Uppehållsstatus och uppehållsrätt för brittiska medborgare och deras familjemedlemmar

Utträdesavtalet

Den 1 februari 2020 trädde avtalet om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen (2019/C 384 I/01), utträdesavtalet, i kraft (se Meddelande om ikraftträdande av avtalet om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen). Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland (i det följande benämnt Storbritannien) är sedan detta datum inte längre en medlemsstat i EU.

Från utträdesavtalets ikraftträdande den 1 februari 2020 till och med den 31 december 2020 gällde en övergångsperiod (artikel 126 i utträdesavtalet). Under övergångsperioden var EU-rätten, med några undantag, i sin helhet tillämplig på Storbritannien på samma sätt som före utträdet (prop. 2019/20:178 s. 16).

Vad är uppehållsstatus?

Storbritanniens utträde ur EU, brexit, innebär att landet från och med den 1 februari 2020 ses som ett land utanför EU. EU-domstolen har i avgörandet C-673/20 förtydligat att detta bland annat innebär att brittiska medborgare inte längre är unionsmedborgare och att de därmed har förlorat de rättigheter som är förknippade med unionsmedborgarskap.

Brittiska medborgare och deras familjemedlemmar som vistades i Sverige med uppehållsrätt före övergångsperiodens utgång, det vill säga senast den 31 december 2020, kan dock ha rätt till fortsatt vistelse om de ansöker om och beviljas uppehållsstatus samt uppfyller kraven för uppehållsrätt.

Brittiska medborgare och deras familjemedlemmar måste ansöka om uppehållsstatus

Utträdesavtalets andra del (artiklarna 9–39) innehåller bestämmelser som syftar till att skydda de medborgare som särskilt berörs av utträdet, bland annat brittiska medborgare som vistades i en EU-medlemsstat med stöd av unionsrätten vid övergångsperiodens utgång (prop. 2019/20:178 s. 15).

Enligt artikel 18 i utträdesavtalet kan varje medlemsstat införa krav på att berörda personer måste ansöka om en ny så kallad uppehållsstatus för att kunna åberopa bland annat bestämmelserna om rätt att fortsatt uppehålla sig i värdstaten (artikel 13) och en uppehållshandling som styrker denna status. Sverige har valt att införa sådana krav genom bestämmelser i utlänningslagen och utlänningsförordningen. Detta innebär bl.a. att brittiska medborgare och deras familjemedlemmar måste ansöka om uppehållsstatus hos Migrationsverket för att ha laglig rätt att vistas här i landet med stöd av utträdesavtalet (3 b kap. 3 § UtlL och prop. 2019/20:178 s. 34).

Den som har uppehållsstatus har rätt att vistas i Sverige om villkoren för uppehållsrätt är uppfyllda

Att en person har beviljats uppehållsstatus innebär inte en ovillkorlig rätt för hen att vistas i Sverige, utan villkoren för uppehållsrätt enligt rörlighetsdirektivet gäller fortfarande. Uppehållsstatusen gäller enligt artikel 39 i utträdesavtalet livet ut, förutsatt att villkoren i utträdesavtalet är uppfyllda. Detta framgår bl.a. av artikel 13 i utträdesavtalet (prop. 2019/20:178 s. 34). Uppehållsrätten för brittiska medborgare ska som regel bedömas på samma sätt som för EES-medborgare (prop. 2019/20:178 s. 26).

Vem kan ha uppehållsstatus?

I artikel 10 i utträdesavtalet anges den personkrets som omfattas av rättigheterna i utträdesavtalet, bland annat rätten till fortsatt laglig vistelse efter Storbritanniens utträde ur EU. Till denna grupp hör brittiska medborgare som vistades i en EU-medlemsstat med uppehållsrätt senast den 31 december 2020 och deras familjemedlemmar om vissa förutsättningar är uppfyllda.

Personer som flyttat till Sverige senast den 31 december 2020

Det är som utgångspunkt endast personer som har uppehållit sig i Sverige med uppehållsrätt före övergångsperiodens utgång, senast den 31 december 2020, som har rätt att åberopa bestämmelserna i utträdesavtalet.

