På Rättslig Vägledning använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor. Vad är kakor?

Jag förstår

OBS: Nedan visas versionen från 16 apr 2014. För att se den senaste informationen, klicka här.

Meny

OBS: Nedan visas versionen från 16 apr 2014. För att se den senaste informationen, klicka här.

Fysiska personer som bedriver enskild näringsverksamhet eller är delägare i handelsbolag ska betala egenavgifter.

Vem betalar?

Socialförsäkringen finansieras genom betalning av socialavgifter. De kan grovt delas in i arbetsgivaravgifter som arbetsgivare betalar på löner till anställda respektive egenavgifter som betalas av egenföretagare. En fysisk person som har avgiftspliktig inkomst ska betala egenavgifter (3 kap. 1 § SAL). Som avgiftspliktig inkomst räknas i första hand överskott av näringsverksamhet (3 kap. 3 § SAL). Eftersom det bara är fysiska personer som betalar egenavgifter kan det aldrig bli aktuellt för juridiska personer, t.ex. bolag och föreningar, att betala egenavgifter. Ett aktiebolag exempelvis betalar arbetsgivaravgifter även på den lön bolagets ägare tar ut ur bolaget. Ett handelsbolag däremot betalar inte arbetsgivaravgifter på de ersättningar som bolaget ger ut till sina delägare (2 kap. 9 § SAL). I stället ska delägarna, om de är fysiska personer, betala egenavgifter på överskottet från bolaget.

Det förekommer ibland att även den som har inkomst av tjänst ska betala egenavgifter. Det kan också förekomma att inkomster som en näringsidkare har ska vara underlag för arbetsgivaravgifter. Det gäller för inkomster som är ersättning för utfört arbete åt andra om den som bedriver näringsverksamheten inte är godkänd för F-skatt.

Arbete i Sverige

Skyldigheten att betala socialavgifter är kopplad till sådant arbete som medför att man omfattas av den arbetsbaserade försäkringen enligt 6 kap. SFB. Egenavgifter ska därför betalas på avgiftspliktig inkomst av

  • arbete i Sverige
  • arbete i utlandet om den avgiftsskyldige när arbetet utförs omfattas av svensk socialförsäkring enligt EU-rätten eller enligt avtal med andra stater (3 kap. 2 § SAL).

Med arbete i Sverige menas förvärvsarbete i verksamhet här i landet (1 kap. 6 § första stycket SAL). Det ska vara fråga om arbete som rent fysiskt utförs i Sverige. Om en enskild näringsidkare har ett fast driftställe i här i landet ska den verksamhet som är hänförlig till det fasta driftstället anses som arbete i Sverige (1 kap. 6 § andra stycket SAL). Regeln innebär att om en egenföretagare bedriver näringsverksamhet och har ett fast driftställe här och som inom ramen för denna verksamhet också utför arbete utomlands, ska personen betala egenavgifter även för den del av verksamheten som bedrivs utomlands. Med fast driftställe menas främst plats för företagsledning, filial, kontor, fabrik, verkstad m.m. (2 kap. 29 § IL). Du kan läsa mer om begreppet fast driftställe i Handledning för beskattning av inkomst vid 2013 års taxering, del 3 avsnitt 50.

En självständig näringsverksamhet som bedrivs utomlands ska inte räknas som arbete i Sverige och inkomsterna därifrån ska därför inte vara underlag för egenavgifter.

EU-rätten eller avtal med andra stater (konventioner om social trygghet) kan innebära såväl utvidgning som inskränkning av de nu beskrivna reglerna.

Aktiv eller passiv näringsverksamhet

Ett överskott av näringsverksamhet är underlag för egenavgifter om den som har inkomsten har arbetat i verksamheten i inte oväsentlig omfattning (3 kap. 3 § SAL). Det krävs alltså att det är inkomst från en aktiv näringsverksamhet, jfr 2 kap. 23 § IL. En näringsverksamhet som inte bedöms som aktiv är i stället passiv. Inkomster från passiv näringsverksamhet är inte pensionsgrundande (59 kap. 14 § SFB). Den som har sådana inkomster betalar därför inte heller egenavgifter utan inkomsten är i stället underlag för särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster (2 § SLFL).

För att en näringsverksamhet ska bedömas som aktiv krävs i normalfallet att arbetet som näringsidkaren gör ska motsvara minst en tredjedel av en heltidsanställning. Kravet på minst en tredjedels årsarbetstid kan justeras med hänsyn till omständigheterna. Om exempelvis en person vid sidan av en anställning också bedriver en näringsverksamhet som i huvudsak bygger på den egna arbetskraften bör den verksamheten anses som aktiv även om tredjedelskravet inte uppnåtts. Du kan läsa mer om begreppen aktiv och passiv näringsverksamhet i Handledning för beskattning av inkomst vid 2013 års taxering, del 1 avsnitt 8.22.

Referenser på sidan

Lagar & förordningar

  • Inkomstskattelag (1999:1229) [1] [2]
  • Lag (1990:659) om särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster [1]
  • Socialavgiftslag (2000:980) [1] [2] [3] [4] [5] [6] [7]
  • Socialförsäkringsbalk (2010:110) [1]

Övrigt

  • Handledning för beskattning av inkomst vid 2013 års taxering (SKV 399 del 3) [1]
  • Handledning för beskattning av inkomst vid 2013 års taxering (SKV 399) [1]
  • socialförsäkringsbalken [1]
Till toppen