På Rättslig Vägledning använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor. Vad är kakor?

Jag förstår

OBS: Nedan visas versionen från 16 apr 2014. För att se den senaste informationen, klicka här.

Meny

OBS: Nedan visas versionen från 16 apr 2014. För att se den senaste informationen, klicka här.

Här kan du läsa om de grundläggande principerna för rätten till avdrag. Här finns också en lista på de avdrag som är möjliga. Listan följer paragrafordningen i lagtexten.

Innehållsförteckning

När får man göra avdrag?

En skattskyldig får endast göra avdrag för skatt på sådant avfall som har tagits upp för beskattning (prop. 1998/99:84 s 38).

Vissa av reglerna om avdrag i LSA är utformade så att rätten att göra avdrag för skatt på avfall uppkommer när avfallet förs ut från anläggningen eller används på något sätt som berättigar till avdrag t.ex. använts för driften av anläggningen eller för konstruktionsarbeten. Eftersom skattskyldigheten inträder när avfall förs in till en konventionell avfallsanläggning eller uppkommer inom en industrianläggning, kan det i dessa fall gå lång tid från det att skattskyldigheten inträder till dess att avdragsrätten uppstår. Ett sådant avdrag ska beräknas enligt den skattesats som gällde när skattskyldigheten för avfallet ursprungligen inträdde och inte den skattesats som gäller vid tidpunkten då avdragsrätten uppkommer. En skattskyldig kan därmed inte göra avdrag för skatt på avfall med ett större belopp än den skatt som betalades för avfallet när skattskyldigheten inträdde.

När får man inte göra avdrag?

Avdrag medges inte för avfall som redan fanns på anläggningen när lagen trädde i kraft eftersom skatt inte har betalats för avfallet.

Skatterättsnämnden har gjort bedömningen att skattskyldighet inträder när material som fanns på en skattepliktig anläggning innan LSA trädde i kraft flyttas till en annan skattepliktig anläggning. Den skattskyldige kunde dock inte göra avdrag för skatt vid uttaget av avfall från deponin som deponerats innan LSA började gälla (SRN 2000-10-02).

Vem får göra avdrag?

Skatteverket anser att det är den som driver verksamheten på en anläggning när rätten att göra avdrag uppkommer som har rätt att göra avdraget. Det har ingen betydelse för avdragsrätten om det var någon annan som bedrev verksamheten och var skattskyldig när skattskyldigheten för det aktuella avfallet inträdde.

Avfall som förts ut från anläggningen

Den som är skattskyldig får göra avdrag för skatt på avfall som förts ut från anläggningen (10 § 1 LSA).

Endast sådant material som tagits upp till beskattning kan komma ifråga för avdrag (prop. 1998/99:84 s. 38). Det finns inte heller någon rätt att göra avdrag när man för ut avfall som undantagits från skatteplikt enligt 6 § LSA t.ex. kompostjord eller som redan skattebefriats genom något annat avdrag enligt 10 eller 11 § LSA t.ex. förorenad jord från marksanering.

Mängden avfall som förs ut bestäms normalt genom vägning (5 § LSA).

Avdrag medges inte för lakvatten, reningsvatten eller biogas

Avdragsrätten för avfall som förs ut från anläggningen gäller inte för lakvatten, reningsvatten eller för biogas som bildats när organiskt avfall bryts ner (10 § 1 LSA). Lakvatten bildas när nederbörd eller yt- och grundvatten passerar genom avfallet och blir förorenat. Det kan också bestå av ytavrinning från avfallet.

Reningsvatten är sådant vatten som kommer ur olika reningsprocesser inom anläggningen, t.ex. när slam eller oljeförorenat vatten renas (prop. 1998/99:84 s. 38 f.).

Avfall som använts för driften av anläggningen

Den som är skattskyldig får göra avdrag för skatt på avfall som använts för driften av anläggningen (10 § 2 LSA).

Om det står klart redan när avfallet uppkommer eller förs in på anläggningen att det kommer att användas för driften av anläggningen, undantas det från skatteplikt (6 § första stycket 1 LSA). Det kan även förekomma att material som förs in till en avfallsanläggning och som tas upp till beskattning senare visar sig kunna användas som förbrukningsmaterial eller liknande i driften av anläggningen. Det kan t.ex. vara trävirke som kan användas till staket eller bränsle som kan användas som drivmedel. För sådant material har skattebefrielse skapats genom denna avdragsbestämmelse. Det kan också förekomma att avfall som uppkommer på industrianläggningar med interna deponier och som varit föremål för beskattning i ett senare skede kan användas i den industriella processen, t.ex. som bränsle (prop. 1998/99:84 s. 114 f.).

Avfall som använts för konstruktionsarbeten m.m.