Personer som flyttat till Sverige efter den 31 december 2020

Brittiska medborgare och deras familjemedlemmar som flyttat till Sverige efter den 31 december 2020 har i regel inte rätt att åberopa utträdesavtalets bestämmelser om fortsatt rätt till laglig vistelse utan behöver normalt ett uppehållstillstånd för att ha rätt att vistas i landet, i likhet med andra tredjelandsmedborgare. Följande grupper kan dock ha rätt att vistas i Sverige med stöd av bestämmelserna i utträdesavtalet:

• Familjemedlemmar som är i direkt släktskap med en brittisk medborgare som har uppehållsstatus i Sverige (artikel 10.1 e ii utträdesavtalet).
• Barn som föds eller adopteras efter den 31 december 2020 och minst en förälder är brittisk medborgare med uppehållsstatus i Sverige (artikel 10.1 e iii utträdesavtalet).

Vad menas med personer i direkt släktskap?

Med personer i direkt släktskap avses bland annat vissa släktingar i rakt upp- eller nedstigande led till en brittisk medborgare med uppehållstatus i Sverige.

Med släktingar i rakt upp- eller nedstigande led avses försörjningsberoende föräldrar och barn som är under 21 år eller är försörjningsberoende (art 2.2 c och d rörlighetsdirektivet, samt Kommissionens vägledning 2020/C 173/01 avsnitt 1.2.3.2).

Även makar, registrerad partner och sambor är sådana familjemedlemmar som anses vara i direkt släktskap. Att make och registrerad partner omfattas av begreppet ”direkt släktskap” framgår av Kommissionens vägledning 2020/C 173/01 avsnitt 1.2.3.2. Regeringen har bedömt att den svenska språkversionen av artikel 10.1 e ii är en felöversättning och att begreppet är avsett att ha en något vidare innebörd än i den svenska språkversionen (prop. 2019/20:178 s. 17). Vidare är de svenska bestämmelserna om uppehållsrätt i vissa avseenden mer förmånliga än bestämmelserna i rörlighetsdirektivet, bland annat i fråga om att tillerkänna uppehållsrätt till sambor som medföljande eller anslutande familjemedlem. Regeringen har uttalat att eftersom dessa familjemedlemmar i svensk rätt tillerkänns uppehållsrätt bör de, vid tillämpningen av utträdesavtalet, behandlas på samma sätt som de familjemedlemmar som anges i artikel 2.2 i rörlighetsdirektivet (prop. 2019/20:178 s. 26).

Mot denna bakgrund bedömer Skatteverket att även sambor är sådana familjemedlemmar som ska anses vara i direkt släktskap med en brittisk medborgare och alltså kunna omfattas av bestämmelsen i artikel 10.1 e ii utträdesavtalet.

Släktskapet ska ha existerat vid övergångsperiodens utgång (den 31 december 2020) och ska fortsatt existera vid den tidpunkt som familjemedlemmen gör gällande uppehållsrätt enligt utträdesavtalet. Exempelvis behöver en make ha varit gift med den brittiska medborgaren den 31 december 2020 och fortsatt vara det när hen flyttar till Sverige och gör gällande uppehållsrätt enligt utträdesavtalet (se Kommissionens vägledning 2020/C 173/01 avsnitt 1.2.3.2).

Migrationsverket beslutar om och utfärdar bevis om uppehållsstatus

Brittiska medborgare och deras familjemedlemmar som uppehåller sig i Sverige i enlighet med villkoren i utträdesavtalet ska ansöka om uppehållsstatus hos Migrationsverket (3 b kap. 3 § UtlL). Migrationsverket ska utfärda ett intyg om att en sådan ansökan har lämnats in (3 b kap. 2 § UtlF). Till den som beviljas uppehållsstatus utfärdar Migrationsverket ett bevis om detta (3 b kap. 3 § UtlF). Kommissionens genomförandebeslut (EU) 2020/1114 innebär att bevis om uppehållsstatus ska utfärdas i samma format som uppehållstillståndskort (prop. 2019/20:178 s. 37). Migrationsverkets bevis om uppehållsstatus utgörs därför av ett uppehållstillståndskort med en anmärkning om att ”uppehållstillståndet är grundat på uppehållsrätt enligt artikel 18.1”.

Uppehållsstatus är en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för rätten att vistas i Sverige

Uppehållsstatus enligt utträdesavtalet motsvarar inte ett uppehållstillstånd, som under den tid det är giltigt innebär en laglig rätt att vistas i Sverige utan några krav på att ytterligare villkor ska vara uppfyllda. För att ha rätt att vistas i värdstaten för den som har beviljats uppehållsstatus krävs – på samma sätt som gäller för EES-medborgare – att villkoren för uppehållsrätt är uppfyllda. Uppehållsstatus innebär alltså en nödvändig, men inte tillräcklig, förutsättning för att ha rätt att vistas i Sverige för den berörda gruppen (prop. 2019/20:178 s. 35).

