Under konkursförhandlingen

Gäldenären uteblir från konkursförhandlingen

En gäldenär som inte kommer till en konkursförhandling riskerar att målet ändå prövas i dennes frånvaro. Det är dock inte fråga om att domstolen kommer att meddela en sorts tredskodom utan målet ska prövas i sak. Men av förklarliga skäl kommer då inte eventuella invändningar mot konkursansökan till rättens kännedom (se NJA 1999 s. 97).

Även om domstolen torde ha skyldighet att ex officio göra viss prövning (jfr 2 kap. 4–5 §§ KonkL) saknas rättsfall där det klart framgår att domstolen gjort en sådan prövning. Det finns dock några avgöranden där domstolarna synes ex officio ha prövat huruvida en viss fordran var ”klar” eller inte (se NJA 1978 s. 742 och RH 1994:42). Av denna anledning bör domstolarna på eget initiativ kunna infordra viss utredning t.ex. om hur stor konkursfordran var vid det utmätningsförsök då gäldenären saknade tillgångar till full betalning av fordringen (se NJA 1982 s. 641).

Domstolen ska pröva om gäldenären har blivit rätt delgiven

En konkursansökan ska delges gäldenären för att därefter genast prövas vid en konkursförhandling. Även om det helt och hållet är en fråga för domstolen att bedöma om gäldenären har blivit korrekt delgiven konkursansökan och kallelsen till förhandlingen bör Skatteverket som borgenär ha kännedom om delgivningsreglerna. Det förekommer ofta att domstolen förelägger staten att yttra sig över ett överklagande även om det av innehållet framgår att gäldenären anser att konkursbeslutet ska upphävas på den grunden att han eller hon inte blivit korrekt delgiven kallelsen.

Det händer att aktiebolag inte har anmält någon styrelse till bolagsregistret och att det saknas upplysningar om att det finns någon annan ställföreträdare för bolaget. Det kan vara ett sätt för bolaget att försena eller kanske till och med förhindra ingripanden av myndigheter (se NJA 1990 s. 114). För att vid konkursansökan undvika delgivningsproblem med sådana ”herrelösa bolag” kan domstolen använda sig av särskild delgivning med juridisk person (se prop. 2009/10:237 s. 151).

Har bolaget processbehörighet?

Ett aktiebolag som saknar behörig ställföreträdare har kvar sin partsbehörighet (behörighet att uppträda som part i rättegång enligt 11 kap. 2 § rättegångsbalken) men saknar processbehörighet (rätt att föra sin talan i domstol).

Även om konkursgäldenären är korrekt delgiven måste domstolen pröva om konkursärendet kan tas upp till prövning om inte någon behörig ställföreträdare för bolaget inställer sig.

I samband med att lagstiftaren behandlade frågan om delgivning av aktiebolag konstaterades bl.a. att rättstillämpningen kommer att få avgöra frågan om en tredskodom kan meddelas eller inte mot ett bolag som saknar behörig registrerad ställföreträdare (prop. 1996/97:132).

Rättsfall: konkursansökan då behörig företrädare saknas

Högsta domstolen har i ett avgörande förklarat att en konkursansökan mot ett aktiebolag som saknar registrerad behörig ställföreträdare ska delges genom kungörelse. I skälen för sitt ställningstagande påpekade Högsta domstolen bl.a. att det kan finnas en behörig ställföreträdare för ett bolag även om någon sådan inte finns registrerad hos Bolagsverket. En domstol kan inte vid en parts frånvaro veta om frånvaron beror på att det saknas behörig ställföreträdare. En konkursansökan kan prövas även om gäldenären uteblir (NJA 1997 s. 207).

Rättsfall: två hovrättsavgöranden med motsatta utgångar

Hovrätten kunde inte utesluta möjligheten att det skulle kunna finnas en behörig ställföreträdare för bolaget. Detta trots att det inte fanns någon sådan registrerad och trots att ingen inställde sig till tingsrättens förhandling. Bolaget hade delgivits kallelse till förhandlingen i rätt ordning. Hovrätten fann att det inte förelåg några hinder mot att pröva konkursansökningen (RH 2000:50).