Den som är skattskyldig får göra avdrag för skatt på avfall som har använts för konstruktionsarbeten eller för att åstadkomma en miljösäker deponering eller förvaring inom en anläggning. Avdraget medges inte för avfall som använts för mellantäckning (10 § 3 LSA).

Den som är skattskyldig får göra avdrag för skatten på det avfall eller övriga material som används för konstruktionsarbeten m.m. först när materialet faktiskt använts för det ändamålet.

Användningsändamål som ger rätt till avdrag

Den som driver en anläggning där avfall hanteras behöver vidta en rad olika åtgärder för att verksamheten ska fungera ändamålsenligt och korrekt. Det behöver finnas permanenta vägar, vallar, ledningar och liknande inom anläggningen. Det kan behövas material för att stabilisera eller solidifiera avfall som deponeras. Mark- eller vattenområden kan behöva fyllas ut i syfte att skapa ytterligare mark som kan användas i verksamheten. Man får göra avdrag för material som används för sådana ändamål.

De flesta permanenta åtgärder kräver tillstånd enligt miljöbalken (1998:808) eller i vissa fall plan- och bygglagen (2010:900). Det bör framgå av dessa tillstånd i vilken utsträckning åtgärderna utgör konstruktionsarbeten i den mening som är aktuell här. I vissa fall kan det också finnas konstruktionsritningar som givits in vid tillståndsprövningen och som kan användas som underlag (prop. 1998/99:84 s. 57 f.).

Rättsfall: avdrag för konstruktions- eller anläggningsarbeten

Kammarrätten har prövat om ett bolag hade rätt att göra avdrag för skatt på s.k. presskakor, som består av avvattnat slam. Dessa hade enligt bolaget använts för att täta och förstärka en vall och för att fylla ut en grop mot vallen. Bolaget hade också hävdat att arbetet kunde ses som en del av sluttäckningen. Länsstyrelsen hade bedömt att presskakorna var lämpliga att använda i ett utjämningsskikt under tätskiktet vid sluttäckningen av deponin. Kammarrätten prövade dels om avfallet hade använts i ett sådant utjämningsskikt, dels om avfallet hade använts för något annat konstruktionsarbete än sluttäckning eller för att åstadkomma en miljösäker deponering.

Kammarrätten hänvisade till uttalanden i förarbeten till LSA. Lagstiftaren förutsatte där att den som är skattskyldig ger in tillståndshandlingar, konstruktionsritningar m.m. till stöd för sitt avdragsyrkande. Behovet av kontroll gör att skattebefrielsen inträder först när det är klarlagt att materialet använts på sådant sätt som ger rätt till avdrag (prop. 1998/99:84 s. 57 f.).

Kammarrätten ansåg att det saknades sådana hållpunkter som krävs för ett grundat ställningstagande i frågan om materialet använts som utjämningsskikt vid sluttäckningen. Bolaget hade därmed inte gjort sannolikt i vilken omfattning det krävts presskakor för att för att inrätta utjämningsskiktet. Den bedömningen ändrades inte av att bolaget hade följt en schaktplan och nämnt åtgärderna i sina årliga miljörapporter.

Eftersom det saknades utredning om ifall materialet var lämpligt att använda på annat sätt än i ett utjämningsskikt vid sluttäckningen, ansåg kammarrätten att bolaget inte fick göra avdrag för något annat konstruktionsarbete än sluttäckning. Kammarrätten kunde inte heller anse att materialet var godtagbart för att åstadkomma en miljösäker deponering på annat sätt än vid sluttäckningen (KRSU 2011-11-10, mål nr 2024-2026-10).

Material som är lämpliga att använda för konstruktionsändamål m.m.

Det kan vara såväl avfall som inköpta material som används för konstruktionsarbeten, sluttäckning och liknande åtgärder. Förutsättningen är att materialet uppfyller tekniska och miljömässiga kvalitetskrav. Material som kan komma ifråga för avdrag för konstruktionsarbeten eller för miljösäker deponering eller förvaring är exempelvis följande:

  • cefyll och bentonit för tätning
  • matjord och bark för sluttäckning, släntbeklädnad, planterings- och vegetationsytor
  • schaktmassor, tegel- och betongkross samt slaggrus för utfyllnad, vägar, vallar och ledningar
  • askor, kalk, specialcement och liknande tillsatser för att stabilisera eller solidifiera avfall (prop. 1998/99:84 s. 115).

Avfall som används för mellantäckning ger inte rätt till avdrag

Man får inte göra avdrag för material som används för s.k. mellantäckning (10 § 3 LSA). Arbetstäckning är ett synonymt begrepp. Mellantäckning är den dagliga täckning av avfallet som sker för att minska olägenheter av lukt, nedskräpning eller skadedjur. Det har ingen betydelse i det avseendet om det är avfall som omhändertagits mot betalning eller annat inköpt material som används (prop. 1998/99:84 s. 119).

