OBS: Nedan visas versionen från 18 jan 2015. För att se den senaste informationen, klicka här.

OBS: Nedan visas versionen från 18 jan 2015. För att se den senaste informationen, klicka här.

Meny

Avsnittet handlar om att Skatteverket kan ansöka hos förvaltningsrätt om att preskriptionstiden för en fordran förlängs.

Ansökan hos förvaltningsrätt

För fordringar i allmänhet gäller att preskriptionen kan avbrytas ganska enkelt, t.ex. genom att ett krav skickas till gäldenären (5 § PreskL). Preskription av skattefordringar kan inte avbrytas på samma enkla sätt. Skatteverket måste i stället ansöka om förlängning av preskriptionstiden hos förvaltningsrätt och särskilda förutsättningar måste vara uppfyllda (7 § SPL).

Det är en borgenärsuppgift för Skatteverket att ansöka om preskriptionsförlängning (10 § BorgL). Läs här om tillämpningsområdet för Skatteverkets ansökan.

Ansök inom ordinarie preskriptionstid

En ansökan om preskriptionsförlängning ska ha kommit in till förvaltningsrätt innan den ordinarie preskriptionstiden gått ut (13 § fjärde stycket SPL). Observera att detta innebär att det är tillräckligt att ansökan kommit in till förvaltningsrätten innan den automatiska förlängningen vid anstånd (4 § SPL) respektive uppskov (6 § SPL) löpt ut.

Yrka inte förlängning av grundavgift

När en fordran lämnas över till KFM för verkställighet påförs en grundavgift (5 § förordningen om avgifter vid Kronofogdemyndigheten). Vid preskriptionsförlängning följer grundavgiften automatiskt huvudfordringen. Skatteverket ska därför inte särskilt yrka förlängning av grundavgiften.

Vid avslag preskriberas fordran tidigast när avslagsbeslutet vinner laga kraft

Om ansökan har getts in i rätt tid men sedan inte bifalls så preskriberas fordringen tidigast när det föreligger ett lagakraftvunnet avslagsbeslut (9 § SPL). Detta innebär att KFM kan göra verkställighetsåtgärder även om gäldenären överklagat ett beslut om preskriptionsförlängning och frågan ännu inte har avgjorts genom lagakraftvunnet beslut. Detsamma gäller om Skatteverket överklagat ett beslut om att avslå ansökan om preskriptionsförlängning.

Beräkning av förlängningstiden vid bifall

Om domstolen bifaller ansökan förlängs preskriptionstiden till utgången av femte kalenderåret efter det år då den ordinarie preskriptionstiden enligt 3 § SPL löper ut. Beräkningen sker på detta sätt oavsett om preskriptionstiden dessförinnan har för-längts med stöd av 4 § eller 6 § SPL.

Förutsättningar för förlängning av preskriptionstiden

Indrivningssabotage

Preskriptionstiden får förlängas om gäldenären har saboterat indrivningen genom att ha överlåtit, undanskaffat eller upplåtit särskild rätt till egendom och det kan antas att han har gjort det för att försvåra statens möjligheter att få betalt för fordringen, s.k. indrivningssabotage (7 § första stycket 1 SPL). Vad som avses är t.ex. försäljning, gåva, uthyrning eller pantsättning av fast eller lös egendom. Det handlar i regel om sådana rättsliga eller faktiska förfoganden som framstår som ”främmande” händelser i gäldenärens livsföring. Det krävs dessutom att gäldenärens handlande kan antas ha skett i syfte att försvåra KFM:s verkställighet. Det är Skatteverket som har bevisbördan för detta. Det är tillräckligt om övervägande skäl talar för att gäldenärens motiv för åtgärden har varit att försvåra indrivningen (prop. 1981/82:96 s. 62 f.). Från praxis kan nämnas bodelning och senare överlåtelse av pensionsförsäkringar till gäldenärens hustru (Kammarrätten i Stockholm 2000-10-16 mål nr 4623-2000).

Gäldenären har inte påträffats

Preskriptionstiden får också förlängas om gäldenären saknar känt hemvist och det inte går att klarlägga var han uppehåller sig (7 § första stycket 2 SPL). Förlängning kan alltså komma ifråga när gäldenären trots KFM:s normala efterforskningar saknar en känd bostadsadress. Som exempel på normala rutiner anges i förarbetena kontakt med arbetsgivare, släktingar eller myndighetenas register (prop 1981/82:96 s. 64). Bland normala efterforskningar får anses ingå förfrågningar till utländska myndigheter om KFM har tydliga indikationer på att gäldenären befinner sig i ett visst land (Kammarrätten i Stockholm 2014-06-11 mål nr 1269-14). Preskriptionsförlängning kan vidare bli aktuell om gäldenären inte har påträffats på känt hemvist inom riket och det inte har kunnat klarläggas var han uppehållit sig och det kan antas att han hållit sig undan (7 § första stycket 3 SPL). Det finns en betydelsefull skillnad mellan dessa två tillämpningsfallen. I det första fallet finns inte något krav på att gäldenären ska antas hålla sig undan.