I ett annat hovrättsavgörande kom domstolen dock till rakt motsatt beslut. Hovrätten fann där att tingsrättens beslut att avvisa en konkursansökan mot ett ”herrelöst bolag” var korrekt (Svea HovR 2000-03-01, mål nr Ö 1351-00). Skatteverket överklagade målet men Högsta domstolen meddelade inte prövningstillstånd. Det bör dock noteras att det inte längre finns möjligheter till s.k. ändringsdispens i Högsta domstolen.

Efter korrekt delgivning kan konkursansökan prövas

Skatteverket bedömer att rättsläget är klarlagt genom Högsta domstolens avgörande från 1997. Efter en korrekt delgivning med ett aktiebolag ska konkursansökan prövas i sak även om bolaget saknar registrerad behörig företrädare och uteblir från konkursförhandlingen.

Ändring av styrelsens sammansättning

Det är styrelsen som är behörig företrädare för aktiebolaget och tecknar dess firma (8 kap. 35 § ABL). Av bolagsregistret framgår normalt vilka personer som ingår i ett aktiebolags styrelse och som bl.a. är behöriga att ta emot delgivning med bolaget och företräda detta vid domstolen. Det framgår av delgivningslagen vem som är delgivningsmottagare för en juridisk person (13 § DelgL). Den som är delgivningsmottagare har rätt att ta emot delgivning oavsett om personen har registrerats eller inte.

Det kan ibland bli problem då ändringar av styrelsens sammansättning inte alltid syns i bolagsregistret. Det bör ställas stora krav på bevisningen när en företrädare för ett bolag hävdar att det som finns antecknat i registret inte överensstämmer med de verkliga förhållandena. Beviskravet är dock normalt uppfyllt om en ändringsanmälan har gjorts hos Bolagsverket innan tidpunkten för delgivning av konkursansökan. Detta gäller även om inte någon registrering av detta har skett hos Bolagsverket (se NJA 1979 s. 655). Det har ingen betydelse att bolagsordningen är ändrad, det är först när anmälan om ändring i styrelsens sammansättning kommer in till Bolagsverket som ändringen får någon rättslig verkan (8 kap. 13 § första stycket ABL).

Gäldenären vill ha uppskov med konkursförhandling

Det krävs särskilda omständigheter för att domstolen ska kunna meddela uppskov i ett konkursärende (2 kap. 20 § KonkL). I förarbetena nämns som exempel på särskilda omständigheter bl.a. att parterna vill förlikas, att gäldenären väntar ekonomiskt tillskott eller att få skulder undanröjda efter överklagande av en skönstaxering (se prop. 1975:6 s. 123 f. och 179 f.).

Parternas önskemål styr handläggningen

Även om lagstiftaren anfört att uppskovsfrågan inte är av dispositiv natur har det i praktiken blivit så att parterna mer eller mindre tillåts styra handläggningen av denna fråga. Om båda parter är överens har domstolen mycket sällan skäl att motsätta sig ett enstaka uppskov.

Begäran om anstånd eller avbetalningsplan

Många gånger önskar gäldenären någon form av betalningsuppgörelse, t.ex. en avbetalningsplan. Skatteverket har möjlighet att medge anstånd med delbetalningar om det är till fördel för det allmänna (63 kap. 23 § SFL).

Om konkursfordran även består av restförda fordringar som har debiterats av någon annan statlig myndighet än Skatteverket ska inte verket bevilja anstånd. Det är då i stället Kronofogden som ska besluta om uppskov med betalning (7 § IndrL). Om Skatteverket anser att det är uteslutet med en avbetalningsplan ska konkursansökan prövas genast. Kronofogden behöver då inte kontaktas eftersom Skatteverket har ”vetorätt” (5 § BorgF). Om det finns rimliga förutsättningar för en avbetalningsplan bör Skatteverket gå med på uppskov så att Skatteverket respektive Kronofogden kan pröva förutsättningarna för en betalningsuppgörelse ordenligt.