Avfall som är avsett att användas för sluttäckning

Den som är skattskyldig får göra avdrag för skatt på visst avfall som är avsett att användas för sluttäckning inom anläggningen. En förutsättning för avdragsrätten är att materialet förvaras skilt från annat avfall (10 § 4 LSA).

Avdraget har införts för att ge deponiägarna bättre möjligheter att skaffa lämpligt material för sluttäckning, vilket främjar en resurseffektiv och miljösäker deponeringsverksamhet (prop. 2002/03:1 s. 187). Den skattskyldige har rätt att göra avdraget direkt när materialet förs in på anläggningen.

De material som omfattas av avdragsrätten är de som räknas upp i 3 § första stycket 1 a LSA: jord, grus, lera, skiffer, kalkstoft, kalksten eller annan sten.

Skatteverket anser att det inte kan ställas några särskilda krav på att jord inte får vara förorenad för att omfattas av 3 § första stycket 1 a LSA. Avdragsrätten enligt 10 § 4 LSA omfattar därmed även jord som är förorenad.

Vatten eller stabiliserande ämnen som har tillsatts till aska

Den som är skattskyldig får göra avdrag för skatt på vatten eller stabiliserande ämnen som har tillsatts till aska utanför anläggningen (11 § första stycket 1 LSA).

Stabilisering av aska

Stabilisering av avfall i form av aska innebär att askan blandas med andra ämnen i syfte att minimera utlakningen av oönskade ämnen ur askan. Det finns olika metoder för att stabilisera aska. En metod innebär att askan blandas med vatten, bindemedel och cement i direkt anslutning till att askan uppkommer vid en förbränningsanläggning. När askan förs in till avfallsanläggningen för att deponeras ska skatt betalas för askan men inte för den del som utgörs av stabiliserande ämnen. Den som gör avdraget bör grunda sin beräkning på mätning av avfallet eller annat tillförlitligt underlag (prop. 2001/02:29 s. 22 f.).

Vätning av aska

Vätning av flyg- och bottenaska sker vid förbränningsanläggningar för biobränsle och avfall. Vätningen gör askan mer stabil samtidigt som den minskar brandrisken vid transport och deponering av askan. Vätningen har även positiva effekter på arbetsmiljön genom att askan dammar mindre. Vattnet utgör vanligen ca 20-50 viktprocent av den totala mängden aska. När den våta askan förs in till avfallsanläggningen för att deponeras ska skatt betalas för askan men inte för den del som utgörs av vatten. Den som gör avdraget bör grunda sin beräkning på mätning av avfallet eller annat tillförlitligt underlag (prop. 2001/02:29 s. 24 ff).

Vatten som används för vätning av aska inom en konventionell avfallsanläggning (1 § första stycket LSA) är använt för den dagliga driften av anläggningen och är undantaget från skatteplikt enligt 6 § första stycket 1 LSA (prop. 2001/02:29 s 24).

Vätning av aska sker också inom en s.k. industrianläggning (1 § andra stycket LSA) t.ex. en massafabrik där askan deponeras inom anläggningen. Vätning sker normalt i direkt anslutning till att förbränningen avslutats och den uppblandade askan transporteras därefter till den plats där den deponeras. Skyldighet att betala skatt för askan inträder när avfallet uppkommer. Om vattnet tillsätts efter skattskyldighetens inträde bör vattnet vara undantaget från skatteplikt (prop. 2001/02:29 s 24 f.).

När det gäller aska som uppkommer och därefter väts inom en industrianläggning enligt 1 § andra stycket LSA har Skatterättsnämnden ansett att skattskyldigheten inträder redan när den torra askan uppkommer. Den som är skattskyldig ska alltså beräkna avfallsskatt på askan i torrt tillstånd innan man har tillsatt vatten (SRN 2001-03-07).

Förorenad jord från marksanering

Den som är skattskyldig får göra avdrag för skatt på förorenad jord från marksanering (11 § första stycket 2 LSA).

Avdragsrätten gäller förorenad jord från sanering av till exempel industrifastigheter, kemikalieolycksplatser och liknande områden. Saneringen eller efterbehandlingen kan innebära att jorden behandlas så att föroreningar antingen destrueras eller koncentreras. Det uppkommer då avfall i varierande mängd (prop. 1998/99:84 s. 60 f. och 115).

Förutsättningar för avdragsrätt

För att avdraget ska medges krävs inte någon annan åtgärd än att massorna har forslats bort från det förorenade området och förts till en avfallsanläggning. Det krävs alltså inte att någon behandlingsåtgärd har utförts eller påbörjats av jorden (prop. 1998/99:84 s. 116).

Avdrag medges både när det gäller förorenad jord från marksanering som förs till en skattepliktig avfallsanläggning och då ett markområde saneras inom en skattepliktig industrianläggning (prop. 1998/99:84 s 116).