Utlandsvistelse

Om gäldenären har stadigvarande vistats utomlands under indrivningstiden får preskriptionstiden också förlängas (7 § första stycket 4 SPL). (Jämför HFD 1986 not 645 och HFD 2005 not 11). Detta är den absolut vanligaste anledningen för Skatteverket att ansöka om preskriptionsförlängning.

Syftet med bestämmelserna om preskriptionsförlängning är att alla gäldenärer ska kunna bli föremål för faktiska indrivningsåtgärder under i princip lika lång tid. Att bosätta sig utomlands behöver inte innebära att det är fråga om ett illojalt beteende från gäldenärens sida. Oavsett anledningen till att gäldenären valt att bosätta sig utomlands är det dock så att KFM:s möjligheter till verkställighet av en skatteskuld i regel försvåras eller försenas när gäldenären befinner sig utomlands. Lagstiftaren har därför valt att ange att en stadigvarande vistelse utomlands i sig är ett tillräckligt skäl för preskriptionsförlängning (prop. 1981/82:96 s. 35).

EU-rätten och den fria rörligheten

Kammarrätten har funnit att bestämmelsen inte står i strid med EU-fördragets bestämmelser om förbud mot negativ särbehandling på grund av anställning och bosättning utomlands (Kammarrätten i Sundsvall 2005-09-19 mål nr 294-04).

Särskilda skäl mot förlängning

Om gäldenären inte anträffats eller om han vistas i utlandet, får domstolen bara besluta om förlängning om förutsättningarna förelegat sedan skattefordringen överlämnats för indrivning och det inte finns särskilda skäl som talar emot en förlängning (7 § andra stycket SPL). Det krävs inte att gäldenären t.ex. vistats utomlands ända sedan den dagen fordringen överlämnades för indrivning. Det är tillräckligt att gäldenären ”någon gång under indrivningstiden uppfyller förutsättningarna”, dvs. varit bosatt utomlands (prop. 1981/82:96 s. 36 f). Se även Kammarrätten i Sundsvall 2004-06-08 mål nr 998-04.

En vanlig invändning från gäldenären är att KFM inte ansträngt sig tillräckligt för att driva in fordringen och att KFM:s handläggning dragit ut på tiden. Om det gått alltför lång tid utan att verkställighet har skett genom en ansökan om handräckning i utlandet kan domstolen komma att avslå en ansökan om preskriptionsförlängning. Om det finns godtagbara förklaringar till att handläggningen tagit lång tid kan förlängning ändå ske. En bedömning får göras från fall till fall. Särskilda skäl mot preskriptionsförlängning ansågs föreligga då KFM inte hade utnyttjat möjligherna till indrivning fullt ut, Kammarrätten i Stockholm 2014-08-20 mål nr 1148-14.

Det är gäldenären som ska anföra att det föreligger särskilda skäl mot förlängning av preskriptionstiden. Att skatteskulden utgör ett försumbart belopp kan utgöra ett skäl mot förlängning. Om den betalningsskyldige varit bosatt utomlands endast en kort tid kan detta innebära ett särskilt skäl mot sådan förlängning. Ett annat särskilt skäl som talar mot en förlängning är att KFM har kunnat utnyttja ett handräckningsavtal som träffats med det land där gäldenären vistas (se t.ex. Kammarrätten i Stockholm 2014-06-11 mål nr 1269-14).

Verkställighet genom handräckningsavtal

Ett särskilt skäl som talar mot en förlängning är att KFM har kunnat utnyttja ett handräckningsavtal som träffats med det land där gäldenären vistas.

Genom överenskommelser om handräckning mellan Sverige och främmande stater är det möjligt att begära biträde av den främmande staten att driva in svenska skatter och avgifter. Sådana handräckningsavtal har träffats med ett flertal länder.

Om gäldenären vistas på känd ort utomlands och det aktuella landet omfattas av ett handräckningsavtal ska KFM i första hand undersöka möjligheten att ta egendom i det aktuella landet i anspråk. I dessa fall bör frågan om förlängning i regel aktualiseras först när egendom inte kan påträffas vare sig i Sverige eller i annat land med hjälp av handräckningsavtal. Den bakomliggande tanken är nämligen att en person som vistas i t.ex. ett annat land i EU – där KFM har möjligheter att begära handräckning men där KFM av någon anledning inte utnyttjar denna möjlighet – inte ska hamna i ett sämre läge än den som vistas i Sverige. Det avgörande är alltid om den ordinarie preskriptionstiden har varit tillräcklig för indrivningen eller inte.

Inom EU finns ett omfattande samarbete på detta område. Här gäller direktivet 2010/24/EU av den 16 mars 2010 om ömsesidigt bistånd för indrivning av fordringar som avser skatter, avgifter och andra åtgärder (indrivningsdirektivet).