Löfte att deklarera

Många gånger är anledningen till en uppskovsbegäran att gäldenären påstår att denne har lämnat in nya skattedeklarationer just innan konkursförhandlingen eller kommer att göra detta men har haft svårt att hinna med. Någon tvekan om att ge ett kortare uppskov finns i regel inte. Dock bör man ha kännedom om gäldenärens tidigare agerande. Gäldenären har kanske upprepade gånger försäkrat att denne ska deklarera och då framstår försäkringarna enbart som ett sätt att förhala en oundviklig konkurs.

Positiv inställning till uppskov

Det finns en mängd notisfall från Högsta domstolen där konkursbeslut har blivit upphävda efter att skattefordran har satts ned på grund av nya skattedeklarationer. Det är bra om man kan undvika onödiga förhandlingskostnader. I många fall agerar inte gäldenärer förrän på ett mycket sent stadium, många gånger till och med efter det att en konkurs är ett faktum. Men om Skatteverket i flertalet fall har en positiv inställning till uppskov vid ett enstaka tillfälle har verket gjort vad som kan begäras av en borgenär.

Gäldenären vill betala

Det händer att gäldenären uppger att han vill betala skulden för att undvika konkurs. Innan Skatteverket återkallar en konkursansökan ska gäldenären uppmanas att betala

• den fordran som konkursansökan grundar sig på
• eventuellt nytillkomna skulder samt
• konkursansökningsavgiften.

Gäldenären vill motbevisa påståendet om insolvens

Bevisvärderingen är många gånger svår för domstolen eftersom bevistemat är ett framtida ekonomiskt tillstånd som man inte kan få någon säker kunskap om. Det händer ofta att gäldenären kommer med mer eller mindre löst grundade uppgifter om att denne inte är insolvent.

Tillgångar utomlands

Hur ska man bemöta en invändning om att egendom finns utomlands och att gäldenären därmed inte är insolvent? Konkurslagen säger ingenting om hur tillgångar i utlandet ska behandlas. Enligt ett äldre uttalande i doktrinen torde huvudregeln vara att en betalningsovillig gäldenärs tillgångar i utlandet i princip inte ska beaktas när borgenären rimligtvis inte kan hänvisas till ett rättsligt förfarande i utlandet (se Bogdan, Michael, Internationell konkurs-och ackordsrätt, Stockholm 1984 s. 108. Jfr även SOU 1992:78 s. 12 och 63). Frågan om utländska tillgångar ska beaktas vid obeståndsbedömningen har berörts i några rättsfall (se bl.a RH 1989:44).

Rättsfall: gäldenär insolvent trots tillgångar utomlands

Gäldenären invände bl.a. att han hade fastigheter i både Spanien och USA och det framgick att han till Kronofogden hade uppgett att han hade påbörjat försäljning av dessa. Hovrätten konstaterade att gäldenären inte hade lämnat några kontrollerbara uppgifter om fastigheterna och fortsatte: ”Även om Lars P. har tillgångar i utlandet har han [således] inte styrkt att de är disponibla för gäldande av hans skulder till staten.” Gäldenären försattes i konkurs. Högsta domstolen å sin sida gick inte in på frågan om utländska tillgångar kunde beaktas utan fäste avgörande betydelse vid att han ”inte [heller] förebragt någon närmare utredning om sin solvens” (NJA 2001 s. 339).

Internationella överenskommelser om handräckning

Genom överenskommelser om handräckning mellan Sverige och främmande stater är det möjligt att begära biträde av den främmande staten att driva in svenska skatter och avgifter. Läs mer om internationella överenskommelser under internationell insolvensrätt.

