På Rättslig Vägledning använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor. Vad är kakor?

Jag förstår

OBS: Nedan visas versionen från 16 apr 2014. För att se den senaste informationen, klicka här.

Meny

OBS: Nedan visas versionen från 16 apr 2014. För att se den senaste informationen, klicka här.

Tillämpningsområdet för lagen bestäms i två steg. Först avgör man om anläggningen omfattas av LSA, vilket du kan läsa om här. Om anläggningen omfattas av LSA, bedömer man i nästa steg om avfallet ska beskattas. Det kan du läsa om under Avfall och annat material som ska beskattas.

Konventionella avfallsanläggningar och industrianläggningar

LSA skiljer mellan två olika typer av anläggningar:

  • Avfallsanläggningar där farligt avfall eller annat avfall till en mängd av mer än 50 ton per år slutligt förvaras (deponeras) eller förvaras under längre tid än tre år (1 § första stycket LSA), sådana anläggningar kallas här konventionella avfallsanläggningar.
  • Anläggningar där det huvudsakligen bedrivs annan verksamhet än avfallshantering, om farligt avfall eller annat avfall till en mängd av mer än 50 ton per år deponeras inom anläggningen eller förvaras där under längre tid än tre år (1 § andra stycket LSA), sådana anläggningar kallas här industrianläggningar.

Om branschspecifikt avfall tas om hand på fristående anläggningar som är fysiskt åtskilda från den industriella verksamheten bör de behandlas enligt 1 § första stycket LSA. Med branschspecifikt avfall menar man avfall som uppkommer i samband med industriell produktion (jfr prop. 1998/99:84 s. 105). Konventionellt avfall har i propositionen beskrivits som avfall som består av uttjänta produkter, varor, förpackningar och annat avfall som inte är en direkt följd av industriell produktionsprocess eller verksamhet (jfr prop. 1998/99:84 s. 59).

Begreppet avfallsanläggning har en vid innebörd. Det innebär att varje plats där det sker någon form av hantering av avfall är en avfallsanläggning (jfr prop. 1998/99:84 s. 25).

Rättsfall: fråga om möjlighet att dela upp en anläggning

Högsta förvaltningsdomstolen har prövat möjligheten att dela upp en anläggning så att den ska utgöra två olika anläggningar i LSA:s mening. Bolaget avsåg att skapa en fysisk avgränsning mellan deponidelen av anläggningen och den del där återvinning skedde. Avgränsningen skulle utgöras av ett metallstängsel och betongplintar. Skatterättsnämnden ansåg att åtgärderna inte skulle medföra att det uppkommer två anläggningar i LSA:s mening. Bolaget skulle därmed vara skattskyldigt för allt avfall som förs in till anläggningen. Högsta förvaltningsdomstolen gjorde samma bedömning som Skatterättsnämnden (RÅ 2009 not. 46).

Farligt avfall eller mer än 50 ton avfall per år

LSA omfattar sådana anläggningar där farligt avfall eller annat avfall (mer än 50 ton per år) deponeras eller förvaras under längre tid än tre år.

Vad är avfall?

För att avgöra vad som är avfall enligt 1 § LSA kan man använda den definition som finns i 15 kap. 1 § första stycket miljöbalken som vägledning. Enligt den definitionen är avfall varje föremål, ämne eller substans som ingår i en avfallskategori och som innehavaren gör sig av med, avser att göra sig av med eller är skyldig att göra sig av med (jfr prop. 1998/99:84 s. 26). Miljöbalkens definition av avfall har ändrats för att stämma överens med den definition som finns i artikel 3.1 i direktiv 2008/98/EG. Ändringen i 15 kap. 1 § första stycket miljöbalken innebär inte någon ändring i sak (jfr prop. 2010/11:125 s. 24).

Mer än 50 ton avfall per år

Om det kan konstateras att mängden avfall som förs in till respektive uppkommer vid en skattepliktig anläggning överstiger 50 ton per år, ska skatt betalas för allt avfall (jfr prop. 1998/99:84 s. 107).