Det är den som yrkar avdrag för skatt på förorenad jord som ska visa att jorden är förorenad. Skatteverket anser att det inte går att ställa krav på viss högre grad av förorening eller på att jorden inte ska kunna återanvändas för att den skattskyldige ska få göra avdrag.

Gödsel som komposteras tillsammans med förorenad jord ger inte rätt till avdrag

Skatteverket anser att avdragsrätten för skatt på förorenad jord inte gäller gödsel som förs in till en avfallsanläggning för att komposteras tillsammans med förorenad jord. I dessa fall är dock gödseln undantagen från skatteplikt enligt 6 § första stycket 2 a LSA. När komposteringen är genomförd ska avfallsskatt betalas enligt 6 § tredje stycket LSA för den del av resterna som har sitt ursprung i gödsel.

Muddermassor från sanering och fördjupning av vattenområden

Den som är skattskyldig får göra avdrag för skatt på muddermassor från sanering och fördjupning av vattenområden (11 § första stycket 3 LSA).

Muddring är olika åtgärder för att fördjupa eller restaurera ett vattenområde, till exempel genom grävning, sprängning, uppsugning eller bortspolning av sediment. Muddermassor som uppkommer efter sanering av sjöar eller hamnar kan vara kraftigt förorenade. Avdragsrätten omfattar både rena och förorenade muddermassor (prop. 1998/99:84 s. 61 f. och 116).

Avfall från sanering av upplag för farligt avfall

Den som är skattskyldig får göra avdrag för skatt på avfall från sanering av upplag för farligt avfall (11 § första stycket 4 LSA).

När LSA infördes fanns det ett antal äldre deponier för farligt avfall där avfallet inte förvarades på ett tillfredsställande sätt. Det kunde vara konstruktioner med låg beständighet där det förekom vattenläckage i både upplagets toppskikt och dess bottenskikt. Av miljöskäl är det önskvärt att avfall flyttas från sådana deponier till deponier med miljömässigt godtagbar standard (prop. 1998/99:84 s. 62 och 116). Naturvårdsverket har redovisat resultatet av en inventering av upplag för farligt avfall i en rapport (rapport upprättad den 10 september 1993, projektnr 93123). Rapportens underlag kan användas för att bedöma vilka upplag som kan komma i fråga för tillämpning av avdragsbestämmelsen. Flertalet upplag torde ha miljötillstånd för deponering av farligt avfall men ett sådant tillstånd är inte en förutsättning för att avdrag ska kunna medges. Det är inte heller en förutsättning för avdragsrätt att upplaget redovisats i nämnda rapport.

Slam från behandling av lakvatten från en anläggning där gips deponeras

Den som är skattskyldig får göra avdrag för skatt på slam från behandling av lakvatten från en anläggning där gips deponeras (11 § första stycket 5 LSA).

Slam som uppkommer vid behandling av lakvatten från en gipsdeponi är jämförbart med slam från lakvattenrening på andra deponier. Den sistnämnda typen av slam omfattas inte av avfallsskatt, eftersom den inte förs in till anläggningen utan uppkommer när lakvatten behandlas på anläggningen. I fallet med gipsdeponin sker behandlingen av lakvatten utanför den skattepliktiga anläggningen och det slam som uppkommer förs tillbaka till deponin. Det lakvatten som förs ut från anläggningen berättigar då inte till avdrag, medan slam som åter förs till anläggningen blir skattepliktigt. Genom avdragsregeln jämställs de båda fallen i skattehänseende (prop. 1998/99:84 s. 63 f. och 116).

Avfall från rening av kommunalt avloppsslam som förorenats på grund av verksamhet vid Falu koppargruva

Den som är skattskyldig får göra avdrag för skatt på avfall från rening av kommunalt avloppsslam som förorenats på grund av verksamhet vid Falu koppargruva (11 § första stycket 6 LSA).

Gruvverksamheten i Falu koppargruva är numera nedlagd men för att den nu nedlagda gruvan, bl.a. av kulturhistoriska skäl, ska kunna hållas öppen för besökare länspumpas vatten från gruvans övre delar och leds därefter till kommunens reningsverk. Vattnet innehåller höga halter av järn och sulfat som kommunen valt att använda som fällningskemikalie i det kommunala reningsverket. Det kommunala avloppsvattnet i Falun förorenas även genom att vatten, som innehåller metallföroreningar på grund av den tidigare gruvdriften i staden, kommer in i avloppssystemet. Det slam som uppkommer efter rening av avloppsvattnet och länshållningsvattnet är så förorenat att det klassas som farligt avfall. Avdrag medges därför för slammet (prop. 1998/99:84 s. 64 f.).

Asbesthaltigt avfall

Den som är skattskyldig får göra avdrag för skatt på asbesthaltigt avfall (11 § första stycket 7 LSA).

