör bestämmelserna om självfaktura i ML hinder mot att svenska företag använder förandet med självfakturering i samband med omsättningar utom landet?
Skyldigheten för en skattskyldig säljare att fakturera framgår av 11 kap. 1 § ML. Där anges i första stycket att varje näringsidkare ska säkerställa att faktura utfärdas av honom själv eller i hans namn och för hans räkning av köparen eller en tredje person, för omsättning som görs till en annan näringsidkare eller en juridisk person som inte är näringsidkare. Av 11 kap. 4 § ML framgår att faktura får utfärdas av köparen för omsättningar inom landet om det
I prop. 2003/04:26 s.58 anges följande. "De obligatoriska reglerna för självfakturering i artikel 22.3 a åttonde stycket i faktureringsdirektivet innebär att medlemsstaterna måste godta självfakturering under förutsättning att det sker på det sätt som föreskrivs i direktivet. Det måste dock påpekas att de villkor som medlemsstaterna har rätt att ställa i enlighet med bestämmelsen gäller endast de leveranser av varor och tillhandhållanden av tjänster som utförs på medlemsstatens territorium. Det innebär att vid självfakturering vid gemenskapsinterna varuförsäljningar måste förvärvaren känna till omsättningslandets regler för självfakturering för omsättning som sker på denna stats territorium."
Av artikel 220 i mervärdesskattedirektivet 2006/112/EG framgår att varje beskattningsbar person ska se till att faktura utfärdas av honom själv, av förvärvaren eller, i hans namn och för hans räkning, av en tredje person för bl.a. leveranser av varor och tillhandahållanden av tjänster som han gjort till en annan beskattningsbar person.
Bestämmelsen i artikel 224 i mervärdesskattedirektivet som tidigare återfanns i artikel 22.3 a åttonde och nionde styckena i sjätte direktivet 77/388/EEG har följande lydelse:
De krav som avses i första stycket skall under alla förhållanden vara desamma oavsett var förvärvaren är etablerad. Bestämmelser om omsättningsland återfinns i 5 kap. ML.
Av 11 kap. 1 § ML framgår att köparen kan utfärda faktura för säljarens räkning. Bestämmelsen får anses innebära att det finns en generell möjlighet för säljaren att låta köparen utfärda fakturan i de fall det föreligger en faktureringsskyldighet enligt ML. I 11 kap. 4 § ML finns närmare angivet de villkor avseende avtal, godkännande och uppgift om självfakturering som ska vara uppfyllda när självfakturering används. De villkor som anges i bestämmelsen avser omsättningar inom landet. Vid omsättningar utom landet bestäms de närmare villkoren av det land inom EG där omsättningen äger rum i enlighet med punkterna 2 och 3 i första stycket av artikel 224 i mervärdesskattedirektivet. På liknande sätt skulle särskilda bestämmelser för att tillämpa självfakturering kunna gälla för omsättning i länder utanför EG.
Bestämmelserna i ML kan enligt Skatteverkets uppfattning inte anses utgöra hinder för att företag i Sverige använder förfarandet med självfakturering vid omsättningar utom landet. Observera dock att reglerna i det land omsättningen sker kan ställa upp särskilda krav.