På Rättslig Vägledning använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor. Vad är kakor?

Jag förstår

OBS: Nedan visas versionen från 16 apr 2014. För att se den senaste informationen, klicka här.

Meny

OBS: Nedan visas versionen från 16 apr 2014. För att se den senaste informationen, klicka här.

Sverige har slutit konvention om social trygghet med ett 20-tal länder. Konventionerna är överordnade den svenska lagstiftningen men i de fall EU-rätten är tillämplig gäller den före en konvention.

Konventionernas syfte

Sverige har ingått ett tjugotal konventioner om social trygghet med andra länder. I dessa avtal regleras ländernas ömsesidiga förpliktelser för den sociala tryggheten. En konvention anger bland annat vilken socialförsäkring som ska gälla när en person från det ena av de avtalsslutande länderna arbetar i det andra. Konventionerna innehåller inte några regler om betalning av socialavgifter. Men avgiftsskyldigheten följer socialförsäkringstillhörigheten. Avgifter betalas i det land vars socialförsäkring ska gälla för en person enligt konventionen.

Innebörden av konventionerna är att

  • ge en person, som flyttar från ett land till ett annat, ett kontinuerligt försäkringsskydd
  • tillförsäkra en person som arbetar eller vistas i ett land förmåner, som han eller hon enligt lagstiftningen i det landet annars inte skulle ha rätt till
  • försäkringstider i ett land får tillgodoräknas i ett annat land för att en person ska få rätt till bl.a. sjukförsäkrings- och pensionsförmåner
  • trygga intjänade pensionsrättigheter
  • garantera att rättigheter som har tjänats in i det ena landet bevaras vid flyttning till det andra landet och kan göras gällande när ett försäkringsfall inträffar där.

Konventionerna varierar innehållsmässigt beroende på att de är resultatet av förhandlingar mellan länderna. Alla konventioner är dock i stort sett disponerade på samma sätt och har samma huvudsakliga innehåll. En konvention består vanligen av följande fyra delar:

  • allmänna bestämmelser (bl.a. vilka socialförsäkringsgrenar och personer som omfattas)
  • bestämmelser om tillämplig lagstiftning (lagvalsregler)
  • särskilda bestämmelser (specifika bestämmelser om de olika förmånerna)
  • övriga bestämmelser (t.ex. administrativa regler).

Konventionernas rättsliga status

När det finns en socialförsäkringskonvention med ett land är dess bestämmelser överordnade de svenska lagreglerna. Men om en konventionsbestämmelse kolliderar med EU-rätten har i stället EU-rätten företräde. Om det gäller ett förhållande som inte omfattas av vare sig EU-rätten eller en konventionsbestämmelse ska man tillämpa reglerna i vår interna lagstiftning.

Med vilka länder har Sverige konvention?

Sverige har slutit konvention med följande länder:

Konventionsland:

Införd i lag eller förordning:

Nordiska länderna

2004: 114 och 2013:134

Chile

2006:286

Frankrike

1981:584

Grekland

1979:56

Israel

1983:325

Italien

1982:887

Jugoslavien

1978:798 och 2002:380

Kanada

2002:221

Kap Verde

1991:1333

Luxemburg

2004:491

Marocko

1982:249

Nederländerna

1983:22

Portugal

1979:869

Québec

1988:100

Schweiz

1980:32

Spanien

1984:555

Storbritannien och Nordirland

1988:106

Turkiet

2005:234

Tyskland

1977:740

USA

2004:1192

Österrike

1997:265

Den nordiska konventionen

Den nordiska konventionen är till skillnad från de övriga ett multilateralt avtal mellan samtliga nordiska länder. Konventionen omfattar även de självstyrande områdena Grönland och Färöarna som inte tillhör EU eller EES. Åland faller också inom konventionens tillämpning.

Den nordiska konventionen innebär en anpassning till EU:s förordningar. Den nordiska konventionen hänvisar till förordning 1408/71. Det finns en ny nordisk som har anpassats till förordning 883/04 och som träder i kraft den dag regeringen bestämmer (lag 2013:134). Konventionen följer förordningens regler om utsändning, arbete i flera länder m.m. Konventionen får främst betydelse för tredjelandsmedborgare i förhållande till Norge och Island. Med tredjelandsmedborgare avses medborgare i land utanför EU/EES men som är bosatta i ett medlemsland. Eftersom Danmark har ett särskilt undantag i EU för att inte tillämpa EU-regler på andra än EU-/EES-medborgare kommer den nordiska konventionen inte heller fortsättningsvis att påverka tredjelandsmedborgarnas försäkringstillhörighet i förhållande till samordningsreglerna i Danmark (prop. 2012/13:31 s. 16).