Mängdgränsen om 50 ton gäller för varje år och aktualiseras alltså inte enbart vid Skatteverkets bedömning av om en befintlig anläggning vid skattens ikraftträdande eller en nystartad anläggning vid senare tidpunkt ska komma att bli skattepliktig. En anläggning upphör alltså att omfattas av skatteplikten om nya avfallsmassor inte längre tillförs eller uppkommer i tillräckligt stor omfattning. Den som bedriver verksamheten bör därmed avregistreras som skattskyldig (jfr prop. 1998/99:84 s. 107).

Vad är farligt avfall?

Begreppet farligt avfall i LSA bör ges samma innebörd som det har enligt miljöskyddslagstiftningen. Som farligt avfall räknas bl.a. färg- och lackavfall samt avfall som innehåller kvicksilver, arsenik eller PCB (jfr prop. 1998/99:84 s. 107).

Avfall ska deponeras eller förvaras under mer än tre år

LSA omfattar endast anläggningar där det förekommer deponering av avfall eller där avfall förvaras under längre tid än tre år. Anläggningar där det endast förekommer sortering av avfall omfattas inte av LSA. Anläggningar där det endast sker rötning eller kompostering av avfall omfattas i allmänhet inte heller av LSA. Kravet på att avfall ska deponeras eller förvaras under längre tid än tre år är då inte uppfyllt (jfr prop. 1998/99:84 s. 28).

Rättsfall: kompostering som tar mer är tre år

Högsta förvaltningsdomstolen har prövat om material som komposteras eller som förvaras i syfte att komposteras ska anses förvarat inom anläggningen i den mening som avses i 1 § LSA. Förutsättningen var att avfall skulle genomgå flera komposteringsprocesser, som sammanlagt kunde ta längre tid än tre år. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att material som förs in till en anläggning för att bearbetas på sätt som anges i 6 § LSA inte kan anses förvarat på anläggningen enligt 1 § LSA så länge det förvaras i avsikt att bearbetas eller så länge processen pågår (RÅ 2001 ref. 30).

Användningsområden som inte utgör deponering eller förvaring

I förarbetena till LSA diskuterade regeringen vad som inte skulle ingå i begreppet deponering. Verksamheter som kunde vara tillståndspliktiga eller anmälningspliktiga enligt punkten 92.04 i bilagan till den numera upphävda miljöskyddsförordningen (1989:364) sågs som exempel på verksamheter som inte skulle ses som deponering. Särskilt när avfall används som utfyllnad vid anläggningsarbeten och liknande ansågs det uppenbart att avfallet nyttiggjorts och att avfallsskatt inte borde bli aktuellt (jfr prop. 1998/99:84 s. 28 f.).

I den aktuella lydelsen omfattade punkten 92.04 dels ”utsläpp av fast avfall eller något annat fast ämne från mark, byggnad eller anläggning i vattendrag, sjö eller annat vattenområde eller uppläggning av ett sådant ämne på ett sätt som kan förorena mark, vattenområde eller grundvatten och där föroreningsrisken inte bedöms som ringa”, dels ”uppläggning av fast avfall eller något annat fast ämne på ett sätt som kan förorena mark, vattenområde eller grundvatten och där föroreningsrisken bedöms som ringa”.

Rättsfall: utfyllnad av kalkstensgruvor

Högsta förvaltningsdomstolen har ansett att det inte utgör deponering när kalkstensavfall (s.k. mesa) används som utfyllnad vid återställande av kalkstensgruvor. Utfyllnaden sågs som ett nyttiggörande av avfallet (RÅ 2003 ref. 42).

Skatteverket anser att det inte sker någon deponering eller förvaring av avfall utan i stället en alternativ användning när avfall används exempelvis

  • som utfyllnad i vatten för att skapa en hamn eller ett markområde för industriändamål
  • för att bygga upp eller öka höjden på en skidbacke
  • för att fylla upp en vägbank eller för att skapa en bullervall vid anläggning av vägar
  • för att fylla igen bergrum som t.ex. använts för lagring av olja
  • för att återställa en grustäkt
  • för att återställa ett källarutrymme under ett hus som rivits.

