Länder utanför EU

De nordiska länderna

Inom konkursområdet finns sedan 1930-talet ett nordiskt samarbete. Samarbetet är manifesterat i en nordisk konkurskonvention av den 7 november 1933. I Sverige är detta samarbete numera kodifierat genom lagen (1981:6) om konkurs som omfattar egendom i annat nordiskt land och lagen (1981:7) om verkan av konkurs som inträffat i annat nordiskt land.

Konkurs i Sverige

Om någon försätts i konkurs i Sverige och har egendom även i Danmark, Finland, Island eller Norge ska konkursen omfatta även den egendomen (1 § lagen [1981:6] om konkurs som omfattar egendom i annat nordiskt land).

Svensk lag ska då tillämpas även beträffande denna egendom i frågor rörande

• gäldenärens rätt att råda över sin egendom
• vad som ingår i konkursboet
• återvinning till konkursboet
• gäldenärens rättigheter och skyldigheter under konkursen
• konkursboets förvaltning
• borgenärers betalnings- och förmånsrätt
• utdelning
• ackord och avslutande av konkurs.

Om en viss egendom enligt lagen i det land där egendomen finns över huvud taget inte får tas i anspråk av ägarens borgenärer ska den dock inte ingå i konkursen (1 § andra stycket andra meningen lagen [1981:6] om konkurs som omfattar egendom i annat nordiskt land).

I vissa hänseenden tillämpas i stället lagstiftningen i det land där egendomen fanns vid konkursutbrottet. Det gäller t.ex. frågor om panträtt, retentionsrätt och försäljning (4–7 §§ lagen [1981:6] om konkurs som omfattar egendom i annat nordiskt land).

Lagen ger inte en svensk konkursförvaltare någon behörighet att själv utöva tvång utanför Sveriges gränser. Däremot kan konkursförvaltaren med hjälp av en domstol eller någon annan myndighet ta hand om den egendom som finns i tillgångslandet (se förordningen [1983:162] om omedelbar skriftväxling med utländska domstolar i vissa konkurser).

Lagen omfattar endast s.k. domicilkonkurser, d.v.s. lagen är inte tillämplig om domstolen grundat sin behörighet att besluta om konkurs på någon annan omständighet än att gäldenären haft sin hemvist i Sverige (13 § lagen [1981:6] om konkurs som omfattar egendom i annat nordiskt land).

Konkurs i en annan nordisk stat

Om någon försätts i konkurs i Danmark, Finland, Island eller Norge ska konkursen omfatta även gäldenärens egendom i Sverige (1 § lagen [1981:7] om verkan av konkurs som inträffat i annat nordiskt land).

På motsvarande sätt som vid en konkurs i Sverige gäller då konkurslandets lag i följande hänseenden:

• gäldenärens rätt att råda över sin egendom
• vad som ingår i konkursboet
• återvinning till konkursboet
• gäldenärens rättigheter och skyldigheter under konkursen
• konkursboets förvaltning
• borgenärers betalnings- och förmånsrätt
• utdelning
• ackord och avslutande av konkurs.

I konkursboet ingår dock inte egendom i Sverige som enligt svensk lag över huvud taget inte får tas i anspråk av ägarens borgenärer (1 § andra stycket andra meningen lagen [1981:7] om verkan av konkurs som inträffat i annat nordiskt land). I vissa hänseenden ska dock svensk lagstiftning tillämpas. Det gäller t.ex. frågor om panträtt, retentionsrätt och försäljning.

Den nordiska konkursförvaltaren anses ha rätt att begära hand-räckning hos Kronofogden för att ta hand om egendom som ingår i konkursboet och som finns i Sverige (7 kap. 14 § KonkL).Lagen är inte tillämplig om det framgår av det utländska konkursbeslutet att gäldenären inte har hemvist i det landet (15 § lagen [1981:7] om verkan av konkurs som inträffat i annat nordiskt land).

Förhållandet till EU:s insolvensförordning

Insolvensförordningen har ersatt den nordiska konkurskonventionen i de frågor som behandlas både i förordningen och i konventionen. Detta framgår av artikel 44.1 j insolvensförordningen. Men eftersom Danmark ställt sig utanför EU:s rättsliga samarbete och insolvensförordningen därför inte är tillämplig på Danmark och då Norge och Island inte är medlemmar i EU så är det i praktiken endast i förhållande till Finland som insolvensförordningen tar över. Att förordningen inte är tillämplig i förhållande till övriga nordiska länder framgår av artikel 44.3 a insolvensförordningen.

Länder utanför EU och Norden

Om en stat inte är bunden av konventioner, överenskommelser eller liknande är det respektive stats egen angelägenhet att internt bestämma om universalitetsprincipen eller territorialitetsprincipen gäller. Ofta finns det ingen uttrycklig lagreglering utan det har överlämnats till rättstillämpningen att lösa de konkreta situationerna.

UNCITRAL:s modellag

År 1997 presenterade UNCITRAL (Förenta Nationernas kommission för internationell handelsrätt) en modellag om gränsöverskridande insolvensförfaranden (”Model Law on Cross-Border Insolvency”).

Modellagen har tagit intryck av Insolvensförordningen – eller snarare det förslag till konvention som låg till grund för Insolvensförordningen − men bestämmelserna är inte lika täckande. Modellagen är avsedd att vara till hjälp för lagstiftare i olika stater när de bereder nationell lagstiftning om gränsöverskridande insolvensförfaranden. Modellagen syftar till att göra de nationella lagarna mera enhetliga och därigenom också underlätta det praktiska samarbetet på området. Modellagen behandlar särskilt det gränsöverskridande samarbetet mellan domstolar och förvaltare samt erkännande av verkningarna av ett insolvensförfarande som har inletts i en annan stat.

Enligt UNCITRAL:s webbplats hade i december 2013 följande tjugo stater stiftat insolvensrättsliga lagar helt eller delvis baserade på modellagen: Australien, Canada, Colombia, Eritrea, Grekland, Irland, Japan, Mauritius, Mexico, Montenegro, Nya Zeeland, Polen, Rumänien, Serbien, Slovenien, Sydafrika, Sydkorea, Storbritannien, USA och Virgin Island.

I den mån en gäldenär med skatteskulder i Sverige skulle ha tillgångar i någon av dessa stater bör man detaljstudera den statens konkurslagstiftning innan Skatteverket ansöker om konkurs i Sverige. Vidare bör kostnadsaspekten beaktas.

Det kan nämnas att USA i jämförelse med Sverige har mera gäldenärsvänliga bestämmelser i fråga om vilken egendom som ska ingå i konkursboet.

Konkursansökan utanför Sverige får enligt Skatteverkets arbetsordning endast göras efter samråd med huvudkontorets rättsavdelning.