Tvistiga fordringar

Enligt indrivningsdirektivet är det möjligt att begära indrivning av tvistiga fordringar under förutsättning att fordran är verkställbar både i Sverige och i den andra medlemsstaten trots en eventuell omprövning eller överklagande.

KFM kan inte vänta med att begära handräckning tills fordran vunnit laga kraft om den andra staten tillåter verkställighet trots att fordran är tvistig. Om saken senare avgörs till gäldenärens fördel ansvarar svenska staten för återbetalningen av hela det indrivna beloppet och eventuell ersättning enligt gällande regler i den andra medlemsstaten (Kammarrätten i Stockholm 2008-02-08 mål nr 7202-07).

I ett fall hade det endast vara möjligt att driva in skatten genom handräckning under sex månader. Denna tid ansågs alltför kort och Skatteverkets ansökan beviljades (Kammarrätten i Göteborg 2003-10-20 mål nr 6174-2002).

Verkställighet utan handräckningsavtal

Vid ansökan om preskriptionsförlängning kan gäldenären invända att KFM inte har ansträngt sig i tillräcklig utsträckning för att driva in fordran.

Om det inte finns något handräckningsavtal mellan Sverige och den andra staten så kan KFM endast att efterforska gäldenärens utlandsadress och så snart som möjligt underrätta denne om utsökningsmålet och uppmana gäldenären att betala. KFM kan inte agera utanför Sveriges gränser t.ex. genom att ta direktkontakt med polis, postverk m.m. i främmande land. I en sådan situation kan det därför inte vara fråga om passivitet från KFM. Det finns helt enkelt inte någon faktisk möjlighet att driva in skulden i det främmande landet (Kammarrätten i Sundsvall 2004-06-15 i mål nr 2795-03).

Det handlar alltså många gånger om att Skatteverket ska ta fram uppgifter om vad KFM har vidtagit för indrivningsåtgärder eller vilka begränsningarna som finns för KFM att driva in fordran i utlandet. Vanliga invändningar från gäldenären är att KFM inte har tillräckligt utrett korrekt adress, att gäldenären har lämnat upplysningar om sin utlandsadress och andra nödvändiga uppgifter, att gäldenären har gjort frivilliga besök hos KFM eller att det har funnits gott om tid att vidta indrivningsåtgärder utan att preskriptionsförlängning (Kammarrätten i Stockholm 2004-12-21 mål nr 4682-03).

Förlängning med ytterligare fem år

Det finns en viss möjlighet att ansöka om en andra förlängning. Preskriptionstiden förlängs då med ytterligare fem år. Kravet är att det är påkallat från allmän synpunkt med sådan förlängning (8 § andra stycket SPL). Om gäldenären stadigvarande vistas i ett land som Sverige saknar handräckningsavtal med, så försvåras möjligheterna till indrivning påtagligt utan att det behöver vara fråga om något aktivt indrivningssabotage. Om det dessutom rör sig om en fordran av viss storlek så är det påkallat från allmän synpunkt med en andra förlängning. En andra förlängning av preskriptionstiden är därmed möjlig även i de situationer där förhållandena inte har ändrats sedan den första domen om en förlängd preskriptionstid (HFD 2014 ref. 4) .

Referenser på sidan

Domar & beslut

  • HFD 1986 not 645 [1]
  • HFD 2005 not 11 [1]
  • HFD 2014 ref. 4 [1]
  • Kammarrätten i Göteborg 2003-10-20 mål nr 6174-2002 [1]
  • Kammarrätten i Stockholm 2000-10-16 mål nr 4623-2000 [1]
  • Kammarrätten i Stockholm 2004-12-21 mål nr 4682-03 [1]
  • Kammarrätten i Stockholm 2008-02-08 mål nr 7202-07 [1]
  • Kammarrätten i Stockholm 2014-06-11 mål nr 1269-14 [1] [2]
  • Kammarrätten i Stockholm 2014-08-20, mål nr 1148-14 [1]
  • Kammarrätten i Sundsvall 2004-06-08 mål nr 998-04 [1]
  • Kammarrätten i Sundsvall 2004-06-15 mål nr 2795-03 [1]
  • Kammarrätten i Sundsvall 2005-09-19 mål nr 294-04 [1]

Lagar & förordningar

  • Förordning (1992:1094) om avgifter vid Kronofogdemyndigheten [1]
  • Lag (1982:188) om preskription av skattefordringar m.m. [1] [2] [3] [4] [5] [6] [7] [8] [9] [10] [11] [12]
  • Lag (2007:324) om Skatteverkets hantering av vissa borgenärsuppgifter [1]
  • Preskriptionslag (1981:130) [1]

Propositioner

  • Proposition 1981/82:96 Lag om preskription av skattefordringar m.m. [1] [2] [3] [4]

Ställningstaganden

  • Ska Skatteverkets ansökan hos länsrätten om preskriptionsförlängning avseende skattefordringar explicit omfatta ett yrkande om preskriptionsförlängning också av aktuella grundavgifter? [1] [2]