Exempel: nordiska konventionen och tredjelandsmedborgare

Japanske medborgaren H. Nagamura bor sedan 1990 i Sverige och har en anställning här hos ett företag. Företaget planerar att sända ut honom till Norge för ett arbete som ska pågå under 7 månader. Nagamura kommer att omfattas av den nordiska konventionen som säger att utsändningbestämmelsen i förordning 1408/71 ska tillämpas (artikel 4 nordiska konventionen). Han står därmed kvar i det svenska socialförsäkringssystemet under arbetet i Norge.

Konventionen med Jugoslavien

Konventionen med Jugoslavien omfattar numera Serbien, Montenegro, Bosnien-Hercegovina, Kroatien och Slovenien. Observera dock att Slovenien sedan 2004 är en medlemsstat i EU varför EU-rätten i de flesta fall är tillämplig i förhållande till Slovenien. Makedonien omfattas inte av konventionen.

Konventionen med USA och Kanada

Konventionerna med USA och Kanada samt den med provinsen Québec i Kanada skiljer sig åt från de övriga eftersom de bara innehåller bestämmelser kopplade till pensionsförmåner. För socialavgifterna har därför dessa konventioner bara betydelse för de avgifter som har koppling till pensionsförmåner. Övriga socialavgifter betalas enligt bestämmelser i svensk rätt.

Konvention med Indien

Sverige har också slutit en konvention med Indien. Den har ännu inte trätt i kraft utan gör det den dag regeringen bestämmer (Lag (2013:524) om konvention om social trygghet mellan Sverige och Indien). Konventionen omfattar i likhet med konventionerna med USA och Kanada endast pensionsförmåner. Förarbetena finns i prop. 2012/13:117.

Vilka personer omfattas av konventionerna

Inte bara medborgare utan alla som är bosatta eller sysselsatta i ett konventionsland är omfattade av konventionens regler. Undantag från detta gäller för konventionerna med Jugoslavien och Marocko. Konventionen med Jugoslavien omfattar enbart medborgare i länderna medan konventionen för Marocko omfattar förutom medborgare i konventionsländerna även flyktingar och statslösa.

Huvudregeln om var en person ska vara försäkrad

Huvudregeln om försäkringstillhörighet enligt konventionerna är att en person omfattas av lagstiftningen i det land där han förvärvsarbetar. Det är alltså arbetslandets lag som i första hand gäller på samma sätt som inom EU-rätten. Den som påbörjar en lokalanställning i ett annat konventionsland än där han eller hon är bosatt omfattas av socialförsäkringen i det andra landet från anställningens första dag. Från denna huvudregel finns i alla konventioner undantag för en utsänd arbetstagare som vanligtvis medför att den anställde under viss tid omfattas av lagstiftningen i det land varifrån han eller hon är utsänd.

För den som utan att vara utsänd lämnar Sverige för förvärvsarbete i ett konventionsland, innebär konventionernas huvudregel att tillhörigheten till svensk försäkring upphör när han eller hon börjar sitt arbete i det andra landet. Det spelar ingen roll om personen ska arbeta utomlands under exempelvis tre månader eller två år.

Flera av konventionerna innehåller också bestämmelser om statligt anställda, om resande personal och om sjömän.

Exempel: lokalanställning i annat konventionsland

En tekniker som är bosatt i Sverige får en tillfällig anställning under sex månader hos en turkisk arbetsgivare för ett industriprojekt i Istanbul. Konventionens regler om tillämplig lagstiftning innebär att han eller hon under arbetet i Turkiet omfattas av socialförsäkringen där. Socialavgifter ska betalas i Turkiet enligt turkisk lagstiftning.