Asbesthaltigt material befrias av miljöskäl. Begreppet asbesthaltigt avfall bör tolkas restriktivt. Det bör inte vara möjligt att med stöd av bestämmelsen uppnå skattebefrielse för osorterat rivningsavfall, där endast en mindre del består av asbesthaltiga takplattor, rör och liknande. Asbesten bör avskiljas från övrigt material redan innan den förs till avfallsanläggningen, i den mån det är praktiskt möjligt och sker enligt riktlinjer för hantering av asbesthaltigt avfall. Om detta inte är möjligt av hälsoskyddsskäl bör skattebefrielse genom avdrag kunna ske genom avdrag för asbesthaltigt material (prop. 1998/99:84 s.117).

Fluor- och svavelhaltigt avfall vid tillverkning av järnmalmspellets

Den som är skattskyldig får göra avdrag för skatt på fluor- och svavelhaltigt avfall från rökgasrening vid tillverkning av järnmalmspellets (11 § första stycket 8 LSA).

Vid tillverkning av järnmalmspellets bildas stoft och rökgas. Rökgasen renas sedan från järnhaltigt stoft. Den gas som återstår innehåller höga halter av fluor och svavel och genomgår därför ytterligare ett reningssteg. Då uppkommer ett fluor- och svavelhaltigt stoft. Avdrag medges eftersom deponering av stoftet för närvarande anses vara den miljömässigt bästa lösningen (prop. 1998/99:84 s. 70 f.).

Grönlutslam från kausticeringsprocesser

Den som är skattskyldig får göra avdrag för skatt på grönlutslam från kausticeringsprocesser (11 § första stycket 9 LSA).

Grönlutslam är en restprodukt som uppkommer i sulfatmassafabrikers system för återvinning av kemikalier. Det uppkommer i stor mängd och är svårt att reducera. Grönlutslam deponeras oftast tillsammans med kalkgrus och mesa på brukens egna deponier. Slammets innehåll av tungmetallerna kadmium, krom, nickel och zink anses vara relativt högt och överstiger gränsvärdena för att slammet ska kunna återföras till jordbruksmark. Det anses inte heller vara realistiskt att återföra grönlutslam till skogen och därför får man göra avdrag för grönlutslammet (prop. 1998/99:84 s. 71 f.).

Returfiberavfall och avsvärtningsslam

Den som är skattskyldig får göra avdrag för skatt på returfiberavfall och avsvärtningsslam från upparbetning av returpapper samt askor från eldning av avsvärtningsslam (11 § första stycket 10 LSA).

Returfiberavfall och avsvärtningsslam från upparbetning av returpapper

Returfiberavfall och avsvärtningsslam uppkommer vid pappersbrukens hantering av returpapper. Returfiberavfall består av fiber, sand, plast, ståltråd, lim och andra föroreningar som förekommer i insamlat pappersavfall. Avsvärtningsslam uppkommer vid massatillverkning av returpapper och består huvudsakligen av oljehaltigt färgpigment.

Returpappersindustrin befinner sig i ett uppbyggnadsskede. Hushållens källsortering av papper medför en ökad återvinning av papper, vilket utgör en viktig del av det kretsloppsanpassade samhället. Miljö- och resursskäl talar för stimulanser av pappersåtervinningen i ett inledningsskede genom att bevilja avdraget. Om avfallsskatten omfattade returfiberavfall och avsvärtningsslam, skulle det riskera att leda till minskade möjligheter till pappersåtervinning och minskad användning av returpapper (prop. 1998/99:84 s. 72 f.).

Askor från eldning av avsvärtningsslam

En stor del av det avsvärtningsslam som uppkommer vid massatillverkning av returpapper bränns i brukens fastbränslepannor. Askhalten är hög och nästan all aska deponeras. Bränslevärdet av slammet är lågt. Slammet i sig är undantaget från avfallsskatt. Om askor från förbränningen av slammet skulle omfattas av avfallsskatten, finns en överhängande risk att förbränningen skulle upphöra. Eftersom förbränning av slammet anses vara ett bättre alternativ än deponering medges avdrag för askor från förbränning av avsvärtningsslam (prop. 1998/99:84 s. 73).

Slam från framställning av dikalciumfosfat, kalciumklorid och natriumfosfat

Den som är skattskyldig får göra avdrag för skatt på slam från framställning av dikalciumfosfat, kalciumklorid och natriumfosfat (11 § första stycket 11 LSA).

Dikalciumfosfat är ett mineralfoderfosfat som används inom husdjursnäringen. Kalciumklorid används till exempel för dammbindning på grusvägar och tillverkas bl.a. av restlösningar från dikalciumfosfatprocessen. Natriumpolyfosfat ingår som komponent i tvättmedel.