Hur påverkas konkursärendet av att Sverige har överenskommelser med andra stater som möjliggör indrivning i utlandet? För Skatteverkets agerande som borgenär är det vid konkursförhandlingen mycket viktigt att först och främst ta reda på om den påstådda egendomen i utlandet verkligen existerar. Det är gäldenären som har bevisbördan för detta påstående. Om han eller hon lyckats styrka innehav av tillgångar i utlandet bör gäldenären därefter visa att svenska staten (genom ”Behörig myndighet” vid Kronofogden) har haft möjlighet att begära utlandshandräckning i tillgångslandet. Om handräckning inte har varit möjlig i den främmande staten blir obeståndsbedömningen beroende av gäldenärens vilja att frivilligt betala sina skulder. Endast ett kortare uppskov med konkursfrågans prövning bör medges så att gäldenären kan sälja egendomen och betala statens konkursfordran.

Det skulle sannolikt anses ta för lång tid att via Kronofogden försöka få verkställighet i det land tillgången uppges finnas. Det är dock fortfarande oklart i praxis vad som gäller.

Kronofogdens tillgångsundersökning

En särskild fråga är om det krävs att Kronofogden uttömmer möjligheterna till utlandshandräckning innan myndigheten kan konstatera att gäldenären saknar utmätningsbara tillgångar? Om gäldenären påstår att Kronofogden inte har undersökt om han har tillgångar i utlandet så är detta, enligt en uppfattning, inte någon grund för att presumtionsregeln i 2 kap 8 § KonkL inte ska tillämpas (se Heuman/Specialprocess – Utsökning och konkurs, 7:e uppl. Sid 202 fotnot 119.)

Om gäldenären vid verkställigheten hos Kronofogden invänder att det finns egendom utomlands torde det dock åligga Kronofogden att närmare efterforska denna egendom. Men i de flesta fall där det blir aktuellt med invändningar i konkursmål har Kronofogden troligen gjort en tillgångsundersökning som är begränsad till Sverige eftersom det saknats uppgifter om eventuell egendom i utlandet.

Nya lånemöjligheter

Hur ska borgenären bemöta en invändning om att gäldenären har möjlighet att låna upp pengar till betalning?

Rättsfall: möjlighet till lån påverkar konkursansökan

Konkursansökan ogillades bl.a. eftersom gäldenären påstod att han skulle kunna betala med pengar som han skulle få låna av sin bror. Eftersom gäldenären av olika skäl inte gjorde detta försattes han ett år senare i konkurs (RH 2000:70 och 2001:37).

Lånelöfte

En borgenär måste pröva riktigheten i gäldenärens påstående om att det finns ett lånelöfte (jfr en bank och en privatpersons löfte). Särskilt vid överklagande av ett konkursbeslut händer det att gäldenären åberopar ett lånelöfte från en tredje man som dock villkoras av att konkursen först måste upphävas. Hur bör man då resonera?

I ett rättsfall godtog staten en banks ”villkorade” lånelöfte varefter hovrätten upphävde konkursbeslutet (se rättsfallskommentar). Det kan uppstå problem om preskription har inträtt men själva konkursansökan som ingivits dessförinnan ska prövas i sak. Om konkursbeslutet upphävs på grund av löftet från tredje man att betala skulden (bolaget anses kunna förfoga över tillgångar) innebär detta att Kronofogden inte kan vidta verkställighetsåtgärder eftersom skulden är preskriberad.

Gäldenären har tillgångar i form av fordringar

Hur bör borgenären bemöta en invändning om att bolaget har tillgångar i form av tvistiga fordringar men där det saknas lagakraftvunnen dom? Enligt gäldenären kommer denne att vinna målet. I sådant fall måste flera delfrågor kunna besvaras av gäldenären:

• Hur säkert är det att gäldenären verkligen kommer att vinna en domstolsprocess?
• Är den person som gäldenären har en fordran mot (sekundogäldenären) betalningsduglig?
• När kommer domen att vinna laga kraft?

Om det inte är fråga om en dom som vinner laga kraft inom den absolut närmaste framtiden kan gäldenären inte anses vara solvent.