Uppehållsstatus är därmed en rättslig förutsättning för att brittiska medborgare och deras familjemedlemmar ska kunna göra gällande rättigheter såsom uppehållsrätt enligt bestämmelserna i utträdesavtalet (prop. 2019/20:178 s. 58).

Uppehållsstatus upphör vid avvisning eller utvisning

Det finns inte några uttryckliga bestämmelser i utträdesavtalet om i vilka situationer en uppehållsstatus kan återkallas eller annars upphör att gälla. I artikel 39 i utträdesavtalet anges dock att de personer som omfattas ska åtnjuta de rättigheter som föreskrivs livet ut, såvida de inte upphör att uppfylla de villkor som anges (prop. 2019/20:178 s. 58). Enligt bestämmelserna i utlänningslagen upphör uppehållsstatus att gälla för en utlänning som avvisas eller utvisas från Sverige (3 b kap. 5 § UtlL). En person som utvisas eller avvisas bör därmed inte på nytt kunna åberopa rättigheter enligt utträdesavtalet. En person som har beviljats uppehållsstatus och som tillfälligt förlorat sin uppehållsrätt kan däremot fortsatt ha uppehållsrätt i Sverige om han eller hon åter uppfyller villkoren för det (prop. 2019/20:178 s. 58 f.). Detta innebär att en person som har beviljats uppehållsstatus och själv lämnar Sverige en period behåller sin uppehållsstatus, såvida hen inte utvisats eller avvisats. För att hen ska ha rätt att vistas i Sverige igen krävs dock – på samma sätt som gäller för en EES-medborgare – att villkoren för uppehållsrätt är uppfyllda.

När en person med uppehållsstatus återflyttar till Sverige, ska Skatteverket därför normalt på nytt pröva om personen har uppehållsrätt med sådan varaktighet att hen ska folkbokföras. Förutsättningarna för uppehållsrätt enligt utträdesavtalet ska därmed prövas på nytt utifrån de villkor som ställs i rörlighetsdirektivet.

När folkbokför Skatteverket en person som har uppehållsstatus?

En person som uppger att hen har uppehållsstatus och som anmäler flytt till Sverige ska visa för Skatteverket att hen har beviljats, eller i vart fall har ansökt om och har ett pågående ärende om uppehållsstatus hos Migrationsverket (jfr artikel 18.3 i utträdesavtalet), till exempel genom att visa upp sitt bevis om uppehållsstatus eller ett intyg om att en ansökan om uppehållsstatus har lämnats in till Migrationsverket.

En person som har beviljats uppehållsstatus ska folkbokföras i Sverige om personen har uppehållsrätt (4 § FOL) och om kraven i 3 § FOL är uppfyllda, det vill säga att personen anses bosatt i Sverige eller har sin egentliga hemvist här. Denna bedömning motsvarar i praktiken den bedömning som görs i ärenden för EES-medborgare med uppehållsrätt, då begreppet uppehållsrätt i 4 § FOL även innefattar uppehållsrätt enligt utträdesavtalet (prop. 2019/20:178 s. 69).

Precis som för EES-medborgare gäller att brittiska medborgare och deras familjemedlemmar har rätt att vistas i Sverige under en tremånadersperiod utan att särskilda villkor måste vara uppfyllda (artikel 13 i utträdesavtalet, artikel 6 rörlighetsdirektivet och prop. 2019/20:178 s. 18 och 69). För att ha rätt att uppehålla sig i Sverige under längre tid än tre månader krävs det dock att personen uppfyller villkoren för uppehållsrätt enligt artikel 7.1 i rörlighetsdirektivet. Dessa villkor innebär att den brittiska medborgaren ska vara anställd eller egenföretagare eller ha tillräckliga tillgångar för sin egen och sina familjemedlemmars räkning, eller vara inskriven för studier vid en erkänd utbildningsanstalt. För att en familjemedlem till en person som har uppehållsstatus ska ha uppehållsrätt i Sverige krävs att hen följer med eller ansluter sig till den person som har beviljats uppehållsstatus och att denne uppfyller kraven på uppehållsrätt (prop. 2019/20:178 s. 18 f.).

Skatteverket ska folkbokföra en person med uppehållsstatus om

• personen uppfyller villkoren för uppehållsrätt vid tidpunkten för beslut om folkbokföring (4 § FOL) och
• personen anses bosatt i Sverige, det vill säga om det kan antas att personen regelmässigt kommer att tillbringa sin dygnsvila i Sverige under minst ett år, eller om personen har dubbel bosättning med egentlig hemvist i Sverige (3 § FOL).