Anläggningar som inte omfattas av LSA

Anläggningar där deponering eller förvaring sker uteslutande av vissa särskilt utpekade avfallsslag omfattas inte av LSA. En förutsättning för att anläggningen inte ska omfattas av LSA är alltså att avfallet inte samdeponeras med något annat avfallsslag.

Anläggningar där det endast förvaras schaktmassor, bergrester m.m.

Bestämmelserna i 1 § LSA gäller inte för anläggningar där deponering eller förvaring sker uteslutande av ett eller flera av följande avfallsslag:

  1. jord, grus, lera, skiffer, kalkstoft, kalksten eller annan sten
  2. bergrester från gruvindustriell verksamhet
    • avfallssand från gruvindustriell verksamhet
    • avfall från vattenrening vid gruvindustriell verksamhet
    • järnhaltigt avfall från rökgasrening vid tillverkning av järnmalmspellets (3 § första stycket 1 LSA).

På anläggningar där det sker deponering eller förvaring av avfall enligt de två sista punkterna under c) i uppräkningen gäller undantagsregeln i 3 § bara om sådant avfall deponeras eller förvaras tillsammans med avfallssand från gruvindustriell verksamhet (3 § andra stycket LSA). I annat fall kommer anläggningen att omfattas av 1 § LSA.

Det är typen av anläggning och inte avfallsslaget i sig som avgör om anläggningen omfattas av LSA eller inte. Anläggningar där det enbart deponeras rena naturmaterial (s.k. schaktmassetippar) omfattas alltså inte av LSA. Om till exempel jord förs in på en anläggning som omfattas av LSA enligt 1 § första stycket, ska skatt betalas för jorden. Omvänt kan det på en schaktmassetipp komma att hanteras annat avfall än sådant som räknas upp i 3 § första stycket 1 LSA. I sådant fall, och om avfallet deponeras eller förvaras på anläggningen under längre tid än tre år, kommer anläggningen att omfattas av LSA (jfr prop. 1998/99:84 s. 108 f.).

Rättsfall: anläggningar som inte omfattas av LSA

Högsta förvaltningsdomstolen har bedömt att en anläggning där det hanterades dels schaktmassor bestående av sten och jord, dels betong, asfalt och ris inte omfattades av LSA. Detta trots att en viss del av schaktmassorna deponerades och en viss del av det växtmaterial som komposterades på anläggningen behövde behandlas under längre tid än tre år (RÅ 2001 ref. 30).

Förädlade material

Rester från cementframställning består bl.a. av kalksten, märgel (lerblandad kalksten) och sand i form av mjöl eller i krossade beståndsdelar. Sådana rester bör räknas som kalksten och eftersom sådant avfall utan skada för miljön kan återföras till kalkbrotten eller någon annan plats bör det inte beskattas (jfr prop. 1998/99:84 s. 49).

Det bör inte bli aktuellt med en vid tolkning av begreppen. Material som är resultatet av förädling av avfallsslagen i 3 § första stycket 1 a LSA, t.ex. betong och tegel, bör alltså inte omfattas av undantaget från skatteplikt (jfr prop. 1998/99:84 s. 49).

Anläggningar där det endast förvaras radioaktivt avfall, vattenverksslam eller flytande avfall i vassbädd

Bestämmelserna i 1 § LSA gäller inte för anläggningar där deponering eller förvaring sker uteslutande av

Referenser på sidan

Domar & beslut

EU-författningar

  • Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/98/EG av den 19 november 2008 om avfall och om upphävande av vissa direktiv [1]

Lagar & förordningar

Propositioner

Övrigt

  • första stycket miljöbalken [1]
  • rå 2009 not. 46 [1]

Referenser inom avfallsskatt

Till toppen