NJA 2020 s. 908, Förtydligande av statens ansvar för rättegångskostnader i utmätningsmål

NJA 2020 s. 908 (Högsta domstolens dom den 1 december 2020, mål nr Ö 5734-19)

Sammanfattning

Att staten i egenskap av part kan åläggas ett betalningsansvar för motpartens rättegångskostnader i utmätningsmål fastställdes av Högsta domstolen (HD) 2015 genom NJA 2015 s 374 (”RF och rättegångskostnaderna”). Nu förtydligar HD grunderna för statens kostnadsansvar och hur ansvaret skiljer sig från grunderna för kostnadsansvar enligt 32 § lagen (1996:242) om domstolsärenden (ärendelagen). Avgörandet visar på de problem som uppstår i och med att kostnadsansvaret styrs av två olika rättsregler, beroende på vem som är part.

Skatteverket kan i egenskap av part behöva betala rättegångskostnader även om Skatteverket i förfarandets inledning har medgett talan. Det finns därmed en risk att Skatteverket får stå för alla motpartens rättegångskostnader trots att verket inte varit mer aktiv i målet än någon annan part. Det kvarstår även en otydlighet i hur kostnadsansvaret ska fördelas om fler parter har varit aktiva i målet.

Referat

Bakgrund och omständigheter

För betalning av skulder i allmänna och enskilda mål hade Kronofogden utmätt en bil. Tredje man överklagade och yrkade att utmätningen skulle hävas samt att hen skulle tillerkännas ersättning för sina rättegångskostnader. Brottsoffermyndigheten, som i detta mål var att se som enskild part, och Skatteverket medgav överklagandet så snart myndigheterna hade tagit del av de handlingar som getts in till domstolen. Övriga motparter (två stycken) hördes inte av. Yrkandet om ersättning för rättegångskostnader riktades mot samtliga motparter utom Brottsoffermyndigheten.

Tingsrätten upphävde utmätningen men avslog yrkandet om rättegångskostnader. Hovrätten förpliktade Skatteverket att ensamt ersätta tredje mans rättegångskostnader. Skatteverket överklagade hovrättens beslut.

Huvudfrågan i HD var i vilken utsträckning Skatteverket kan förpliktas att betala rättegångskostnader i ett fall då Skatteverket redan i inledningen av tingsrättens handläggning hade medgett motpartens talan. I målet aktualiserades också frågor om det hade någon betydelse för fördelningen av kostnadsansvaret att utmätningen hade skett även för andra borgenärers fordringar.

Kostnadsansvaret styrs numera av två olika rättsregler

HD konstaterar inledningsvis att rätten till ersättning för rättegångskostnader i överklagade utmätningsmål numera styrs av två olika rättsregler. Den ena regeln finns i 32 § ärendelagen och kan i princip endast tillämpas gentemot enskilda parter. En förutsättning för att ersättning ska utgå enligt denna bestämmelse är att det finns en intressemotsättning mellan parterna som har påverkat domstolsförfarandet.

Den andra regeln följer av NJA 2015 s 374 och kan endast tillämpas när staten i egenskap av myndighet driver in statliga fordringar. För att statens kostnadsansvar ska bli aktuellt krävs endast att de kostnader som den enskilde haft i samband med en utmätning har varit befogade i det enskilda fallet. Det krävs inte att det finns en intressemotsättning mellan den vinnande enskilda parten och staten, även om avsaknad av en intressemotsättning kan få betydelse för vilka kostnader som kan anses ha varit befogade. En vinnande motpart kan därför ha rätt till ersättning för sina kostnader även om staten redan i förfarandets inledning har medgett talan. Att utmätningen även har omfattat andra fordringar, som kan vara avsevärt högre än de som Skatteverket företräder i målet påverkar inte verkets kostnadsansvar.

Enligt HD bör staten, som huvudregel, inte ansvara för sådana kostnader som har uppkommit efter det att den vinnande parten fick kännedom om medgivandet. Om det har förekommit andra förlorande motparter i ärendet, bör staten inte heller svara för sådana kostnader som har uppkommit på grund av processuella åtgärder som dessa har vidtagit.

Fördelning mellan fler kostnadsansvariga parter

HD konstaterar att det varken av ärendelagen eller NJA 2015 s 374 framgår hur rättegångskostnader ska fördelas om den vinnande parten har såväl staten som enskilda som motparter. Bedömningen av hur kostnaderna ska fördelas får därför göras i två steg.

