OBS: Nedan visas versionen från 5 sep 2014. För att se den senaste informationen, klicka här.

OBS: Nedan visas versionen från 5 sep 2014. För att se den senaste informationen, klicka här.

Meny

För de utländska företagen gäller civilrättsliga regler, förutom de skatterättsliga, även om företagen inte väljer att registrera filial hos Bolagsverket. Dessa civilrättsliga regler beskrivs här.

Utländska företag som bedriver verksamhet i Sverige ska registrera filial

De civilrättsliga formerna för näringsverksamhet som utländska företag eller utomlands bosatta svenska eller utländska medborgare bedriver i Sverige regleras i lag (1992: 160) om utländska filialer m.m. (filiallagen).

Filiallagen stadgar att näringsverksamhet i Sverige ska bedrivas genom ett avdelningskontor med självständig förvaltning, om företaget inte väljer att etablera ett svenskt dotterbolag eller en agentur (2 § filiallagen). Man anmäler skriftligt hos Bolagsverket att man vill registrera en filial (1 § förordningen om utländska filialer m.m. [filialförordningen]). Skyldigheten att registrera filial gäller utländska företag.

Medborgare ska registrera föreståndare

Näringsverksamhet som bedrivs i Sverige av svenska eller utländska medborgare som är bosatta utanför EES ska i stället registrera en i Sverige bosatt föreståndare med ansvar för verksamheten (2 § filiallagen). Den utländska näringsidkaren ska utfärda fullmakt för föreståndaren i Sverige att i alla frågor som rör verksamheten här agera på näringsidkarens vägnar. Dessutom ska föreståndaren ta emot eventuella stämningar som gäller näringsidkaren och föreståndaren ska själv eller genom någon annan tala och svara för denna (24 § filiallagen).

Verksamheten i filialen ska vara avskild från verksamheten som bedrivs av huvudkontoret i utlandet

Med uttrycket ”självständig förvaltning” menas att verksamheten i filialen ska vara avskild från verksamheten som bedrivs av huvudkontoret i utlandet (2 § filiallagen). För vissa utländska företag finns särskilda bestämmelser som gäller deras rätt att driva verksamhet i Sverige (3 § filiallagen). Det gäller bl.a. kreditinstitut, värdepappersföretag, finansiella institut, utländska försäkringsgivare, börser, clearingorganisationer, centrala värdepappersförvarare och utländska fondföretag.

En filial är inte ett svenskt rättsubjekt

Filialen är inte ett eget rättssubjekt utan en del av det utländska företaget. Av det följer att filialen är underkastad lagstiftningen i det utländska företagets hemland (prop. 1955:87 s. 54). För att skydda bl.a. svenska borgenärs intressen ska utländska företag och utomlands bosatta utländska medborgare anses som svenska rättssubjekt när man ska bedöma om de i ett rättsförhållande, som gäller av dem i Sverige bedriven näringsverksamhet, lyder under svensk lag. Samma regler gäller vid bedömningen av om de i ett sådant rättsförhållande är skyldiga att svara inför svensk domstol eller underkasta sig en svensk myndighets avgörande (4 § första stycket filiallagen) .

Ordet ”filial” måste ingå i namnet

Det utländska företagets verksamhet ska drivas under en firma som innehåller ordet ”filial” (5 § filiallagen). Det utländska företagets namn och nationalitet behöver inte framgå av det svenskregistrerade namnet.

En filialregistrering men flera kontor

Ett utländskt företag kan endast ha en filialregistrering i Sverige (prop. 1955:87 s. 54). Företaget kan dock ha kontor och driva verksamhet på flera orter under en och samma filialregistrering.

Tjänsteleverantörer som är undantagna från registreringsskyldigheten

Det föreligger ingen registreringsskyldighet för tjänsteleverantörer som omfattas av bestämmelserna om fri rörlighet för varor och tjänster i EUF-fördraget, eller motsvarande bestämmelser i EES-avtalet (2 § andra stycket filiallagen). Det innebär att tjänsteleverantörer som är etablerade inom EES har möjlighet att tillfälligt erbjuda sina tjänster i Sverige utan att registrera någon filial. En företag som etablerar sig i ett EU-land anses tvärtom ha en fast verksamhetspunkt i detta land under obegränsad tid.

Skillnaden mellan tjänst och etablering

Den avgörande skillnaden mellan tjänst och etablering är att tjänsteutövaren har kvar sin fasta punkt i hemlandet och endast vistas tillfälligt i det andra landet (prop. 2010/11:87 s. 27–28). Varken i förarbetena (prop. 2010/11:87) eller lagtexten stadgas några tidsgränser för att skilja mellan etablering och tjänsteutövande. När man ska bedöma detta får man i stället hämta ledning i EU-domstolens praxis (prop. 2010/11:87 s. 36–37).

Det måste vara fråga om en tjänst enligt artikel 56 i EUF-fördraget. Detta ska bedömas i varje enskilt fall. Av EU-domstolens praxis framgår att det, för att reglerna om tjänst ska vara tillämpliga, får den berörda tjänsteaktörens deltagande i det ekonomiska livet inte vara stadigvarande och kontinuerligt (C-131/01, kommissionen mot Italien). EU-domstolen har dock konstaterat att även om en tjänsteutövare tillhandahåller identiska eller liknande tjänster i en annan medlemsstat över en längre period (ibland i flera år) är detta inte tillräckligt för att tjänsteutövaren ska anses etablerad i medlemsstaten i fråga.

