Inlösen av rabattkuponger och motsvarande

Sammanfattning

De principer som EG-domstolen angett i mål C-317/94, Elida Gibbs, skall tillämpas i fall där förhållandena motsvarar de som är i fråga i domen.

Bakgrund

EG-domstolen har den 24 oktober 1996 meddelat dom i mål C-317/94, Elida Gibbs Limited mot Commissioners of Customs and Excise

Omständigheterna i målet var följande.

Gibbs, ett dotterbolag till Unilever, tillverkade toalettartiklar. Mer än 70 % av produktionen såldes till detaljhandlare och resten till grossister eller till affärer som tillämpade hämtköp (cash and carry), för att därefter säljas vidare till detaljhandlare. För att främja detaljhandelsförsäljningen till den slutlige konsumenten använde Gibbs antingen systemet med "rabattkuponger" ("money-off") av vilka det fanns två varianter, nämligen "grundåtgärder" och "särskilda detaljhandelsåtgärder", eller systemet med "kuponger som ger rätt till återbetalning" ("cash back").

Genom de rabattkuponger som ingick i "grundåtgärderna" säkerställde Gibbs marknadsföringen av en särskild produkt under en begränsad tid. Gibbs distribuerade kuponger till allmänheten, antingen direkt eller i form av kuponger som kunde klippas ur olika tidskrifter m.m. Varje kupong hade ett nominellt värde och innehöll anvisningar till konsumenten, där det angavs att den kunde lämnas som delbetalning vid köp av en eller flera närmare angivna produkter av märket Elida Gibbs. Varje kupong innehöll också anvisningar till detaljhandlarna om hur den skulle returneras till Gibbs för att de skulle få ersättning.

Vad beträffar de rabattkuponger som ingick i "särskilda detaljhandelsåtgärder" gick Gibbs samman med en detaljhandlare för att organisera marknadsföringsåtgärder av en särskild produkt eller en viss serie av produkter. Sedan avtal slutits med Gibbs tryckte detaljhandlaren kupongerna och distribuerade dem till allmänheten. Även i detta fall hade varje kupong ett nominellt värde och den innehöll uppgifter om vilken eller vilka produkter den kunde lämnas som delbetalning för. Även detaljhandlarens namn angavs på kupongen eftersom kupongen endast kunde användas i dennes affärer.

Gibbs beräknade leveransen till ett visst pris, inklusive mervärdesskatt, som fakturerades grossisten respektive detaljisten. Det fakturerade beloppet för leveransen bestämdes oberoende av några pågående eller framtida marknadsföringsåtgärder. Vid "grundåtgärder" kunde en kund som köpte en produkt som specificerades i kupongen lämna kupongen till detaljhandeln som minskade priset med det på kupongen uppgivna värdet. Detaljhandlaren var dock inte tvungen att acceptera kupongen som delbetalning. Vid "särskilda detaljhandelsåtgärder" var däremot den detaljhandlare som gått samman med Gibbs bunden enligt avtal att acceptera kupongen som delbetalning.

I systemet med "kuponger som ger rätt till återbetalning" var kupongen tryckt på förpackningen till en produkt tillverkad av Gibbs. Kupongen innehöll ett erbjudande från Gibbs att till konsumenten återbetala en del av det pris som konsumenten hade betalat detaljhandlaren. En konsument som köpte en sådan produkt hade rätt att skicka kupongen direkt till Gibbs eller till ombud för detta bolag, som verkställde den utlovade återbetalningen i kontanter.

Frågan i målet var om Gibbs kunde få återbetalning av mervärdesskatten på värdet av inlösta rabattkuponger och kuponger som gav rätt till återbetalning.

EG-domstolen uttalade inledningsvis att grundprincipen i mervärdesskattesystemet är att mervärdesskatt endast skall belasta den slutlige konsumenten. Enligt artikel 11 A.1 a i sjätte direktivet skall beskattningsunderlaget inom landet för leveranser av varor utgöras av hela det vederlag som leverantören erhållit eller kommer att erhålla från köparen. Domstolen hänvisade vidare till 11 C.1 i sjätte direktivet där det framgår att om varor avbeställs eller inte godkänns eller om betalning helt eller delvis uteblir eller om priset har nedsatts efter det att tillhandahållandet ägt rum skall beskattningsunderlaget sättas ned i överensstämmelse därmed på de villkor som medlemsstaterna bestämmer.

Enligt domstolen skulle därför beskattningsunderlaget för den skattskyldige tillverkaren utgöras av ett belopp som motsvarade det pris för vilket hans försäljningspris minskat med de inlösta kupongernas värde. Domstolen förklarade också att det inte var nödvändigt att justera beskattningsunderlaget för eventuella mellanliggande transaktioner.

Tillämpning av domen

De principer som EG-domstolen angett i Elida Gibbs-domen skall tillämpas i fall där förhållandena motsvarar de som är i fråga i domen och som redovisats ovan.

I den mån annan tillämpning tidigare skett skall därför beskattningsunderlaget justeras på sätt som EG-domstolen angett i nämnda dom, och återbetalning ske av den mervärdesskatt som belöper på de inlösta rabattkupongerna.

Kontroll bör dock alltid ske av om ett godtagbart underlag för nedsättning finns. Den som yrkar nedsättning skall kunna visa att rabatten kommit kunderna till del, t.ex. genom att förete de inlösta kupongerna.