Konventionerna i förhållande till EU-rätten

Många av konventionerna är slutna med andra EU- och EES-länder och ingicks innan Sverige blev medlem i EU. I de flesta fall har de därför inte längre någon betydelse för skyldigheten att betala socialavgifter eftersom EU-rätten går före bestämmelserna i en konvention. Vissa av konventionerna med EU-, EES-länder och Schweiz ska dock tillämpas i vissa fall. Det gäller för tredjelandsmedborgare i följande fall:

  • Den nordiska konventionen tillämpas, i förhållande till Norge och Island, på tredjelandsmedborgare som är bosatta inom Norden.
  • Konventionen med Schweiz tillämpas i förhållande till Schweiz för tredjelandsmedborgare som är bosatta i Sverige eller Schweiz.

I förhållande till EES-landet Liechtenstein gäller svensk lag eftersom Sverige inte har någon konvention med Liechtenstein.

Exempel: tredjelandsmedborgare bosatt i Sverige

En svensk arbetsgivare sänder en i Sverige bosatt rysk medborgare för arbete i Danmark i åtta månader. Den anställde omfattas av svensk socialförsäkring under utsändningen med stöd av den nordiska konventionen. Utsändningen ska styrkas med intyg på blankett E 101.

Referenser på sidan

Lagar & förordningar

  • Förordning (1991:1333) om tillämpning av en konvention den 9 februari 1988 mellan Sverige och Kap Verde om social trygghet [1]
  • Förordning (1977:740) om tillämpning av en konvention den 27 februari 1976 mellan Sverige och Förbundsrepubliken Tyskland om social trygghet [1]
  • Förordning (1978:798) om tillämpning av en konvention den 30 mars 1978 mellan Sverige och Jugoslavien rörande social trygghet [1]
  • Förordning (1979:56) om tillämpning av en konvention den 5 maj 1978 mellan Sverige och Grekland rörande social trygghet [1]
  • Förordning (1979:869) om tillämpning av en konvention den 25 oktober 1978 mellan Sverige och Portugal rörande social trygghet [1]
  • Förordning (1980:32) om tillämpning av en konvention den 20 oktober 1978 mellan Sverige och Schweiz rörande social trygghet [1]
  • Förordning (1981:584) om tillämpning av en konvention den 12 december 1979 mellan Sverige och Frankrike om social trygghet [1]
  • Förordning (1982:249) om tillämpning av en konvention den 4 januari 1980 mellan Sverige och Marocko om social trygghet [1]
  • Förordning (1982:887) om tillämpning av en konvention den 25 september 1979 mellan Sverige och Italien om social trygghet [1]
  • Förordning (1983:22) om tillämpning av en konvention den 2 juli 1982 mellan Sverige och Nederländerna om social trygghet [1]
  • Förordning (1983:325) om tillämpning av en konvention den 30 juni 1982 mellan Sverige och Israel om social trygghet [1]
  • Förordning (1984:555) om tillämpning av en konvention den 4 februari 1983 mellan Sverige och Spanien om social trygghet [1]
  • Förordning (1988:100) om tillämpning av en överenskommelse den 20 september 1986 mellan Sverige och Québec om social trygghet [1]
  • Förordning (1988:106) om tillämpning av en konvention den 29 juni 1987 mellan Sverige och Förenade Konungariket Storbritannien och Nordirland om social trygghet [1]
  • Förordning (1997:265) om tillämpning av konventionen den 21 mars 1996 mellan Sverige och Österrike om social trygghet [1]
  • Förordning (2002:380) om tillämpning av konventionen den 30 mars 1978 mellan Sverige och Jugoslavien rörande social trygghet i förhållandet mellan Sverige och Bosnien-Hercegovina [1]
  • Lag (2002:221) om konvention om social trygghet mellan Sverige och Kanada [1]
  • Lag (2004:114) om nordisk konvention om social trygghet [1] [2]
  • Lag (2004:1192) om konvention mellan Sverige och Amerikas förenta stater om social trygghet [1]
  • Lag (2004:491) om konvention mellan Sverige och Luxemburg om social trygghet [1]
  • Lag (2005:234) om konvention mellan Sverige och Turkiet om social trygghet [1]
  • Lag (2006:286) om konvention om social trygghet mellan Sverige och Chile [1]
  • Lag (2013:134) om nordisk konvention om social trygghet [1] [2]
  • Lag (2013:524) om konvention om social trygghet mellan Sverige och Indien [1]

Propositioner

  • Proposition 2012/13:117 Konvention om social trygghet mellan Sverige och Indien [1]
  • Proposition 2012/13:31 Nordisk konvention om social trygghet [1]
Till toppen