Tillgångar enligt räkenskapshandlingar

Hur bör borgenären bemöta en invändning om att det enligt bolagets senaste periodbokslut finns tillgångar som överstiger skulderna? Den värdering som Kronofogden har gjort några månader tidigare innan konkursförhandlingen stämmer inte enligt gäldenären. Det gäller då för Skatteverket att kunna bedöma egendom för egendom:

• kassa och bankmedel
• kundfordringar (gamla och värdelösa fordringar?)
• varulager (visar lagerinventeringen på gamla varor?)
• goodwill.

Överklaga beslut om uppskov

Skatteverket har sällan skäl att överklaga ett beslut om uppskov med prövningen av en konkursansökan. Någon gång kan det dock vara aktuellt för Skatteverket att överklaga uppskovsbeslutet för att t.ex. pröva en principiellt viktig fråga rörande uppskov. I regel tar det en viss tid att få hovrätten att pröva frågan om det var korrekt av tingsrätten att meddela uppskov. När målet sedan tas upp till avgörande har uppskovstiden inte sällan passerats. Domstolen avskriver då det överklagade ärendet eftersom ”föremålet för talan har förfallit”.

Konkursfrågan ”sätts på beslut”

En situation jämförbar med regelrätt uppskov enligt 2 kap. 20 § KonkL är att tingsrätten – med parternas samtycke – väljer att ”sätta konkursfrågan på beslut”. Typfallet är att konkursförhandlingen genomförs och avslutas med att beslut kommer att meddelas vid en senare tidpunkt (oftast vid ett visst klockslag). Den underförstådda tanken är att gäldenären i mellantiden ska kunna t.ex. fullbetala skulden varefter borgenären omedelbart (före det tänkta konkursbeslutet) återkallar konkursansökan.

En form av uppskov utan stöd i lag

I regel är frågan om huruvida gäldenären är på obestånd eller inte i princip avklarad. Gäldenären anses enligt någon obeståndspresumtion vara på obestånd men ges en ytterligare betalningsfrist eller en möjlighet att få fordran undanröjd på annat sätt. Detta förfarande har inte något uttalat stöd i lagen men tycks vara accepterat av domstolarna. I vart fall har några invändningar inte rests i de fall ett bolag har försatts i konkurs på detta sätt. Det är således ett praktiskt tillvägagångssätt för en borgenär att kunna få konkursfordran betald samtidigt som gäldenären undviker ett konkursbeslut. Någon hänsyn till andra borgenärers intresse av att gäldenären blir försatt i konkurs tas inte.

Bristande kommunikation kan leda till problem

Det finns uppenbara risker att bristfällig kommunikation ställer till problem när konkursfrågan ”sätts på beslut”. Inte sällan betalar gäldenären konkursfordran just innan tidsfristen löper ut. Pengarna hamnar på ett konto, ibland utan angivande av vilka skulder eller vilken gäldenär som avses och oftast syns betalningen till Skatteverket först en tid efter det att den gjordes. Gäldenären kontaktar ofta inte borgenärshandläggaren för att försäkra sig om att konkursansökan verkligen kommer återkallas. Det har hänt att bolag på felaktiga grunder har försatts i konkurs trots att betalning skett. Det är därför viktigt att vid förhandlingen tala om för gäldenären att denne måste kontakta handläggaren i samband med betalningen så att sådana missförstånd kan undvikas (se NJA 1997 s. 701).

Val av konkursförvaltare

Skatteverket kan yrka på att en särskild person ska utses till förvaltare i en konkurs. När det t.ex. kan bli fråga om att driva komplicerade återvinningsprocesser eller det är fråga om en speciell bransch kan det finnas anledning för Skatteverket att yrka på att en särskild förvaltare bör utses. Innan tingsrätten utser konkursförvaltare ska tillsynsmyndigheten i konkurs höras (7 kap. 3 § KonkL). Det är dock konkursdomstolen som självständigt avgör frågan om vem som ska utses till förvaltare (NJA 2007 s. 471).