En förutsättning för att dikalciumfosfat, kalciumklorid och natriumfosfat ska kunna framställas är att de föroreningar som ingår i råvarorna avskiljs genom olika reningssteg. De föroreningar som tillförs genom råvarorna är bl.a. tungmetallerna kadmium, arsenik och krom. Dessa föroreningar anrikas i avfallet och omöjliggör en användning av avfallet i t.ex. gödselmedel. Slammet innehåller också stora mängder halogener (t.ex. fluor och klor) som har förhindrat möjligheterna att hitta tekniska lösningar för att återanvända avfallet. Deponering anses vara det miljömässigt bästa sättet att ta hand om avfallet, och därför medges avdrag för dessa avfallsslag (prop. 1998/99:84 s. 74 f.).

Kalciumfluoridslam från framställning av aluminiumfluorid

Den som är skattskyldig får göra avdrag för skatt på kalciumfluoridslam från framställning av aluminiumfluorid (11 § första stycket 12 LSA).

Aluminiumfluorid används för att sänka temperaturen och energiförbrukningen vid framställning av aluminium. Den kan tillverkas av fluorkiselsyra, som är en biprodukt från en annan tillverkningsprocess. Fluorkiselsyra är olämplig för annan användning men kan ersätta jungfruliga mineraler som fluorkälla i den här processen. När man använder fluorkiselsyra som råvara till aluminiumfluorid uppkommer avfall i form av ett slam med fluorhaltig moderlut, som bildar kalciumfluorid efter att det har neutraliserats. Det finns inga möjligheter att hitta avsättning för kalciumfluoriden som uppkommer och små möjligheter att hitta alternativ till deponering av slammet. Med hänsyn till slammets metallinnehåll anses deponering vara det miljömässigt bästa sättet att ta hand om avfallet, och därför medges avdrag för detta avfallsslag (prop. 1998/99:84 s. 75 f).

Gipsslam från framställning av uppkolningsmedel

Den som är skattskyldig får göra avdrag för skatt på gipsslam från framställning av uppkolningsmedel (11 § första stycket 13 LSA).

Uppkolningsmedel används inom gjuteri- och stålindustrin. Vid tillverkningen hettar man upp svavelhaltig petroleumkoks till en så hög temperatur att svavel och andra föroreningar drivs bort i gasform. När gasen renas bildas en gipsförening som avvattnas till ett slam. Slammet består till 50 procent av vatten och 50 procent av olika föroreningar. Det finns begränsade möjligheter att minska mängden slam genom processförändringar och en skatt bedöms inte kunna styra mot ökad återanvändning, återvinning eller energiutvinning av avfallet. Det saknas för närvarande också miljömässigt acceptabla alternativ till deponering och därför medges avdrag för detta avfallsslag (prop. 1998/99:84 s. 76).

Elfilterstoft från framställning av kalciumkarbid

Den som är skattskyldig får göra avdrag för skatt på elfilterstoft från framställning av kalciumkarbid (11 § första stycket 14 LSA).

Kalciumkarbid används främst för avsvavling av råjärn och vid framställning av acetylen. Kalciumkarbid framställs i en elektrisk reduktionsugn där bränd kalk och koks smälts ihop med elektrisk kraft som energikälla. Gaserna från ugnen renas från stoft i ett elfilter som till största delen består av kalcium- och magnesiumoxider. Stoftet innehåller stora mängder föroreningar i form av magnesium, järn, kisel, cyanid och aluminium. Såvitt framkommit saknas alternativa användningsområden för elfilterstoftet. Deponering anses vara den miljömässigt bästa formen för att ta hand om avfallet. Därför bör avdrag medges för avfallsslaget. Avdrag medges dock inte för sot och kiseljärn som uppstår vid karbidtillverkningen eller för kloratslam då årsvolymen av dessa avfall uppgår till ringa mängder (prop. 1998/99:84 s. 77 f.).

Slagger från metallurgiska processer

Den som är skattskyldig får göra avdrag för skatt på slagger från metallurgiska processer (11 § första stycket 15 LSA).

I författningskommentaren uttalas följande. Inom järn- och stålverken uppkommer en rad olika avfall i olika stora mängder och med varierande egenskaper. De dominerande mängderna utgörs av slagger från raffineringen av olika smältor. Smältor av motsvarande slag förekommer vid flera andra metallproducerande verksamheter. Begreppet metallurgiska processer förekommer också i lagstiftningen om energiskatt. Där har innebörden preciserats genom Skatteverkets allmänna råd om vad som bör innefattas i begreppet (RSV 2002:18). Inom järn- och stålindustrin rör det sig om den del av processen som börjar med sintertillverkning och slutar med göt, ämnen eller gjutgods. För icke-järnmetaller och ferrolegeringar omfattas de processteg som innebär sintring, smältning eller reduktion. Bränning av kalksten och dolomit anses inte tillhöra den metallurgiska processen (prop. 1998/99:84 s. 118).