I det första steget får statens ansvar för kostnader bedömas enligt den regel som kommer till uttryck i NJA 2015 s 374 och den enskilda motpartens ansvar får bedömas enligt 32 § ärendelagen. Om det visar sig att såväl staten som enskilda motparter kan åläggas ett ansvar för en och samma kostnad, får samordningen av parternas kostnadsansvar därefter ske genom en analog tillämpning av 18 kap. rättegångsbalken. I sådant fall kan det bland annat bli aktuellt att tillämpa rättegångsbalkens bestämmelser om solidariskt ansvar (18 kap. 9 § RB) och fördelning av kostnaderna (18 kap. 11 § RB).

Det finns inte heller reglerat i vilken utsträckning en part kan välja att rikta ett yrkande om ersättning för rättegångskostnader mot enbart en av flera motparter. Frågan får bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. En part som yrkar ersättning från enbart en av flera motparter bör under alla förhållanden inte förlora rätten till den yrkade ersättningen, om ett yrkande som riktat sig mot de övriga motparterna inte skulle ha förutsättningar att få bifall.

Skatteverkets kommentar

Att staten i egenskap av part kan åläggas ett betalningsansvar för motpartens rättegångskostnader fastställdes av HD genom NJA 2015 s 374. Nu förtydligar HD grunderna för statens kostnadsansvar och hur ansvaret skiljer sig från grunderna för kostnadsansvar enligt 32 § ärendelagen. Avgörandet visar tydligt på den problematik som finns i och med att kostnadsansvaret nu, beroende på vem som är part, regleras i två olika rättsregler där förutsättningarna för att ansvar ska dömas ut skiljer sig åt.

Det står klart att Skatteverket riskerar att få betala rättegångskostnaderna trots att verket omgående (så snart verket av tingsrätten fått del av omständigheterna i målet) medger talan, om kostnaderna är befogade. Vidare står det också klart att en enskild part som agerat på samma sätt som Skatteverket, inte åläggs något kostnadsansvar eftersom det i ett sådant fall saknas intressemotsättning mellan parterna. Följden blir att det många gånger kan bli Skatteverket som ensamt får stå för samtliga rättegångskostnader trots att verket inte har varit mer aktiv i målet än någon annan part och därför inte heller kan anses ha orsakat mer kostnader för motparten.

Fördelningen av kostnader enligt de olika rättsreglerna

Det är endast om det i ett mål visar sig att såväl staten som enskilda parter enligt respektive rättsregel kan åläggas ansvar för ”en och samma kostnad” som fördelningen av parternas ansvar ska ske genom en analog tillämpning av de fördelningsregler som finns i 18 kap. rättegångsbalken.

HD utvecklar inte vad som avses med ”en och samma kostnad”. I ett fall där flera parter har varit aktiva i processen kan det komma att bli en svår uppgift för domstolen att avgöra vilka kostnader som är gemensamma för parterna, dvs. där parterna kan åläggas ansvar för ”en och samma kostnad”. Många olika scenarion kan inträffa som medför svårigheter för domstolarna i denna bedömning.

Det kan t.ex. handla om att en av parterna har fört fram en enda grund för sitt bestridande samtidigt som en annan part i och för sig fört fram samma grund men sedan har ytterligare någon eller några grunder som behövt bemötas av den vinnande parten. Domstolen torde då behöva avgöra hur stor del av kostnaden som är hänförlig till den ”gemensamma grunden”.

Ett annat exempel är att en av parterna är tydlig och rak i sin argumentering medan en annan part uttrycker sig oklart vilket får till följd att det är svårt för den vinnande parten att förstå grunden för bestridandet. Även om det visar sig att båda parterna har samma grund för sitt bestridande har en part som varit otydlig i sin argumentering troligen orsakat merkostnader i form av den tid som lagts ner för att försöka förstå och tolka det som förts fram. Då kan man fråga sig om man ska anse att dessa parter kan åläggas ansvar för en och samma kostnad.

Skatteverket bör i ovanstående fall kunna argumentera för att en viss merkostnad inte ska ersättas av staten då den inte är hänförlig till statens processföring.

Meddela motparten om vårt medgivande, en möjlighet att hålla kostnaderna nere

Efter detta avgörande står det klart att det är näst intill omöjligt för Skatteverket att undvika att behöva betala motpartens kostnader, i de fall domstolen anser att kostnaderna är befogade. Det verket kan göra, i ett fall där omständigheterna är sådana att det finns skäl att medge motpartens talan, är istället att bedöma vilka kostnader (om några) som vi anser är befogade i det enskilda fallet och argumentera utifrån det.

HD skriver att staten, som huvudregel, inte bör ansvara för sådana kostnader som har uppkommit efter att motparten fått kännedom om statens medgivande. I ett fall där Skatteverket medger talan ligger det alltså i Skatteverkets intresse att säkerställa att motparten omgående får kännedom om detta medgivande. På så vis kan Skatteverket i möjligaste mån se till att motpartens kostnader hålls nere.

Referenser

NJA 2015 s 374 – RF och rättegångskostnaderna