Inte heller behöver ett kontor i värdlandet som tjänsteutövaren skaffar sig nödvändigtvis betyda att tjänsteutövaren anses etablerad i landet (C-215/01 Schnitzer och C-422/02 Caixa Bank France).

Byggföretag utanför EES

Byggentreprenad som under högst ett år drivs av ett utländskt företag som är etablerat utanför EES, eller av en svensk eller utländsk medborgare som är bosatt utanför EES, omfattas inte av kravet på filial eller föreståndare (3 § filialförordningen).

Skattskyldigheten styrs av var företaget har ett fast driftställe

En filials skattskyldighet för inkomst av näringsverksamhet i Sverige styrs av om den har ett fast driftställe varifrån den bedriver sin affärsverksamhet. En registrerad filial torde i de flesta fall uppfylla kriterierna för ett fast driftställe, men det ska alltid göras en självständig prövning. Om det utländska företaget har ett fast driftställe i Sverige är det skattskyldigt här, även om det inte uppfyllt sin skyldighet enligt filiallagen att registrera sig.

Egen bokföring skild från det utländska företagets bokföring i övrigt

Filialens tillgångar och skulder utgör en del av det utländska företagets förmögenhet.

Filialen ska ha egen bokföring som är skild från det utländska företagets bokföring i övrigt, se 2 kap. 7 § bokföringslagen (BFL). Bokföringen ligger till grund för det utländska företagets beskattning i Sverige. Särskilda bestämmelser om filialens bokföring och revision finns i 11–14 b §§ filiallagen.

Samma regler som för ett svenskt företag

För filialens bokföring och revision gäller utöver vad som anges i filiallagen samma regler som för ett svenskt företag av motsvarande slag. Följaktligen ska en filial till ett utländskt företag följa BFL och god redovisningssed. Resultatet beräknas enligt samma normer och principer som om filialen vore ett fristående svenskt företag.

Om ett utländskt företag är skyldigt att anmäla en registrering av filial till Bolagsverket, men någon sådan anmälan ändå inte gjorts, är företaget ändå bokföringsskyldigt enligt Skatteverkets uppfattning (se Skatteverkets ställningstagande Bokföringsskyldighet för utländskt bolag med byggnadsverksamhet i Sverige).

Årsredovisning och årsbokslut

Hur bokföringen ska avslutas och om rapportering ska ske till Bolagsverket avgörs av om det utländska företaget ligger inom EES eller inte. Filialer till företag med hemvist inom EES behöver inte upprätta och inge någon årsredovisning till Bolagsverket, under förutsättning att företaget har en rättslig form som är jämförbar med aktiebolag (14 § andra stycket filiallagen). Företaget ska dock upprätta ett årsbokslut (14 § tredje stycket filiallagen). Filialer till företag med hemvist utanför EES måste alltid upprätta en årsredovisning. Denna ska inges till Bolagsverket, i vissa fall tillsammans med det utländska företagets årsredovisning (13 § filiallagen).

Förvaring av räkenskaper

Räkenskapsinformation ska som regel förvaras inom landet och bevaras fram till och med sjunde året efter utgången av det kalenderår då räkenskapsåret avslutades (7 kap. 2 § BFL). Om det finns särskilda skäl och det är förenligt med god redovisningssed får verifikationer tillfälligt förvaras utomlands (7 kap. 3 § BFL). Företag får förvara maskinläsbara medier och hålla maskinutrustning och system tillgängliga i ett annat EU-land eller i ett land utanför EU, med vilket det finns rättsliga instrument om ömsesidigt bistånd, förutsatt att vissa särskilt angivna förutsättningar är uppfyllda (7 kap. 3 a § BFL). Om det finns särskilda skäl kan Skatteverket, eller Finansinspektionen när det gäller företag som står under inspektionens tillsyn, tillåta att maskinläsbara medier förvaras utomlands även om förutsättningarna i 7 kap. 3 a § BFL inte är uppfyllda (7 kap. 4 § BFL).

Enskilda näringsidkare ska ha egen bokföring

En enskild näringsidkare som bedriver verksamhet i Sverige ska ha en egen bokföring skild från verksamheten i utlandet (26 § filiallagen). Detta gäller även för näringsidkare bosatta inom EES, trots att de inte är skyldiga att ha en föreståndare (prop. 2010/11:87 s. 35).

Straff och vite

Den som för ett utländskt företags räkning driver eller förestår näringsverksamhet utan att utse en verkställande direktör eller anmäla en föreståndare kan dömas till böter. Bolagsverket kan vid vite förelägga en filial att göra en anmälan om vissa förhållanden och att inkomma med vissa uppgifter (30§ filiallagen).

Referenser på sidan

Domar & beslut

  • EU-dom C-131/01 [1]
  • EU-dom C-215/01 [1]
  • EU-dom C-422/02 [1]

Lagar & förordningar

Propositioner

  • Proposition 2010/11:87 Utländsk näringsverksamhet i Sverige [1] [2] [3] [4]

Ställningstaganden

  • Bokföringsskyldighet för utländskt bolag med byggnadsverksamhet i Sverige [1]

Övrigt

  • euf-fördraget artikel 56 [1]
  • proposition 1955:87 [1]
  • proposition 1955:87 s.54 [1]