Energiskattelagstiftningen har därefter ändrats så att även den fortsatta bearbetningen av göt, ämnen och gjutgods i t.ex. värmnings- och värmebehandlingsugnar ingår i begreppet (prop. 2006/07:13 s. 84 ff.).

Ett ökat utnyttjande av slaggerna bör eftersträvas men avdrag medges i väntan på detta för slagger från metallurgiska processer (prop. 1998/99:84 s. 82).

Stoft och slam från rening av gaser från framställning av råstål och råjärn

Den som är skattskyldig får göra avdrag för skatt på stoft och slam från rening av gaser från framställning av råstål och råjärn (11 § första stycket 16 LSA).

Det bildas stora mängder stoft när råstål och råjärn tillverkas. Stoftet består av oxider som speglar vilken produkt som har tillverkats och vilket järnhaltigt material som har använts. Stoftet avskiljs oftast i torra filter. Ibland används våta filter på grund av explosionsrisken, vilket medför att det bildas ett slam vid reningen. Regeringens bedömning är att det för närvarande saknas realistiska alternativ till deponering av dessa avfallsslag, även om det pågår försök att utvinna metaller ur avfallet och minska den mängd som deponeras (prop. 1998/99:84 s. 83–86).

Oljehaltigt glödskalsslam

Den som är skattskyldig får göra avdrag för skatt på oljehaltigt glödskalsslam (11 § första stycket 17 LSA).

Vid stränggjutning och valsning av stål bildas ett oxidskikt på stålytan, eftersom materialtemperaturen är hög. Skiktet kallas glödskal. Stora delar av skiktet lossnar när stålet hanteras i samband med gjutning och valsning. Resten tas bort genom bl.a. betning i syror. Oljehaltiga partiklar av glödskalet samlas upp i de anläggningar där processvattnet renas. Där bildas ett slam som består av metalloxider, olja och vatten. På grund av innehållet är det för närvarande inte tekniskt möjligt att återföra slammet till någon typ av ugnar som används i processerna eller att återanvända slammet. Avdrag medges eftersom det saknas miljömässigt acceptabla alternativ till deponering (prop. 1998/99:84 s. 86).

Metallhydroxidslam

Den som är skattskyldig får göra avdrag för skatt på metallhydroxidslam (11 § första stycket 18 LSA).

När stål hettas upp till höga temperaturer bildas ett oxidskikt på ytan som måste tas bort innan det sker någon ytbeläggning eller annan bearbetning. Oxidskiktet tas bort genom betning med syra eller genom elektrolys. Det betade materialet sköljs sedan i vatten. Betbaden har begränsad livslängd. Det finns fungerande och etablerade metoder för upparbetning av saltsyra- respektive svavelsyrabad vid tillverkning av kolstål och olegerat stål. Trots detta måste vissa bad samt sköljvatten neutraliseras med kalk, vilket gör att det bildas metallhydroxidslam. För närvarande saknas möjligheter att återvinna material ur slammet eller minska mängden slam som uppkommer. Eftersom det också saknas miljömässigt acceptabla alternativ till deponering medges avdrag för metallhydroxidslammet (prop. 1998/99:84 s. 87 f.).

Stoft och slam vid framställning av koppar, zink och bly

Den som är skattskyldig får göra avdrag för skatt på stoft och slam från rening av rökgaser och processvatten vid framställning av koppar, zink och bly (11 § första stycket 19 LSA).

Avdraget avser stoft och slam som uppkommer vid rening av rökgaser och processvatten vid framställning av koppar, zink och bly. Företag som framställer sådana metaller undersöker möjligheterna att upparbeta stoftet och tillvarata värdemetaller. För närvarande saknas det alternativ till deponering av avfallen, och därför medges avdrag tills vidare för dessa (prop. 1998/99:84 s. 88 f.).

Katodrester, blästerstoft, kolavfall m.m. vid framställning av aluminium

Den som är skattskyldig får göra avdrag för skatt på katodrester, blästerstoft och kolavfall samt stoft och slam från rening av rökgaser vid framställning av aluminium (11 § första stycket 20 LSA).

Aluminium kan framställas genom smältelektrolys i en elektrolysugn. Elektrolysugnen är utrustad med ett anod- och ett katodblock, som huvudsakligen består av kol. Under ugnens livslängd utsätts katoden för värme, nötning, mekaniska skador och fluoridsalter som tränger in i infordringen. När katoden inte längre kan fungera behöver ugnen byggas om och resterna av katoden tas om hand. Elektrofilter kan användas för att samla upp stoft och hindra att järn samlas vid återvinning av fluorider i systemet. Blästerstoft uppkommer när använda anodblock sandblästras för att kunna återanvändas vid tillverkning av nya block. Det uppkommer också ett allmänt kolavfall vid sotning av ugnar och när anodblock sågas eller bilas. Samtliga dessa typer av avfall är starkt förorenade och det anses inte finnas något alternativ till deponering. Avdrag medges därför för avfallsslagen (prop. 1998/99:84 s. 89 ff.).

Stoft och slam från rening av rökgaser från framställning av ferrolegeringar

Den som är skattskyldig får göra avdrag för skatt på stoft och slam från rening av rökgaser från framställning av ferrolegeringar (11 § första stycket 21 LSA).

Ferrolegeringar är legeringar av järn med olika ämnen för att få stål med speciella egenskaper. Vid den tillverkningen används kromoxid som råvara. Gaserna från processen innehåller stora mängder kromoxid som avskiljs i reningsutrustningen i de ugnar där tillverkningen sker. Det stoft som avskiljs kan fuktas så att det bildas ett slam. Avdrag medges tills vidare för avfallsslagen (prop. 1998/99:84 s. 91 f.).

Gjuterisand

Den som är skattskyldig får göra avdrag för skatt på gjuterisand (11 § första stycket 22 LSA).

När gjuterier framställer formar som bildar gjutgodsets ytterkonturer eller kärnor som skapar håligheter i gjutgodset använder de sand tillsammans med olika typer av bindemedel. Som bindemedel används i huvudsak antingen bentonit (lera) eller kemiska bindemedel. En stor del av sanden återanvänds inom systemet men en viss del måste tas ur systemet på grund av att kornen blir alltför slitna eller täckta av rester av bindemedel. För närvarande är deponering den enda lösning som är acceptabel ur miljösynpunkt. Därför medges avdrag för gjuterisand (prop. 1998/99:84 s. 92 f.).

Avfall vid upparbetning av återvunnet glas

Den som är skattskyldig får göra avdrag för skatt på avfall från rensprocessen vid upparbetning av återvunnet glas (11 § första stycket 23 LSA).

En stor del av det glas som används i Sverige återvinns och används som råvara vid nytillverkning av glasförpackningar. Vid insamlingen av glaset kan det följa med lock, kapsyler, etiketter, folie, pappers- eller plastkassar eller andra material som porslin, keramik eller sten. Det insamlade glaset rensas därför både manuellt och maskinellt från dessa föroreningar. En avfallsskatt på sådant avfall skulle innebära en ökad kostnad för att framställa den glasråvara som uppkommer vid återvinningen. Det skulle göra det svårare för återvunnet glas att konkurrera och i stället öka användningen av s.k. jungfruliga råvaror. Avdrag medges därför för avfall från rensprocessen för att en återvinning av den insamlade glasmassan ska kunna ske. (prop. 1998/99:84 s. 95 f.).

Cesiumhaltig biobränsleaska

Den som är skattskyldig får göra avdrag för skatt på biobränsleaska vars halt av cesium-137 är minst fem kilobecquerel/kg. En förutsättning för rätten till avdrag är att askan har förts in till en avfallsanläggning som uppfyller Strålsäkerhetsmyndighetens krav för deponering av sådan aska (11 § första stycket 24 LSA). Det är askans torrvikt som ska användas när man fastställer halten av cesium-137 (11 § andra stycket LSA).

Växtmaterial som barr, bark, kvistar, löv och ved som används som biobränsle vid energiutvinning kan innehålla ökade koncentrationer av radioaktivt cesium (cesium-137) som en följd av radioaktivt nedfall. I Sverige har radioaktivt nedfall framför allt förekommit efter kärnkraftsolyckan i Tjernobyl 1986. Cesium som har tagits upp i träd kommer efter förbränningen att koncentreras i restprodukter i form av kondensvatten och aska. Biobränsleaskan kan deponeras eller återföras till skogen som gödning. Om askan har alltför höga koncentrationer av cesium är det dock olämpligt att återföra den till skogen. För askor vars cesiumhalt överskrider gränsvärdena anges att det inte finns något alternativ till deponering som skäl för skattebefrielse (prop. 1999/2000:9 s. 63–66).

Referenser på sidan

Allmänna råd

  • Riksskatteverkets allmänna råd om beskattning av bränslen enligt lagen (1994:1776) om skatt på energi [1]

Domar & beslut

  • KRSU 2011-11-10, mål nr 2024–2026-10 [1]

Lagar & förordningar

Propositioner

Ställningstaganden

  • Avdragsrätt för avfallsskatt när någon övertar driften av verksamheten på en avfallsanläggning [1]
  • Avfallsskatt, förorenad jord från marksanering [1] [2]
  • Avfallsskatt, kompostering av gödsel [1]

Övrigt

  • srn 2000-10-02 [1]
  • srn 2001-03-07 [1]

Referenser inom avfallsskatt

Till toppen